Skam

Så länge jag kan minnas ville jag vara som alla andra. Att jag kände mig udda och utanför som barn är en underdrift. Jag var superblyg, hade näst till ingen social träning med mig i bagaget, pratade med en mix av skorrande R och läspningar vilket gjorde att jag uttalade flera bokstäver helt uppåt väggarna. Ovanpå det hade jag två dysfunktionella föräldrar som fick mitt liv och hela världens där ute att te sig oförutsägbart och fruktansvärt skrämmande. Men det var inte fören när jag gick i mellanstadiet som jag började ana att jag inte var som andra barn.
 
Jag befinner mig i vårt klassrum. Troligtvis går jag i fjärde eller sjätte klass. Vi har lektion och vår lärare har just delat ut våra matteböcker efter att ha rättat vår senaste hemläxa. Matte var och är fortfarande ett knepigt ämne för mig. Men den här gången hade jag varit säker på att jag inte skulle få röda markeringar på sidan och hade glatt väntat på att få min bok i handen så jag kunde se efter.
 
Min mattebok ligger uppslagen framför mig på min skolbänk. Mina kinder har färgats röda och i halsen börjar en klump av tårar formas. Jag döljer mitt ansikte bakom en gardin med långt hår medan jag ser på den lutande meningen skrivet med rött bläck. När läraren pratar blir orden till en luddig massa som försvinner ut i luften. Jag blinkar till medan jag försöker förstå den stora frågan VARFÖR?
 
När vi fick vår läxa på svarta tavlan hade jag tittat på den och tänkt att det var en lätt läxa och den skulle gå snabbt att göra. Det fanns massor av tid att träffa bästa kompisen efteråt. Räkna 6 tal framåt från tal xxx, hade läraren sagt åt oss och sedan skrivit upp vilket tal vi skulle starta med. Inget svårt över det.
 
Och jag hade räknat 6 tal.: 234a, 234b, 234c, 234d, 235a, 235b
 
Jag tyckte att det var lite konstigt att vi skulle sluta mitt i en talgrupp när det fanns två tal till att räkna i den som började med 235, men tänkte att läraren hade sagt att vi bara skulle räkna 6 tal. Sen hade jag tyckt att jag var jättesmart som faktiskt räknat ut svaren på dem.
Men någonstans medan läraren pratade och skrev så hade väsentlig information gått mig förbi. Det hade gått mig förbi med en milsvidd.
 
Kanske hade jag suttit förlorad i drömmarnas värld under några nanosekunder. Jag kanske hade stirrat mer på lärarens stickade tröja än vad jag lyssnat.
 
Nu sitter hon där på huk bredvid bänken, med huvudet stöttad mot handen, och ser på mig med en blick som om jag har sagt att månen är blå och jag kommer från planeten Mars. Ögonen är fulla av oförståelse och jag kan riktigt ana hur hennes tankar går. Vad är det för fel på henne? Hur kunde hon få 6 tal till.. ..det här? Hon gör inget. Säger inget. Utan fortsätter stirra på mig. Hon har redan ställt frågan. Hur tänkte du egentligen? Hennes röst hade varken varit vänlig eller hjälpsam. Irriterat hade hon med fingret pekat på talgrupp efter talgrupp och sa slutligen: Ni fick dem här i läxa. Du har inte ens gjort hälften av dem.
 
Det är nu jag börjar misstänka att jag är korkad. Obehaget inombords fortsätter formas och nu vill jag helst springa hem och gömma mig. Den stora klumpen med gråt i min hals vägrar försvinna och jag kan knappt svälja. För då kommer jag börja gråta. Stammande hade jag yttrat orden: Men. .. Men jag räknade ju 6 tal.
 
Och därför stirrar hon nu på mig utan att säga något mer. Jag förstår att hon inte vet vad hon ska göra med mig. Jag förstår också att något är fel på mig eftersom ingen av de andra i klassen hade fått läraren att sätta sig på huk bredvid deras skolbänkar.
Talen hon nyss visat för mig var i grupper om 3-4 tal. Totalt skulle vi ha räknat 6 st sådana grupper. När jag tolkade det som 6 tal, så pratade min lärare om 6 grupper av tal. Alltså totalt mellan 15-20 tal. Ett litet misstag, men skammen rann igenom mig för var minut som läraren fortsatte titta på mig.
 
Jag skämdes över mig själv och min oförmåga att förstå. Jag skämdes över att jag inte är som min klasskompisar som aldrig missförstår instruktioner. Jag skämdes över att jag inte har normala, vanliga föräldrar som hjälper deras barn att förstå läxorna.
Mina klasskompisar hade snabbt fått sina böcker och var nu upptagna av att prata med varandra i väntan på att lektionen skulle fortsätta. Men vår lärare var inte intresserad av att fortsätta lektionen. Hon var fullt upptagen med att stirra på mig. Och jag övergår till att stirra ned i bänken när resten av klassen tystnar och börjar stirra på oss. Och skamkänslan inom mig djupnar.
 
Ovanstående situation hände i mitten på 80-talet, men tragiskt nog så möts barn än dag av samma oförstående reaktioner från omgivningen som jag fick från min klassföreståndare. Hon fick mig att känna mig oerhört dum. Ju äldre jag blev så tycktes mina oförmågor bli fler och fler. Och skammen växte och växte. Till slut började jag imitera andras beteende för att inte det skulle märkas hur mycket jag stod ut i mängden. Skammen över att jag inte är som andra ”normala” mänmiskor sitter så djupt. Att alltid komma pinsamt för tidigt till allting är ju toppen men jag saknade förmåga att planera, kunde inte läsa ansiktsuttryck, klarade inte av när miljön omkring mig blev för stimmig, höga ljud skrämde livet ur mig, jag hade stora problem med acceptera visa smaker på mat, förstod inte skämt, avbröt andra som pratade, tappade lätt koncentrationen, dagdrömde, hade svårt med impulser, kunde inte hantera plötsliga förändringar, fick raseriutbrott som fick väggarna att skallra hemma hos oss. Listan kunde göras lång. Det mesta skylde jag på mina föräldrar. En del berodde säkert på dem och alla de trauma som jag fick uppstå under uppväxten. ( jag kommer ev öppna upp om detta längre fram, i en separat blogg) Men ingen verkade försöka ta reda på varifrån mitt beteende stammade eller pratade med mig om det. Och därför trodde jag det berodde på min uppväxt, som jag kände djup skam över och aldrig pratade om. Men när jag senare som barnskötare en dag jobbade med ett barn som hade ADHD fick jag upp ögonen för att det faktiskt kunde finnas en bakomliggande orsak till alla mina svårigheter. Jag kände igen hans reaktion i en situation så väl, då jag insåg att jag själv hade reagerat likadant. När jag läste på om ämnet blandades mina skamkänslor med en smula hopp. En ADHD utredning för snart 10 år sedan hjälpte mig förstå mitt beteende och varför det blir lite fel ibland.
 
Men jag skäms fortfarande ibland för mig själv. Gömmer mitt riktiga jag bakom välinövade rörelser, säger bara det jag absolut måste bland personer jag inte känner riktigt väl. Ibland slinker mitt riktiga jag ut och jag möts av en undrande blick och en rynkad panna, och snabbt lägger jag locket på igen. Den där jävla skammen kommer alltid förfölja mig.

9 reaktioner på ”Skam

  1. Anna

    Oh vad jag känner för dig när jag läser din text!! Och tänk hur många andra barn som råkat ut för precis samma behandling i skolan som du. Och 80 talet är inget ”oj det var ju då, nu är det annorlunda” nej det är det inte. Jag har en dotter med ADHD, en man med AD(H)D och en son som är högfungerande autist och har en generell språkstörning! Jag vet hur det är och hur man får kämpa för att få det man har rätt till i skolan, för att lärarna ska förstå och se problemen, lägga upp läxor och annat så att det förstås på ett rätt sätt, att de inte blir mastiga bitar som man inte orkar ta till sig. Det är än i dag ett jätte stort problem och som förälder får man ligga på som en galning, vara som en hök för att ens barn inte ska känna sig helt utanför! Det tar enormt på ens egen energi och ens tid framför allt. Vi jobbar skift båda två och kommer inte läxan hem i tid så har vi inte alltid chansen att hjälpa osv.

    Sen kommer man ju till ett annat problem, de är båda tonåringar i dag och vill naturligtvis inte vara annorlunda än andra, så att få en spec hjälp i skolan tas inte alltid emot! Min son kämpar som mest, han har ju ännu sin språkstörning, han går naturvetenskaplig linje, hans mål är att bli veterinär han älskar djur. Och han har mer än en gång fått höra att det är ouppnåeligt, är det någon idé att du gör om det här provet osv. Men han vill bil godkänd, han vill ha betyg i alla ämnen han har och den linjen med hans diagnoser är inte lätt. Men vi hjälper så mycket vi kan hemifrån med båda våra barn förstås eller vi, det blir ju mer jag!

    Båda våra barn har idag utvecklat ångest, dottern har GAD, något som är typ generellt ångest syndrom, hon har alltså ångest varje dag inför allt som är annorlunda. Sonen har mer tex tankar om att han ska snart dö, han kommer inte att leva så länge för han har svårt att uppskatta tid. Jag sa till honom en dag, du kommer att leva ca 60 år till, ja det är ju en kort tid det svarar han 🙂

    Jag tror att folk med dessa diagnoser är uppfinningsrika, de är oftast inte rädd att ta sig an utmaningar, de är konstnärliga, empatiska. Bara de hittar just sina styrkor så går de långt i livet för de törs! Man tar reda på allt man bara kan om det man är intresserad av. De ser oftast inte hindren som vi gör det, vill det nått så finns inget hinder, det är bara att köra på.

    Heja dig och vad underbart du skriver, kikar in fler gånger ❤

    Anna

    Gillad av 1 person

    1. Tackar ödmjukast 😊 Jag skulle vilja skriva så mycket som svar här… Men alltså, jag applåderar er och framför allt er son som har ett klart mål som han kämpar mot. Han behöver den där utmaningen som målet innebär för att utvecklas samtidigt som han får en mening här i livet. Hans mål att bli veterinär är det som kommer få honom att blomstra. Säg till honom att han aldrig får ge upp och att han inte ska lyssna på när andra säger att det inte är någon mening att försöka. För normala människor ger upp snabbt som attans, men det kommer er son inte att göra. Han ska lyssna på sin egen röst och sitt eget hjärta. Endast när han har testat alla vinklar och känner att han inte kommer vidare så kan han börja fumdera på att välja en annan väg. Fortsätt stötta honom och visa att ni tror på honom! Stödet hemifrån betyder oerhört mycket och kan vara avgörande för om man klarar något eller inte.
      När jag växte upp så drömde jag också om att bli veterinär, i lågstadiet drömde jag faktiskt om att bli Lindansös på Cirkus, Författare OCH Veterinär. Veterinär ville jag bli för att jag ville rädda djur som min ena farbror som var veterinär, gjorde. Han var min stora dol.
      När hund-eller kattägare kom in till kliniken han jobbade på, och ville låta sitt djur somna in för orsaker som ex att en jakthund hade fått problem med höfterna och inte längre dög tilll att jaga med, så tog han över hunden eller katten. Istället för att följa ägarens önskemål om att låta det i övrigt friska djuret somna in så tog han hem det till sig och djuret fick fortsätta leva tills det var naturligt för det att vandra över regnbågsbron.
      Så jag ville rädda djur precis som han. En dag, sommaren när jag skulle fylla 10 tog jag mod till mig och berättade detta för min farmor. Hon såg på mig en stund och sa sedan att hon inte trodde jag skulle klara att bli veterinär, att jag var för svag för yrket.
      Jag blev oerhört sårad över att hon sa detta till mig. Jag älskade min farmor och hon älskade mig, men i det ögonblicket gjorde hon mig oerhört ledsen. Jag hade inte vågat berätta för någon tidigare om min dröm, men så när jag gjorde det så fick jag den reaktion jag var mest rädd för att få.
      Jag blev aldrig veterinär. Den drömmen gömde jag djupt inom mig. Min farmor trodde inte på mig och jag hade gjort mig till åtlöje genom att berätta om mina tankar. Jag valde därför också att hålla min andra dröm: om att bli författare, inom mig.
      Istället valde jag att bli barnskötare, för barn var jag duktig på att ta hand om. Men jag kan säga att jag har valsat runt inom flera yrken sedan dess, för min motivation saknas och när jag väl har någon för ett yrke, så tappar jag i regel den fort, för glöden och meningen med yrket saknas helt hos mig. Och eftersom jag aldrig haft något stöd hemifrån under uppväxten fram till gymnasiet så har jag helt enkelt följt vindens riktning istället.

      När jag blev vuxen fick jag dock en annan förståeldse för vad min farmor hade menat när hon sa att jag inte skulle passa för yrket som veterinär. Hennes son, min farbror, hade ett mjukt hjärta, precis som min pappa och som jag har. Ingen av oss kan ta livet av ett djur mer än att det är obotligt sjuk eller svårt skadad. Därför hade min farbror också ett halvt zoo hemma. 🙂
      Om jag hade blivit veterinär hade det blivit precis likadant för mig.
      Men vissa saker som man försöker undvika händer för eller senare ändå. Jag valde för tio år sedan att bli stödhem för en katträddar organisation, och har nu varit stödhem åt 12 olika katter, varit med i flertalet aktioner där vi fångat in kolonier av hemlösa katter här i Nordvästra Skåne. Så jag har räddat djur även om jag inte blev veterinär. Och jag sitter just ju med två svarta stödkatter som ingen vill adoptera för att de är svarta. De var inte ens intressanta när jag fångade in dem som 6 månaders ungkatter. Jag skulle aldrig kunna låta dem somna in även om det innebär en hel del problem att de fortfarande bor kvar hos mig efter 6 år. Så mitt mjuka hjärta ledde mig ändå in på det spår min farmor hoppades att jag skulle undvika. 😁

      Gilla

  2. Anna

    Tackar för att du svarade 🙂 Hahhaaa känner igen det oxå med ett mjukt hjärta, det har han. Vete gudarna om han någonsin kommer att kunna avliva ett friskt djur ❤ Det kan nog finnas risk för ett mindre zoo skulle jag tro. Jag är likadan, jag har svårt att slänga iväg en ful och oansenlig blomma för att den faktiskt lever! 😀

    Vi har själva haft jätte mycket djur sedan han föddes Som mest hade vi 20-25 ormar, lika många ödlor, 5 spindlar, massor massor med möss och råttor (mat) då fick man ge levande, idag får du inte köpa levande djur om personalen vet att de ska gå till "mat" men tyvärr så måste ju även reptiler leva. Men våra tog dött oxå så man behövde inte ha levande, låter grymt jag vet. Men till detta hade vi lite normala djur oxå som katter, hundar, papegojor, sköldpaddor, grodor och paddor. Sammanlagt hade över 40 husdjur samtidigt. Så våra barn är uppväxta i allt detta så att de har djur intresse är kanske inte konstigt. Idag har vi inte lika mycket djur, vi har, 2 majs ormar, 2 sköldpaddor, 2 katter, 3 hundar, 2 aror och en spindel.

    Jag hoppas verkligen har orkar hålla drömmen vid liv för det är som du säger, den driver honom oxå, den håller honom flytande och gör att han utvecklas. Han kämpar på. Jag ska hälsa honom att aldrig ge upp sina drömmar ❤

    Vad härligt att du hittat ditt sätt att ta hand om djur som stödhem. Det är ju oxå något som verkligen behövs. Många djur som bara lämnas eller far illa. Min farbror dog och hade en rätt gammal katt, vi kunde med hjälp av stödhem få den omplacerad annars hade den gått till avlivning.

    Min karl är lite som du i det fallet att ha en stor motivation för något han vill, men hos honom är det mer intressen än yrken. Han går in med hull och hår och lär sig allt och blir oftast jätte duktig på det han ger sig in i. Som sist var det airbrusch. Men motivationen håller inte i sig, nr han väl kan det så börjar den att falna och när det blir ett "tvång" så tappar han det helt. Som med målandet, folk upptäckte hur bra han var och började beställa tavlor utav honom, då tog det emot, väggen kom och han målade inte mer. Däremot med yrket, han jobbar inom vården som jag så lär han inte våga byta för han har svårt med nya människor, nya situationer, lära sig nytt, det blir kaos. Så därför har han nog hållits på samma jobb.

    Du är jätte bra på att skriva och skriver lätt och förståeligt och det blir intressant det du skriver om, du skriver så målande så jag kan göra mig bilder hur jag tror det kan ha sett ut. Du ger mig många aha upplevelser och tankeställare oxå 🙂

    Glad påsk/ Anna

    Gillad av 1 person

    1. Tack snälla du för berömmet. Jag älskar att skriva. Det är så myckrt lättare att processa sina tankar genom skrivandet. Att skriva om det inre och känslor så att det blir begripligt för andra, speciellt nör man har ADHD är den biten som kan vara svår. Om jag med min blogg kan ge bara en person insikter så fyller bloggen exakt den funktion jag tänkt att den skulle ha. 😊❤️
      Haha, det låter som att ni redan har haft ett mindre zoo hemma. Älskar man djur så älskar man djur. Vi hade ganska mycket olika djur under min uppväxt med inkl råttor och små grodor (jag plockade till och med hem ett par vattensalemandrar i mellanstadiet) men sedan dess har jag försökt hålla mig till djur som inte behöver hållas i bur.
      Jag vet många med ADD/ADHD som gör som din man. Det är knepigt det där, för vi mår som bäst när vi får gå in i den där hyperfokus-fasen och lär oss varje aspekt av ett ämne. Men som du säger så fort det blir ett måste eller känns som ett jobb så tappar vi intresset direkt. Jag tror att det handlar om att man måste ändra sitt tankesätt, så att man inte börjar snärja in sig i att det är ett tvång det man gör, utan något man har valt att göra själv.. Jag får förresten faktiskt backning om detta, utav den amerikanska föredragshållaren Mel Robbins. Jag tänkte längre fram posta om henne och hur hon har hjälpt mig ändra tankesätt.

      Gillad av 1 person

      1. Anna

        Härligt det ska blir spännande att få läsa om Mel Robbins hos dig. Jag har nog snubblat över hennes namn och youtube klipp av henne nångång. Intressant 🙂

        Gillad av 1 person

      2. Hon är fantastisk och jag lär mig så mycket av henne hela tiden. Hon har också ADHD plus dyslexi, och skriver nu böcker. Hon står överst på listan över de jag skulle vilja gå och lyssna på.

        Gilla

      3. Jag rekommenderar denna; hennes TEDXTalk som gjorde henne typ till en av de mest efterfrågade kvinnliga talarna i USA;

        Hon sänder regelbundet Coffetalks live på Youtube, Twitter, FB, Instagram och pratar om allt från rädslor, till hur man kommer vidare till nästa steg i sitt liv. Hon har också postat en mångfald av videos om motivation, rädslor, ångest, olika ämnen relaterade till barn , depression etc.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s