Negativa förändringar

Som bekant så har jag svårt att hantera utifrån initierade förändringar. Speciellt sådana som innebär en besvikelse. 

Igår var jag ledig från jobbet då jag ska jobba hela denna helgen. I sedvanlig ordning så hade jag då i god tid bokat in mig på ett Core Soft-pass med min favoritinstruktör till kl 10.30. Jag har otroligt mycket att göra inför min flytt och funderade kvällen innan om jag skulle avboka men bestämde mig för att ändå gå då det är så sällan jag får chansen att träna.

Kommer till gymmet, skriver ut min biljett vilken jag för ovanlighetens skulle kollar lite snabbt på. Och där står ju en helt annan instruktörs namn än den som brukar hålla i passet. 

Jag är mitt i att ta mig skorna och känner besvikelsen rullar över mig. Denna nattsvart kraft som jag inte har någon kontroll över. Det går oftast så fort att jag går från att vara jätteglad och entusiastisk till att låta självmordsbenägen inom mindre än en minut. Så vis av tidigare erfarenheten stoppar jag snabbt in biljetten i mitt mobilfodral och tar skorna med mig till ett skåp medan jag försöker skjuta bort alla negativa tankar som väller över mig.

Jag hade ju kunnat avboka min plats. Varför gjorde jag inte det?! Så jävla dumt. Jag som har så asmycket att göra idag. Jag borde ju inte ens varit här. Passet kommer inte bli likadant nu. Kommer jag ens ha träningsvärk imorgon? Det vet du ju att du inte kommer ha. Så jättetråkigt att instruktören är sjuk. Jag saknar henne redan. Fan att jag inte avbokade. Du borde ha avbokat! Så korkat av dig att inte avboka, du har ju redan sån jävla stressig dag. Fan hur ska jag hinna med allt nu!?! 

Så där maler tankar om runt och runt i mitt huvud medan jag går upp på andra våningen till Yoga-salen där detta Core-pass hålls. Det är som jag att har ett superpessimistiskt alter ego inuti mitt huvud som nu plötsligt trätt fram. Det går från allmänna negativa tankar till rena självkritiska tankar.  Det är ju inte som att passet har blivit inställt eller att någon har dött, så mina reaktioner står inte i proportion till det som hänt.

Så därför tar jag nästan desperat, fram mobilen och startar spelet ”HomeScapes” i ett försök att distrahera mig själv tills passet börjar. För jag vet att om jag inte vänder detta snabbt så kan detta komma att påverka hela min dag. Och jag är redan känslig som det är i och med min flytt och alla förändringar det innebär för både mig och katterna. Så jag behöver inte massa negativitet ovanpå det. 

Men de negativa tankarna har redan färgat mitt humör och ja, jag såg nog ut som världens suraste människa hela passet igenom. Det kändes som att jag likväl hade kunnat stanna hemma istället för att vara där. Jag försökte få mig själv att slappna av, försökte mig på att le för att detta kanske skulle kunna sprida några positiva känslor inom mig. Gick väl så där måste jag säga. Jag skämdes för mig själv och all den negativa utstrålning jag gav ifrån mig.  Det var tur att inte någon pratade med mig, för jag hade bitit huvuder av människan. 🙄

Jag har dock för länge sedan insett att jag aldrig som barn fick hjälp med att hantera oförutsedda händelser och framför allt negativa sådana. Min brist på verktyg för att hantera sån’t  i kombination med ADHD är en mycket dålig blandning, det finns verkligen inget bra sätt att säga det på men detta är en av mina sämsta sidor. Jag har lärt mig att hålla munnen stängd så gott det går vid sådana här tillfällen, för allt som kommer ur min mun då är nattsvart. Det är inte så att jag egentligen mår dåligt inombords, men min reaktion på besvikelsen utlöser lika negativa känslor som om jag har en depression.

Folk står inte ut att vara i min närhet när jag är så här. Jag står ärligt talat knappt ens ut med mig själv. 

Jag kan säga att det är inte kul att åka på sådana här djupa dippar i humöret, ibland går de över efter några timmar, då pga att något annat händer som gör att jag skiftar fokus. Men när jag var barn och tonåring kunde jag vara låg i flera dagar bara pga att en favorit Tv-serie blev inställd en vecka, eller pga att min favoritfröken på fritids var sjuk. Eller som när jag som 12-åring inte fick rida på min favorithäst på första ridlektionen efter sommaren bara för att en annan tjej valde henne först. Då började jag störtböla på stallbacken, min stackars pappa visste inte hur han skulle trösta mig. Jag var helt förkrossad över att jag inte skulle få träffa Zatza som jag inte sett på hela sommaren. Att jag skulle få rida stallets högsta häst Big Ben gjorde mig inte gladare. Jag svartmålade honom som om han var en blodsugande människohatande häst trots att jag aldrig ridit på honom tidigare. (Han visade sig trots sin storlek vara väldigt snäll och hade underbart skinande ”fäll”.) 😁

Nu hade jag fullt upp med min flytt igår så efter en vända i nya lägenheten så var jag som mig själv igen. Men det var ju för att jag var tvungen på att fokusera på något annat. Jag önskar att jag hade vetat något bra knep på hur man snabbt kan komma runt alla dessa negativa känslor vid tråkiga förändringar redan innan de hinner påverka mitt humör för mycket.  Jag skulle också verkligen vilja kunna rycka på axlarna åt det hela precis som alla andra. Livet skulle bli så himla mycket lättare och roligare då. ☺️

Någon som har ett bra knep?

Annonser

Reglera känslorna i 6 steg — Modern Psykologi

Lär dig att tolka dina känslor bättre, med psykologerna Hanna Sahlin och Elizabeth Malmquist. Du har tillsammans med två kolleger initierat ett nytt uppdrag på er arbetsplats, ett uppdrag ni tror kan bli både spännande och lukrativt. Er avdelningschef har varit försiktigt positiv och uppmuntrat er att fortsätta, och nu har hon bett dig komma in […]

via Reglera känslorna i 6 steg — Modern Psykologi

Spontanitet vs Rutiner

Spontanitet är tveeggat svärd när man har ADHD.

Det finns inget som är så svårt att förklara för personer utan NPF, som just ordet SPONTANITET vs RUTINER och hur detta fungerar för oss med ADHD/ADD. 

Att oförutsedda saker sker i vårt liv är nästan nödvändigt för att vi ska hålla oss vakna, alerta och intresserade av vår omgivning. När allt går på rutin, och man dag efter dag följer samma script så blir iallafall jag likgiltig, rastlös, uttråkad, börjar klättra på väggarna för att till slut hamna i en slags nedåtgående negativ spiral. Allt på grund av att jag är understimulerad. Mina dopamin-nivåer har då sjunkit så långt ned att jag knappt ens orkar intressera mig för att laga middag, vilket i sig är väldigt viktigt för att mina dopamin-nivåer ska komma i balans igen. I bästa fall kan då en ny fantastisk tv-serie kicka igång mig igen. Om inte så gör jag något impulsivt, bara för att vakna till liv igen. Och så funkar många av oss. När vi börjar gå på tomgång, så plötsligt får man en ide om att dra till Köpenhamn och gå på klubb kl 11 på en fredagskväll. Många galna idéer har nog uppstått pga tristess för oss med ADHD. 

Den andra kontrahenten i detta beteende är rutinerna. Rutinerna behövs för att mitt liv ska hållas ihop, så att jag kommer ihåg att ex böja ögonfransarna innan jag går till jobbet, ta min medicin och packa ned lunchlådan i ryggsäcken. Frångår jag min rutin och följer en impuls så blir hela dagen upp och ned. Så när jag fortfarande hade sambo och han spontant sa : Kan vi inte gå ut och käka ikväll? Så var jag tvungen att mentalt kolla i kalendern, mitt horoskop, hur solen står, om det regnar eller inte. Iallafall kändes det så. För i min hjärna blir det ren härdsmälta. Kaoset bryter ut i samma sekund som något spontant ska ske. Ursäkt på ursäkt poppar upp medan jag snabbt försöker komma på en bra vit lögn. Till slut klämde jag ur mig : Jag är jättetrött. Jag orkar inte gå ut. 

Jag har faktiskt tackat nej till att göra spontana grejer fler gånger än jag kan komma ihåg.  Och det är jättetråkigt att det ska vara så. Det är inte så att jag har det mycket bättre där jag är …. 

Men min skalle klarar inte när någon annan initerar till en spontan aktivitet. För då bryts min vardagslunk och de dagliga rutinerna. Oförutsedda saker är jag urkass på att hantera, och dessa triggar igång en mindre ångest varje gång. Jag försöker ibland  nå att kapa reaktionen precis när den börjar uppstå men den hinner ändå stressa upp mig så att jag säger nej av bara farten. 

Samtidigt så är det risk för att rutinerna och vardagslivet dödar mig långsamt. Hela den här tvätta, jobba, handla, byta på kattlådorna-grejen får inte mig att blomstra, utan tvärtom vittra ihop. Och bland, men bara ibland så känner jag en stark impuls att packa ihop allt jag äger och flytta utomlands igen. Skaffa nya rutiner och ny vardag för det skulle trigga dopaminet i mig och jag skulle börja blomstra igen. (Och mitt liv skulle bli skoj igen.) 

Så det är en svår balans för att få det att fungera någonlunda bra i vardagen. Jag är nog 75% rutiner och 25% spontanitet/impulsivitet. Det känns dock som att jag med åren har jag blivit bättre på att köra över mitt automatiska beteende för att försöka vara lite mer som andra som är mer spontana. Man blir ju lite roligare att umgås med om inte annat.  Men då när jag försöker bryta rutiner och istället spontant ändrar något litet i mitt vardagsliv, så blir lite fel ibland, precis som det blev häromkvällen. 

Häromdagen bestämde jag spontant att jag ska laga köttfärsbiffar till middag på kvällen . Köttfärsen köpte jag i helgen och den väntade bara på att tillagas. Jag hade inte bestämt vad jag skulle göra med den så köttfärsbiffar passade perfekt. Eftersom jag gör de godast köttfärsbiffarna med havregryn i, så såg jag genast fram emot middagen, vilket jag inte gjort på bra många månader. 

På kvällen när jag står i köket och håller på att blanda köttfärssmeten så ser jag att jag inte har plockat fram ett ägg som jag behöver för att binda ihop smeten. Går mot kylskåpet.  Men då slår det mig att det inte finns några ägg. Precis som det inte gjorde när jag skulle laga pannkakor för två veckor sedan och hade nästan hela smeten klar när jag insåg att jag inte hade några ägg hemma. De där jävla äggen som jag alltid missar! Gissa om jag gav mig själv en mental spark över att jag inte tittat efter om jag hade ägg hemma redan på morgonen. Jag borde ha lärt mig vid detta laget att spontaniteten inte funkar att ta till när det handlar om matlagning, men eftersom jag helt saknar förmågan att hålla mig till uppgjorda matscheman och inköpslistor eftersom livet blir för inrutat och tråkigt när jag gör det, så vet jag aldrig vad jag ska laga från dag till dag, utan bestämer detta någon dag innan. Så ovanstående situation är en klassiker vad gäller mig.  Jag får nästan alltid springa ned till WILLYS mitt i matlagningen för att kompletteringshandla. Självklart borde jag skriva listor inför när jag går och handlar, som jag som vuxen borde förstå att man ska göra, men… 

 då finns det inget utrymme för spontanitet.

Och spontanitet gör livet roligare och ger en större frihet. 

 

7F6AF81B-B0D6-4AF3-A0AF-DE8E8030D2E7

 

 

 

Skam

Så länge jag kan minnas ville jag vara som alla andra. Att jag kände mig udda och utanför som barn är en underdrift. Jag var superblyg, hade näst till ingen social träning med mig i bagaget, pratade med en mix av skorrande R och läspningar vilket gjorde att jag uttalade flera bokstäver helt uppåt väggarna. Ovanpå det hade jag två dysfunktionella föräldrar som fick mitt liv och hela världens där ute att te sig oförutsägbart och fruktansvärt skrämmande. Men det var inte förens när jag gick i mellanstadiet som jag började ana att jag inte var som andra barn.
 
Jag befinner mig i vårt klassrum. Troligtvis går jag i fjärde eller sjätte klass. Vi har lektion och vår lärare har just delat ut våra matteböcker efter att ha rättat vår senaste hemläxa. Matte var och är fortfarande ett knepigt ämne för mig. Men den här gången hade jag varit säker på att jag inte skulle få röda markeringar på sidan och hade glatt väntat på att få min bok i handen så jag kunde se efter.
 
Min mattebok ligger uppslagen framför mig på min skolbänk. Mina kinder har färgats röda och i halsen börjar en klump av tårar formas. Jag döljer mitt ansikte bakom en gardin med långt hår medan jag ser på den lutande meningen skrivet med rött bläck. När läraren pratar blir orden till en luddig massa som försvinner ut i luften. Jag blinkar till medan jag försöker förstå den stora frågan VARFÖR?
 
När vi fick vår läxa på svarta tavlan hade jag tittat på den och tänkt att det var en lätt läxa och den skulle gå snabbt att göra. Det fanns massor av tid att träffa bästa kompisen efteråt. Räkna 6 tal framåt från tal xxx, hade läraren sagt åt oss och sedan skrivit upp vilket tal vi skulle starta med. Inget svårt över det.
 
Och jag hade räknat 6 tal.: 234a, 234b, 234c, 234d, 235a, 235b
 
Jag tyckte att det var lite konstigt att vi skulle sluta mitt i en talgrupp när det fanns två tal till att räkna i den som började med 235, men tänkte att läraren hade sagt att vi bara skulle räkna 6 tal. Sen hade jag tyckt att jag var jättesmart som faktiskt räknat ut svaren på dem.
Men någonstans medan läraren pratade och skrev så hade väsentlig information gått mig förbi. Det hade gått mig förbi med en milsvidd.
 
Kanske hade jag suttit förlorad i drömmarnas värld under några nanosekunder. Jag kanske hade stirrat mer på lärarens stickade tröja än vad jag lyssnat.
 
Nu sitter hon där på huk bredvid bänken, med huvudet stöttad mot handen, och ser på mig med en blick som om jag har sagt att månen är blå och jag kommer från planeten Mars. Ögonen är fulla av oförståelse och jag kan riktigt ana hur hennes tankar går. Vad är det för fel på henne? Hur kunde hon få 6 tal till.. ..det här? Hon gör inget. Säger inget. Utan fortsätter stirra på mig. Hon har redan ställt frågan. Hur tänkte du egentligen? Hennes röst hade varken varit vänlig eller hjälpsam. Irriterat hade hon med fingret pekat på talgrupp efter talgrupp och sa slutligen: Ni fick dem här i läxa. Du har inte ens gjort hälften av dem.
 
Det är nu jag börjar misstänka att jag är korkad. Obehaget inombords fortsätter formas och nu vill jag helst springa hem och gömma mig. Den stora klumpen med gråt i min hals vägrar försvinna och jag kan knappt svälja. För då kommer jag börja gråta. Stammande hade jag yttrat orden: Men. .. Men jag räknade ju 6 tal.
 
Och därför stirrar hon nu på mig utan att säga något mer. Jag förstår att hon inte vet vad hon ska göra med mig. Jag förstår också att något är fel på mig eftersom ingen av de andra i klassen hade fått läraren att sätta sig på huk bredvid deras skolbänkar.
Talen hon nyss visat för mig var i grupper om 3-4 tal. Totalt skulle vi ha räknat 6 st sådana grupper. När jag tolkade det som 6 tal, så pratade min lärare om 6 grupper av tal. Alltså totalt mellan 15-20 tal. Ett litet misstag, men skammen rann igenom mig för var minut som läraren fortsatte titta på mig.
 
Jag skämdes över mig själv och min oförmåga att förstå. Jag skämdes över att jag inte är som min klasskompisar som aldrig missförstår instruktioner. Jag skämdes över att jag inte har normala, vanliga föräldrar som hjälper deras barn att förstå läxorna.
Mina klasskompisar hade snabbt fått sina böcker och var nu upptagna av att prata med varandra i väntan på att lektionen skulle fortsätta. Men vår lärare var inte intresserad av att fortsätta lektionen. Hon var fullt upptagen med att stirra på mig. Och jag övergår till att stirra ned i bänken när resten av klassen tystnar och börjar stirra på oss. Och skamkänslan inom mig djupnar.
 
Ovanstående situation hände i mitten på 80-talet, men tragiskt nog så möts barn än dag av samma oförstående reaktioner från omgivningen som jag fick från min klassföreståndare. Hon fick mig att känna mig oerhört dum. Ju äldre jag blev så tycktes mina oförmågor bli fler och fler. Och skammen växte och växte. Till slut började jag imitera andras beteende för att inte det skulle märkas hur mycket jag stod ut i mängden. Skammen över att jag inte är som andra ”normala” mänmiskor sitter så djupt. Att alltid komma pinsamt för tidigt till allting är ju toppen men jag saknade förmåga att planera, kunde inte läsa ansiktsuttryck, klarade inte av när miljön omkring mig blev för stimmig, höga ljud skrämde livet ur mig, jag hade stora problem med acceptera visa smaker på mat, förstod inte skämt, avbröt andra som pratade, tappade lätt koncentrationen, dagdrömde, hade svårt med impulser, kunde inte hantera plötsliga förändringar, fick raseriutbrott som fick väggarna att skallra hemma hos oss. Listan kunde göras lång. Det mesta skylde jag på mina föräldrar. En del berodde säkert på dem och alla de trauma som jag fick uppstå under uppväxten. ( jag kommer ev öppna upp om detta längre fram, i en separat blogg) Men ingen verkade försöka ta reda på varifrån mitt beteende stammade eller pratade med mig om det. Och därför trodde jag det berodde på min uppväxt, som jag kände djup skam över och aldrig pratade om. Men när jag senare som barnskötare en dag jobbade med ett barn som hade ADHD fick jag upp ögonen för att det faktiskt kunde finnas en bakomliggande orsak till alla mina svårigheter. Jag kände igen hans reaktion i en situation så väl, då jag insåg att jag själv hade reagerat likadant. När jag läste på om ämnet blandades mina skamkänslor med en smula hopp. En ADHD utredning för snart 10 år sedan hjälpte mig förstå mitt beteende och varför det blir lite fel ibland.
 
Men jag skäms fortfarande ibland för mig själv. Gömmer mitt riktiga jag bakom välinövade rörelser, säger bara det jag absolut måste bland personer jag inte känner riktigt väl. Ibland slinker mitt riktiga jag ut och jag möts av en undrande blick och en rynkad panna, och snabbt lägger jag locket på igen. Den där jävla skammen kommer alltid förfölja mig.

Attention!

Hej och välkommen till min värld!

Vi kan faktiskt kalla detta Kat’s Värld. För en blogg är ju som en liten värld i den stora världen. Här kommer du få ta del av mitt liv med ADHD och hur det funkar. Kvinnor med ADHD syns i allmänhet jäkligt dåligt där ute och okunskapen om oss är stor så därför uppstod denna blogg. Du kommer få följa mig genom både motgångar och tillfällen när jag har medvind genom livet. Det blir kanske även del prat om släktforskning då detta är en av mina största hobbys.

Jag hoppas att du ska hitta något här som ger dig inspiration och insikter som du kan ha glädje av.

Om du har ADHD/ADD och har lust att slänga iväg en kommentar så är du välkommen att göra det. Är du inte berörd av varken det ena eller det andra så är du minst lika välkommen att skriva en rad.