När ens värld ställs på ända

Eller… När livet ger en bittra kärnor istället för söta druvor.

För lite över ett år sedan vaknade jag som andra mornar till väckarklockan, steg upp, gav katterna frukost och gjorde sedan frukost till mig själv. Allt kändes mer eller mindre normalt.

Men ingenting var normalt.  Under de sista 2 åren hade olika förändringar skett i min kropp, vissa hade jag noterat och trott de berodde på stressen från  mitt hektiska pendlaliv och stressen från sista jobbet i Danmark. Andra hade jag märkt utav och trott att de berodde på att jag närmar mig det fruktade klimakteriet. Jag kunde pötsligt börja gråta för absolut ingenting. Och allt för ofta kunde jag bli rasande utav ilska för små skitgrejer. Jag hade faktiskt börjat bli lite rädd för mig själv och ibland funderat på om jag fått en hjärntumör. Min vana trogen gömde jag huvudet i sanden och lät det hela bero tills min kiropraktor gjorde ett par anmärkningar om förändringar hon sett på min kropp, och förändringar i mitt humör som hon sa helt klart inte var jag. Det blev ett jobbigt samtal… Det slutade med att jag hasplade ur mig alla förändringar jag själv sett och märkt utav. Min kiropraktor är smart och har bra koll på det medicinska och mer eller mindre kickade mig direkt till läkaren.

Well, det läkarbesöket slutade inte som jag trott. Läkaren sa att jag var frisk,  förutom mitt skyhöga blodtryck som hon inte var ett dugg intresserad utav att undersöka. Jag gick hem och kände mig dum. Jag var också förbannad för att läkaren bara skrev ut blodtryckssänkande utan att ens vilja försöka ta reda på varför jag hade dödligt högt blodtryck.

Nästan 2 år senare sitter jag vid matbordet, solen skiner utanför fönstret och jag funderar på om jag ska cykla direkt till gymmet efter jobbet eller cykla hem först för att byta om hemma innan jag går till gymmet. De sista månaderna hade cykelturen hem från jobbet blivit en plåga, då musklerna i benen inte ens klarade minsta uppförsbacke och det slutade med att jag fick leda cykeln halva vägen hem. Att träna direkt efter den jobbiga turen hem var jag inte sugen på men jag visste hur stor chansen är att jag stannar hemma om jag inte cyklar direkt. Jag lyfter min tekopp som står framför mig på bordet medan jag funderar på alternativen. 

Handen som greppar om örat på koppen skakar. Den skakar så mycket att jag skvimpar ut te, som skvätter ned på min hand och bränner mig. Jag sätter hastigt ned koppen och svär medan jag skyndar mig att spola kallt vatten på handen. När jag håller armen över vasken ser jag hur hela vänsterarmen skakar. Det är som att den har fått eget liv.

I mitt huvud fattar jag inte att jag är sjuk. Allt jag tänker på är om jag håller på att bli förskyld eller har lågt socker.

På tisdagen orkar jag knappt cykla ned till jobbet, min puls rusar så att det känns som att jag ska svimma när som helst, nu skakar båda armarna så fort jag lyfter dem eller ska använda dem. Några timmar senare har mina ben börjat skaka. Jag kan knappt ta mig från skrivbordet ut till köket på jobhet, när jag kommer ut dit blir jag tvungen att stödja mig mot bänken för att kunna stå upprätt. Om inte bristen på kontroll hade känts så läskig så hade jag kanske skrattat åt mig själv. Men i det ögonblicket var jag bara rädd och mina tankar rusade runt i huvudet på mig. Jag hade ingen aning vad iag skulle göra eller om detta var något allvarligt som jag borde söka vård för. Eller om det var något fullkomligt ofarligt som alla kan drabbas utav.

När min chef kommer ut för att ta kaffe så visar jag hur jag skakar och säger att jag tror jag inte vet som är fel men att jag verkligen inte mår bra.  Hon vill att jag åker till låkaren på en gång. Med mitt sista läkarbesök färskt i minnet så står inte ett nytt besök högt i prioritet hos mig och eftersom jag innerst inne är ganska rädd för att det ska vara något allvarligt fel på mig så svarar jag undvikande att om jag skakar lika mycket i morgon så går jag till läkaren. Jag hoppades naturligtvis på att min kropp skulle bete sig som normalt då igen. 

Onsdag morgon mådde jag ännu sämre, jag kunde knappt gå de 20 stegen från mitt sovrum till badrummet. Pulsen rusade vilket fick till följd att jag kallsvettades. Istället för att äta frukost så ringde jag till vårdcentralen. Sköterskan hade inga tider till någon utav läkarna men pressade in mig mellan patienterna och sa att hon skulle titta på mig själv. Under den timmen fram till besöket hos henne låg jag i sängen och försökte intala mig själv att det inte var något farligt. Sköterskan skulle säkert säga att det var normalt och ha någon förklaring till varföt jag skakade. Troligtvis hade jag fått någon infektion och skulle säkert känma mig bra igen efter några dagar i sängen. Eller så kanske jag var på väg att bli utbränd?

Men även jag som vill vara en SUPERKVINNA som aldrig faller omkull och ger upp, kan en dag kastas omkull när hela mitt liv ställs på ända.

Sköterskan på Vårdcentralen tittade på mig i mindre än tre minuter, sedan skyndade hon ut för att prata med läkare. Jag blev en aning stressad när hon for upp ur stolen och sa att hon skulle prata med en läkare. Tankar på Parkinson och andra allvarliga sjukdomar drog igenom mitt huvud och jag blev kallsvettig på nytt när magen började dra ihop sig i rädsla. Jag blev på studs inkallad till en läkare och han drog i mia armar, gjorde olika tester för att testa motoriken hos mig. Till slut ringde han ned till neurologen på Helsingborgs lasarett och en kort stund senare blev jag ombedd att omgående åka ned till akuten.

Efter blodprover, röntgen utav hjärnan, flera timmars väntan, ännu mer blodprover, massor utav frågor om muskelstyrka, humör, sömn, aptit m. m och test utav min balans och en trilljon andra tester läkaren och sköterskorna utsatte mig för, så kom de tillbaka med ett besked. Klockan var nu strax före 9 på kvällen, jag hade varit på akuten sen klockan 12. Jag hade inte ätit något på de timmarna och längtade efter något att äta samtidigt som jag oroade mig för mina katter mer än för vad felet var på mig.

”Vi vet nu vad som är felet. Du har inte fått en stroke eller Parkinson. Men du kommer få stanna över natten. Det kommer någon strax och kör dig upp till medicin. Du har fel på din sköldkörtel, du har fått något som kallas Hypertyreos. Den kan beror på en sjukdom som heter Graves eller Basedowska sjukan eller möjligtvis vara ärftlig. Har du någon i familjen som har problem med sköldskörteln?

Jag stirrade på läkaren och försökte förstå vad han sa. Kvällstidningarnas löpsedlar om svenskarnas sköldkörtelproblem och hur man kunde fastställa att man har problem med sin sköldkörtel började dansa tango i mitt huvud. Mitt i detta kom jag ihåg vad min kiropraktor sagt nästan två år tidigare och det blodprov man tagit på mig på VC då.

”Shit!”, tänkte jag. ”Är jag sjuk trots allt?”

Det var ett så hemskt uppvaknade att få bekräftat att jag faktiskt är sjuk och just då var väldigt sjuk pga att jag hade fått påverkan på hjärtat. Jag satt på britsen medan läkaren pratade och visade på vad mina blodprover visat på, och tänkte ”Jag ska inte gråta. Jag ska inte gråta.”

Till slut lyckades jag koncentrera mig på läkaren och började berätta om vad min kiropraktor sagt och hur besöket på VC gick. Han nickade och sa så att det kan vara svårt att fastställa Hypertyrios bara genom ett blodprov. Han började förklara vad som just då hände i min kropp, och började förklara vilka mediciner som skulle sättas in

2 veckor senare fick jag hos Endokrinologen veta att jag har Graves Sjukdom, även populärt kallat för Basedowska sjukan. För de som minns detta från skoltiden, så är det den berömda sjukdomen där ögonen till slut pressas ut från sina ögonhålor och man får sk glosögon.  Graves ärver man eller så framkallas den när man utsatts för konstant stress under längre tid.  Detta leder i sin tur kan leda till Hypertyrios. Kroppen går till mer eller mindre till attack mot sig själv och man lever i ett konstant överstressat tillstånd.

1 år senare är det mesta likadant,. Trots alla mediciner man har satt mig på och alla gånger de har höjt dosen för mig så känns inte min kropp fortfarande inte som min. Jag mår bättre i ett par veckor men sedan så kommer symptomen tillbaka ett efter ett.  Jag mår skit större delen utav tiden, övermannas utav ilska och gråtattacker om vartannat. Ovan på det så har jag blivit oerhört stresskänslig. Så stresskänslig att jag vissa dagar inte klarar av att ha katterna i min närhet eller klarar av att umgås med någon. Trots min ADHD så är jag extrovert och älskar andras sällskap, i synnerhet katternas. Nu är det helt tvärtom. Min kropp tolkar allt som stress numera och jag är beredd att klippa till vem så helst. Plus att jag sista året har spenderat mycket tid åt att vara förbannad på läkaren som inte lyssnade på mig och tog mina symptom på allvar. Inte särskilt konstruktivt, I know. Men det verkar vara en process jag måste gå igenom. ☺️

Och nu är jag i en situation där jag måste hitta ett annat jobb eftersom stressen vi har i perioder på jobbet inte är hälsosam för mig. Byter jag inte jobb så kommer jag inte bli bättre, det är lite min husläkares devis. Det är mycket trixande och fixande jag har fått göra i mitt liv för att inte falla över kanten den sista året. Tyvärr så har jag fått be min familj hålla distansen för jag klarar inte ens att prata med dem i telefon utan att bli pissed för inget. Jag har fått lägga ett par hobbies åt sidan för att inte bli överväldigad utav stress. Så det har varit lite sura vindruvor minst sagt.

Men jag lever åtminstone. Hade jag inte kommit in till akuten så hade mitt hjärta till slut gett upp som jag förstod på läkaren. Nu ser jag fram emot att livet en dag ska bli lite lättare och mer normalt.

Så säger någon till dig att du kan ha problem med sköldkörteln, skriv ned allt som du märker har ändrats inom dig, beteende, fysiska grejer m.m och gå till läkaren för guds skull. Och acceptera inte ett ”Du är frisk!”

På distans

Det kommer en dag när man måste ta ett steg tillbaka från sitt liv, sina vänner, sina hobbies, sin familj.

Vi är mitt i en sådan tid nu.

Med den massiva spridningen utav Covid-19 runt vår jord så har miljoner utav oss fått göra just detta; ändra vår liv, byta hobbies och hålla oss för oss själva.

Jag fick göra detta redan för knappt ett år sedan. Många gånger har jag velat skriva om det här, men ärligt talat så är det för komplext och jag har mått allt annat än bra det sista året för att kunna skriva en långre text på ett förståeligt sätt. Hela tanken med denna blogg var att beskriva hur vardagen är med ADHD, ge andra med ADHD en röst och ge alla som inte har ADHD en förståelse för oss med ADD/ADHD. Allt annat i mitt liv, tja detta var inte rätta plattformen för det.

Men ibland ger livet en fina, vackra druvor, och ibland får man kärnor.

Det är ungefär vad som hände mig för ett år sedan och hur mitt liv varit sedan dess. Min ADHD krockar med dessa kärnor på värsta tänkbara sätt och jag känner ihland inte igen mig själv. Nu försöker jag hitta ett sätt att hantera mig själv, lyssna på min kropp och min själ. Jag tar mig tillbaka, ett steg i taget, vilket naturligtvis är alldeles för långsamt för min smak. Men ibland är långsamt bättre än inget alls. Samtidigt försöker jag ändra en del utav mitt liv så att det passar resten utav mig. Jag har ocskå fått ta ett steg bort från familj och vänner för att inte våra relationer ska ta skada utav vem jag är nu.

Nästa post kommer handla om de kärnor jag fick för ett år sedan och varför jag håller distans till allt och alla.

Hoppas att ni njuter av sol och värme. Denna veckan hade jag planerat att skriva en lång post men det föll bort eftersom jag jobbar helg och endast har en dag ledig mitt i veckan och därav nådde jag inte det. (ovanpå det så åkte jag på en sommarförskylning vilket har skickat skickat mig i säng jättetidigt om kvällarna) Så jag har skjutit fram det ett par dagar. Men den kommer, det lovar jag.

Just nu äter jag frukost sängen med huvudvärken från helvetet. Vi hade fruktansvärt långa köer på telefon på jobbet igår, så stressen från det börjar kännas nu. Jag hade ovanpå det säkerhetsansvaret för dagen plus att jag var den som jobbat längst vilket gjorde att alla frågade mig om allting, även sådant jag inte kan något om. Vilket normalt sett är oerhört kul och givande, jag älskar att lära upp nya anställda. Men det gjorde att mina egna samtalstider för dagen kommer se fruktanavärda ut. Ser fram emot imorgon när vi har normal bemanning igen och förhoppningsvis inte lika stressigt.

På onsdag räknar jag med att min post kommer släppas…

Vår oerhört viktiga sömn I, aka det är ljust ute hela natten

Hej hopp i sommarvärmen!

 

Skåneland badar i sol och värme, vilker är djupt efterlängtat hos moi eftersom jag inte är en vintermänniska. Till detta har vi fått flera timmar extra med dagsljus efter tidsomstälningen i våras. Med allt extra dagsljus som kommit till så vill man bara vara ute till midnatt, eller i allafall stanna uppe halva natten. Och det tänkte jag beröra lite i denna post idag (kväll, för hon är efter 21 när jag skriver detta..) för det är säkert fler än jag som har problem med detta. 

På grund av min ADHD, så är jag oftast vintertid mer eller mindre död redan kl 7 på kvällen och lika död när jag vaknar när klockan ringer strax efter 6 om morgonen. Jag kan sova 8 timmar i sträck eller 5 och är lika död oavsett. Och grinig som få. Och har Sveriges sämsta koncentrationsförmåga utan mina 9 timmar i sängen, så jag försöker hålla en ganska strikt rutin med att senast lägga mig kl 22 om vardagarna så att jag funkar någonlunda som en normal människa och inte utmärker mig för mycket åt något håll.

Men det har inte blivit så mycket av att gå och lägga mig i tid de senaste veckorna. I den nya lägenheten är det fortfarande massor som ska fixas, och så tittar man ut genom fönstret, eller iafall jag gör det för att orientera mig tidsmässigt, och så är det fortfarande ljust ut. Vilket får mig att tro att jajajmensan jag kan vara uppe ett tag till, det är ju fortfarande ljust ute.

Tills jag ett bra tag senare kollar på klockan ovanpå bokhyllorna och till min fasa ser att den är långt efter 23!!!

Jepp, händer varje kväll. 😹😅

För jag känner mig inte trött kl 20 eller kl 22 när det är så galet ljust ute som det är nu. Jag funkar likadant som småbarnen uppenbarligen, vars föräldrar varje år river sig i håret när deras barn inte vill eller kan sova efter vår omställning till sommartid. Jag vet barn som får ta Melantonin för detta bara för att de, och förmodligen deras stackars föräldrar, ska få en blund om nätterna.

Nu tar jag redan en uppsjö mediciner och tillskott för alla tänkbara sjukdomar och vill verkligen inte lägga till mer utav den varan, så att börja med Melatonin är inte att tänka på även om det är något vi egentligen själva har i kroppen.

Men häromkvällen när jag ställde larmet på mobilen inför nästa morgons väckning så slog det mig att jag faktiskt skulle kunma ställa alarmet på mobilen så att den ringer när jag ska gå och sova, precis som Skalmans behändiga Mat-och Sov-klocka gjorde lite titt som tätt. Hans ringde väl lite extremt ofta, men vafan han var ju en sköldpadda, de behöver väl sova mer än oss, vad vet jag.

Jag har ofta önskat mig just en egen Mat-och-Sov-klocka, för att jag verkligen behöver hjälp med att bli påmind om att äta mina 6 gånger om dagen för att undvika konstanta dippar i sockret, dåligt humör och en gnagande hungerskänsla var 3:e timma på grund av min snabba förbränning. Nu börjar jag inse att jag nog borde börja ställa mobil-larmet så att jag går i säng i tid nu på sommaren, annars kommer jag vara uppe till 24.00 varje kväll och pula med min släktforskning, fixa småsaker i lägenheten eller hitta på något annat att fixa med tills klockan är efter midnatt. Nu är jag egentligen inte en vän utav olika larm då de gör att mitt liv känns extremt uppstyrt och tråkigt, (ve och fasa för rutiner), så de senaste kvällarna har jag istället toktittat på klockan hela kvällen för att ha bättre koll på när jag ska gå i säng. Några dagar har jag klarat att lägga mig till 21.30 men ibland har klockan blivit 23 innan jag har fixat det sista med katterna och mig själv. Jag somnar dock bums som vanligt när jag lägger huvudet på kudden. Vilket känns jätteskönt, så trött är jag nog fast jag inte känner av det på samma sätt som under mörka vinterkvällar. Lite gladare har jag känt mig om dagarna sedan och mer har jag också orkat när jag kommit till gymmet efter jobbet. Så jag har lovar mig själv att verkligen försöka ta mig i kragen, och fram till semestern om en månad göra mitt bästa för att gå i säng i tid  (även om det inte blev så just i kväll), fast det känns tråkigt att missa alla de extra ljusa timmarna vi har fått till skänks.

 

Vi får se hur det har gått om en månad. Kanske lyckas jag med min föresats. Eller så lyckas jag tråckla mig ur min egna överenskommelse för att jag kommer på massor av andra roliga saker som jag kan göra under sommarnätterna, och som jag ju inte hinner med om jag lägger mig i tid. 🙄

Stulna stunder

Idag hade jag tänkt att posta något jag skrivit om återhämtning och vila. Och bristen på detta i livet. Iallafall i mitt liv som springer fram med 200 km/timmen konstant.

Istället bestämde jag mig för att lägga det åt sidan och stanna upp och njuta av livet en stund. Den senaste veckan har varit packad med grejer som ska fixas varje dag. Jag somnar utmattad och grinig. Att jag var ledig på Nationaldagen och helgen därefter gjorde ingen skillnad för jag fick inte mycket tid till vila ändå, förutom de 3 timmar jag låg och solade på bryggorna på Nationaldagen. Eller rättare sagt tog mig inte tid till det. När kroppen sa ifrån så fortsatte jag pressa den att stå upp, fortsätta röra sig framåt. Det är så jag gör.

Idag hade jag inga planer efter jobbet och vädret skulle ligga på sol och +22 fina grader, så spontamt bestämde jag mig för att cykla ned om hamnen på väg hem från jobbet. Det satt folk ute på uteserveringarna och njöt utav solen. En härligt varm sol som brände på mina armar och genom tyget på byxbenen. En sval vind drog förbi när jag i långsam mak rullade över stenbeläggningen med cykeln. Jag tittade på båtar och på människorna som satt i och fortsatte rulla. Jag sneglade upp mot vägen som leder uppför kullen och hem. I bakhuvudet bankade påminnelsen att jag borde dra mig hem och mata katterna.

Istället valde jag att fortsätta rulla vidare mot bryggorna vid Gröningen. Bryggorna som verkar vara en stor bit av Helsingborgs själ, och min själ med för den delen. Jag kliver av cykeln mitt bland alla som flanerar på strandpromenaden. Det känns som sommar, folk är semesterklädda, barn skuttar förbi med en boll som de kastar mellan sig och hundar sniffar glatt på varandra. Trädäcket är delvis fullt av soldyrkande människor som på sina handdukar lapar eftermiddagssol. Jag ställer mig där i början utav trädäcket och tittar utöver havet ett par minuter. Det hade känts så skönt att bara kunna sätta sig ned och koppla av en liten stund, tänker jag för mig själv.

Inom mig pockar påminnelsen på nytt på. Du borde gå hem och mata katterna och äta själv innan ditt socker sjunker ännu mer och du blir ännu tröttare. 

Bara några minuter… Tänker jag för mig själv och ser mig omkrimg. Folk är avslappnade och njuter av det fina vädret. Det vill jag också göra. Jag ser på det blå havet igen och kisar upp mot solen.

Bara några minuter, tänker jag igen och skjuter bort skuldkänslorna medan jag lutar cykeln mot det vita betongblocket. Därefter sätter jag ned min ryggsäck på träplankorna och sätter mig ned i solen. Jag sitter i flera minuter och förundras över det ofattbara, att jag faktiskt sitter vid havet och kopplar av efter jobbet. Jag är inte bortskämd med vare sig det ena eller det andra.

 

DB651975-9A80-4F48-B4D0-63B3312A7001
My own little slice of heaven.

 

Solen värmer väldigt gott, så jag sträcker ut benen i de mörkblå capri-byxorna, plockar av mina loafers och de små halvsockarna. Sen blundar jag och struntar i att jag borde cykla hem. Istället njuter jag av den stunds vila och återhämtning jag får där i solen.

Den enda plats jag riktigt kan koppla av på.

 

(30 minuters till avkoppling stal jag till mig idag. Jag stannade upp för ett ögonblick och njöt av livet och tillät mig själv att bara vara.  Vad har du gjort för dIg själv den här veckan?) 

Juni och Pride

Nu är jag tillbaka, med ny energi.

Flytten gick bra, men även de bäst lagda planer kan fallera upptäckte jag när smågrejer hände som gjorde att jag inte riktigt hade packat färdigt allt när flyttbilen rullade in på gården. Yes, big fail där.  Men min kompis som åkt upp från Köpenhamn för att hjälpa till, tog raskt itu med att hjälpa mig med det sista.

Besiktningen utav min gamla lägenhet gick igenom. Jag hade spacklat och målat sovrum och dörrlister i flera rum och hållit på med flyttstädning samtidigt så jag var djupt lättad över att kunna säga adjö till lägenheten, äntligen. Det var väldigt känslomässigt hela veckan efter flytten och inför besiktningen. Varje gång jag kom in i min gamla lägenhet så brast jag ut i gråt. Det var många tankar och händelser som for genom min huvud varje gång och jag tror att jag behövde rensa ut allt tungt som hade med lägenheten att göra och som låg över mig.  9 år på samma plats, det är något av ett rekord för mig. På fredagskvällen före besiktningen så kändes det iallafall bra när jag klev över tröskeln. Då kändes det som att dörren var på väg att stängas inom mig och på söndagskvällen när jag gick hem så var dörren helt stängd.

Ibland har jag mycket svårt att säga adjö till platser, människor m.m Något som jag tror hänger ihop med min ADHD. Den här gången gick det så oerhört mycket bättre än jag hade förväntat mig utav mig själv. Så det känns som en liten vinst.

Nu känner jag mig mer som mig själv igen. Det kommer alltid finnas saker jag kommer sakna med den lägenheten. Just nu saknar jag den soliga balkongen med all grönska runt om, som man efter jobbet kunde sätta sig på med ett glas vin eller en kopp te. Min nya balkong ligger bara i sol en kort stund på eftermiddagen och den är inte direkt rofull att sitta på med all trafik som flyter igenom på gatan nedanför. Men jag har havet nu inom gångavstånd, så jag får dra nytta av närheten dit istället.

Jag har fortfarande ett par flyttlådor att packa upp och kläder som ligger på hög i ett skåp i väntan på att hitta sin plats och på att strykas. Jag gör långsamt framsteg med att packa upp. Men med jobb och alla katter som ska få sitt så får jag ta lite i taget.

Medan jag var upptagen med mina flyttlådor så har det äntligen blivit juni månad och Pride-månad. Helt underbart om jag får säga det. Värmen har samtidigt kommit tillbaka till oss, och då jag hade sovmorgon imorse för att jag jobbar kväll idag så passade jag på att ta en snabb 50 minuterspromenad utmed havet. Åh, det var helt fantastiskt. Det var varmt, solen sken, havet var djupblått, svalorna flög i loopar över stranden medan strandskatorna gick och lite och letade läckerheter i den blöta sanden. 

Jepp, vi har långa gångvägar som nästan följer hela kusten.

E3A2AE80-248A-46F8-A129-FF350072A62B

Visst är det vansinningt vackert!? Skånska stränder går inte av för hackor.

AE97C41D-243B-4324-86C1-50D216037AD9

Till och med rosbuskarna doftade ljuvligt i försommarsolen.

5B091EAD-5027-4E5C-BE16-58892890D421

 

 

Flyttvecka

Helgen som gick var riktigt intensiv med besök på Hornbach för att köpa färg, besök till stödkatterna och 2 omgångar målning av mitt nya sovrum. (Vilket blev jättefint.)

Nu har vi gått in i den intensiva flyttvecka där allt ska hända och helst samtidigt. Eftersom jag jobbar och får använda den lilla tid jag har före eller efter jobb till flytten så är det ett logistiskt pussel  som ska lösas. Tre stora kattmöbler ska demonteras, en per dag, och två av dem flyttas på pirra genom halva stan och sedan monteras upp igen, ett i vardera sovrum där katterna kommer bo de första dagarna efter flytten. Ovanpå så ska jag plocka ned gardinstänger här hemma, ta med mig dem till mitt nya sovrum och hänga upp gardiner där så mina katter känner sig tryggare därinne.

Jag har fortfarande porslin, en del kläder och böckerna att plocka ned. Sen så kommer alla papper och smågrejer som aldrig kommer med över när jag går över till den nya lägenheten. Det är intensivt. Och tålamodsprövande. Jag har inte så mycket av den senare varan och har därför ett antal gånger nu knatat fram och tillbaka till nya lägenheten med pirra, lådor, pappkassar och väskor. Jag vet, helt galet. Hade jag haft bil hade saker och ting onekligen varit mycket enklare, men varför göra det enkelt för sig? 🤔 Men jag vill att saker händer och kan inte bara sitta och vänta på att flyttfirman dyker upp på fredag. Så enda chansen att något händer innan är att gå fram och tillbaka mellan stadsdelarna, med pirra.  Lite över 2 km en väg.  Vissa kvällar har jag känt mig sliten och fått ge mig efter en vända redan. Men så är det.

Hur som, ovanför en gångtunnlarna jag passerar igenom på väg till min nya lägenhet så hänger det en banderoll med texten ”Snart ser du ljuset i tunneln”.  När jag gick igenom där i fredags kväll så slog  innebörden av detta ned inom mig. Jag är snart ute på andra sidan i denna galna flyttcirkus. Det känns så fantastiskt att jag om några dagar kan  sitta ned och koppla av och återgå till mitt liv igen. Inget mer kånkande, spring tvärs över stan eller packande. Väldigt passande att jag fick den påminnelsen. Jag behövde den.

Så nästa gång jag postar här så sitter jag i den nya lägenheten och pustar ut efter flytten.

See you on the other side!