Jag har ADHD

 

 

Att få en diagnos och sedan acceptera den är inte helt lätt, även om man en längre tid har misstänkt att man har just den diagnosen.

Det är mycket som ska falla på plats inom en, en helt ny identitet ska skapas och man ska förlika sig med den. Det är inte som med ens jobbindentitet, jag är barnskötare – det är det jag jobbar som, men är inte vem jag är som person. Här har jag något jag är, som förklarar mitt beteende och till viss del min personlighet.  Det är svårt när man upptäcker att man inte är som alla andra runt omkring. Den isolation man känner är fruktansvärt jobbig. Nu hade jag i och för sig känt mig väldigt isolerad under större delen av min uppväxt men i och med den nyutfärdade diagnosen hade jag fått det svart på vitt att jag inte var som alla andra. Vissa dagar efter mitt möte med psykologen så gick jag som i en bubbla och kände mig helt avskärmad från andra runt omkring. Jag var redan i ett känslomässigt kaos efter separationen och mitt missfall och kände absolut ingen i min nya hemstad. Ibland var jag arg och förbittrad, nagelfor mina föräldrars beteende för att hitta vem av dem som hade gett mig den här skiten.  Bägge uppvisade under sin livstid väldigt många tecken på ADD eller Aspberger men dessa kunde ha tillkommit på andra sätt och behövde inte alls stamma ifrån ett NPF. Andra dagar kunde jag konstatera att jag har ADHD för mig själv och se en förklaring till varför jag gör på det eller det sättet, eller varför det och det hänt tidigare i mitt liv. 

Vart eftersom tiden gick så gick det bättre. Jag gick för mig själv och rastade hundar, bollade mina tankar med mig själv och började långsamt förlika mig med att jag har ADHD. Ibland såg jag mig som en alien här på jorden, en egen sort i människorasen.

En av de stora faktorerna till att jag också kom vidare och började acceptera vem jag är, var de möjligheter jag fick till att reflektera över och förstå mitt beteende, dels tillsammans med den grupp av tjejer och kvinnor online som jag hade lärt känna under våren och som jag hade väldigt kul tillsammans med.

Men sedan så hade jag turen att bli tillfrågad om jag under hösten samma år ville ta del i ett pilotprojekt som man just då höll här i Helsingborg tillsammans med Karolinska Institutet (har jag för mig att det var)  där man deltog i gruppterapi tillsammans med andra som också precis fått diagnosen ADD/ADHD. Det var en liten, som jag förstod det noga utvald grupp av patienter som blev erbjudna denna typ av behandling. Man förband sig till att delta i så och så många behandlingstillfällen, skulle vara ok med att  samtalen alltid skedde i grupp under ledning av en psykolog och en psykiatriker och man skulle komma i tid till samtalen. Och man skulle vara införstådd med att det far psykoterapi som bedrevs. Jag sa ja tack. Jag hade ingen aning om hur jag annars skulle komma vidare. Under den terminen som behandlingen höll på så var jag med på varje behandlingstillfälle utom ett och fick bra mycket mer acceptans för mig själv än jag tror att jag skulle ha fått annars. Jag fick också i den lilla gruppen på 10 personer möjlighet till att relatera hur jag är i förhållande till andra personer med ADD eller ADHD. Det fanns de som inte hade absolut någon kontroll över sig själva, och lät sin diagnos styra dem hur som helst. Ville de slå någon på käften i krogkön så gjorde de det. Ville de gå ut och shoppa fast de inte hade pengar så plockade de fram kreditkortet och tömde det till max. Ett par deltagare dök bara upp vid strötillfällen för att de hellre låg i sängen hela dagen. Det var som att befinna sig i en grupp med  egensinninga tonåringar som alla gjorde som de själva behagade utan någon tanke på konsekvenser. Ibland när jag lyssnade på de andra deltagarna så undrade jag om det bara var jag som var normal, tills jag insåg det ironiska i det tänkesättet.

Vi sysslade mycket med övningar, där vi skulle reflektera över olika saker som ex ilska och upprymdhet och hur detta yttrar sig hos oss, vad är det som triggar igång detta och hur gör vi för att kontrollera detta. Vi pratade om sömn och kost och hur viktig den är för att hålla jämnt humör och jämn sockernivå, hur man gjorde för att koncentrera sig i omgivningar där det var stimmigt runt omkring, hur hanterar vi förändringar, vad är ironi, vilka svårigheter vi har med att avläsa ansiktsuttryck, relationer, skolgång, arbetsliv. Det var många sådana där saker som de flesta nog inte reflekterar över ens, men för oss med ADHD/ADD kan stjälpa ett helt lass. Det var intressant att höra hur andra hade det och hur de försökte överleva vardagen med ADHD. För det är just det vi alla gjorde. Försökte överleva på bästa sätt.

Och så sysslade vi med Mindfullness och det var något jag tidigare ansett inte passade mig och som jag var oerhört skeptisk till. Men var det något som äntligen stillade mina tankar och det konstanta flödet utav negativa reflektioner så var det det. Att bara vara här och nu, låta tankarna komma och gå utan att relektera över dem eller lägga något värde i dem, sen låta dem försvinna, det var något nytt för mig som tidigt genom min mammas verbala attacker lärt mig det negativa tankesättet och att konstant bedömma andra och min omgivning.  Och det är nu först när jag skriver detta som jag inser hur det hänger ihop, vem jag lärt mig detta beteende utav.

Genom Mindfullness lärde jag mig sluta bedöma om något var dåligt eller bra, jag lärde mig gå förbi hus utan att bedömma om de var fula eller slitna eller tråkiga. Jag slutade se på människor på samma sätt. När jag inte bedömde saker längre så slapp jag många utav de negativa nedförsbackarna som jag oftast åkte på i humöret.  Det var som att någon äntligen ströp det negativa inflödet i min hjärna. Att lära mig sluta ge saker och ting ett känslomässigt värde är en av de bästa saker som hänt mig.  Det har hjälpt mig ofantligt, så jag är glad åt att jag inte backade ur när Mindfullness kom på tal.  Nu för tiden tillåter jag endast positiva tankar, för jag vet att det är så oerhört lätt att jag halkar dit och blir negativ och deppig om jag låter något annat ta plats. Därför kommer jag alltid behöva vara försiktig med vilka jag umgås med, för det är lätt att ta efter och följa andras dåliga mönster. Det är inte helt lätt, särskilt i arbetslivet, dät jag redan har slutat ett jobb för att det var alldeles för negativt  på arbetsplatsen för att jag mentalt skulle må bra av det i längden.

Nu mera är jag ok med att jag har en ADHD-personlighet, det är så jag kallar det. När man säger att man har ADHD så låter det som att man har en sjukdom, vilket vårt samhälle gärna vill att vi ska tro. Vi ska känna att vi avviker från normen och inte är som andra. Men jag tror snarare att det är så här många av oss har varit genom generation efter generation. De kvalitéer jag har var säkert sådant som behövdes  för länge sedan när vi levde ett helt annat liv ute på stäpper och savanner.  Min, som i dagens samhälle ses som något negativt, svårighet att fokusera på och komma ihåg detaljer, kanske var livsnödvändig för tusentals år sedan när man satt och väntade på ett byte och för att inte missta allt som rörde sig i buskarna för ett byte så behövde man sålla bort all oväsentlig information.  Min kreativitet som jag är så stolt över, kanske behövdes för att man skulle hitta nya sätt för att fånga byten, skapa skydd mot vädrets makter, den kanske spelade med i hur människorna för länge sedan roade sig när de träffades i sina sammankomster inom sina klaner.  Det är så lite vi vet om hur alla dragen hos oss med ADD och ADHD uppstod men vetskapen om att jag har denna ADHD-personlighet  den underlättar i allafall för mig och gör mig snällare mot mig själv. Jag kommer aldrig vara ”perfekt”, dvs falla inom normen för majoriteten utav popultationen, men jag har så många andra egenskaper som jag är jättesstolt över och som många andra inte besitter, så jag antar att jag  är helt okej med att ha ADHD. ☺️

 

Stulna stunder

Idag hade jag tänkt att posta något jag skrivit om återhämtning och vila. Och bristen på detta i livet. Iallafall i mitt liv som springer fram med 200 km/timmen konstant.

Istället bestämde jag mig för att lägga det åt sidan och stanna upp och njuta av livet en stund. Den senaste veckan har varit packad med grejer som ska fixas varje dag. Jag somnar utmattad och grinig. Att jag var ledig på Nationaldagen och helgen därefter gjorde ingen skillnad för jag fick inte mycket tid till vila ändå, förutom de 3 timmar jag låg och solade på bryggorna på Nationaldagen. Eller rättare sagt tog mig inte tid till det. När kroppen sa ifrån så fortsatte jag pressa den att stå upp, fortsätta röra sig framåt. Det är så jag gör.

Idag hade jag inga planer efter jobbet och vädret skulle ligga på sol och +22 fina grader, så spontamt bestämde jag mig för att cykla ned om hamnen på väg hem från jobbet. Det satt folk ute på uteserveringarna och njöt utav solen. En härligt varm sol som brände på mina armar och genom tyget på byxbenen. En sval vind drog förbi när jag i långsam mak rullade över stenbeläggningen med cykeln. Jag tittade på båtar och på människorna som satt i och fortsatte rulla. Jag sneglade upp mot vägen som leder uppför kullen och hem. I bakhuvudet bankade påminnelsen att jag borde dra mig hem och mata katterna.

Istället valde jag att fortsätta rulla vidare mot bryggorna vid Gröningen. Bryggorna som verkar vara en stor bit av Helsingborgs själ, och min själ med för den delen. Jag kliver av cykeln mitt bland alla som flanerar på strandpromenaden. Det känns som sommar, folk är semesterklädda, barn skuttar förbi med en boll som de kastar mellan sig och hundar sniffar glatt på varandra. Trädäcket är delvis fullt av soldyrkande människor som på sina handdukar lapar eftermiddagssol. Jag ställer mig där i början utav trädäcket och tittar utöver havet ett par minuter. Det hade känts så skönt att bara kunna sätta sig ned och koppla av en liten stund, tänker jag för mig själv.

Inom mig pockar påminnelsen på nytt på. Du borde gå hem och mata katterna och äta själv innan ditt socker sjunker ännu mer och du blir ännu tröttare. 

Bara några minuter… Tänker jag för mig själv och ser mig omkrimg. Folk är avslappnade och njuter av det fina vädret. Det vill jag också göra. Jag ser på det blå havet igen och kisar upp mot solen.

Bara några minuter, tänker jag igen och skjuter bort skuldkänslorna medan jag lutar cykeln mot det vita betongblocket. Därefter sätter jag ned min ryggsäck på träplankorna och sätter mig ned i solen. Jag sitter i flera minuter och förundras över det ofattbara, att jag faktiskt sitter vid havet och kopplar av efter jobbet. Jag är inte bortskämd med vare sig det ena eller det andra.

 

DB651975-9A80-4F48-B4D0-63B3312A7001
My own little slice of heaven.

 

Solen värmer väldigt gott, så jag sträcker ut benen i de mörkblå capri-byxorna, plockar av mina loafers och de små halvsockarna. Sen blundar jag och struntar i att jag borde cykla hem. Istället njuter jag av den stunds vila och återhämtning jag får där i solen.

Den enda plats jag riktigt kan koppla av på.

 

(30 minuters till avkoppling stal jag till mig idag. Jag stannade upp för ett ögonblick och njöt av livet och tillät mig själv att bara vara.  Vad har du gjort för dIg själv den här veckan?) 

Efter jobbet

 

Hoppas att ni har haft en skön helg. Jag har jobbat tråkigt nog så har helt missat det fina vädret. Men nu är jag hemkommen och kan ta en suck av lättnad över att jobbhelgen är över för denna gång. Jag har satt mig ute på balkongen med en stor kopp te.

Jag älskar att efter jobbet bara kunna gå ut på balkongen med en kopp te för att bara njuta av livet!

Det är så otroligt vilsamt att bara sitta här ute och se på den nedåtgående solen, fundera över livet, fundera på min släktforskning eller på vad jag ska skriva här näst. Eller som nu… lyssna på de kaxiga små blåmesarna tjattra i trädet bredvid min balkong, som samtidigt ackompanjeras av en skönsjungande koltrast i trädet rätt över. I ögonblick som dessa tycker jag att livet är perfekt. Jag glömmer alla måsten och all stress privat och på jobbet. Om inte solen gick ned om kvällarna så skulle jag kunna sitta här ute for ever, för detta är meditation för mig. Grönskans gröna färg runt huset får mig att må bra, fåglarnas sång lugnar mig inombords och solen och vinden tar mig till andra platser.

Jag är väldigt dålig på att stanna upp och njuta av livet, föt allt ska gå fort och framåt i mitt liv. Hela tiden. Men om vår, sommar och höst åker jag så fort jag har en stund över ned till havet eller sätter mig här ute på balkongen och bara är. 

Så jag sitter här fast det är småkyligt och känner mig tacksam över att livet är så fantastiskt här och nu.  För det är det.

Ofta glömmer jag bort att livet är så jäkla underbart.  ❤️

 

E0C51602-D498-494A-B276-09006DBE8ACF

Negativa förändringar

Som bekant så har jag svårt att hantera utifrån initierade förändringar. Speciellt sådana som innebär en besvikelse. 

Igår var jag ledig från jobbet då jag ska jobba hela denna helgen. I sedvanlig ordning så hade jag då i god tid bokat in mig på ett Core Soft-pass med min favoritinstruktör till kl 10.30. Jag har otroligt mycket att göra inför min flytt och funderade kvällen innan om jag skulle avboka men bestämde mig för att ändå gå då det är så sällan jag får chansen att träna.

Kommer till gymmet, skriver ut min biljett vilken jag för ovanlighetens skulle kollar lite snabbt på. Och där står ju en helt annan instruktörs namn än den som brukar hålla i passet. 

Jag är mitt i att ta mig skorna och känner besvikelsen rullar över mig. Denna nattsvart kraft som jag inte har någon kontroll över. Det går oftast så fort att jag går från att vara jätteglad och entusiastisk till att låta självmordsbenägen inom mindre än en minut. Så vis av tidigare erfarenheten stoppar jag snabbt in biljetten i mitt mobilfodral och tar skorna med mig till ett skåp medan jag försöker skjuta bort alla negativa tankar som väller över mig.

Jag hade ju kunnat avboka min plats. Varför gjorde jag inte det?! Så jävla dumt. Jag som har så asmycket att göra idag. Jag borde ju inte ens varit här. Passet kommer inte bli likadant nu. Kommer jag ens ha träningsvärk imorgon? Det vet du ju att du inte kommer ha. Så jättetråkigt att instruktören är sjuk. Jag saknar henne redan. Fan att jag inte avbokade. Du borde ha avbokat! Så korkat av dig att inte avboka, du har ju redan sån jävla stressig dag. Fan hur ska jag hinna med allt nu!?! 

Så där maler tankar om runt och runt i mitt huvud medan jag går upp på andra våningen till Yoga-salen där detta Core-pass hålls. Det är som jag att har ett superpessimistiskt alter ego inuti mitt huvud som nu plötsligt trätt fram. Det går från allmänna negativa tankar till rena självkritiska tankar.  Det är ju inte som att passet har blivit inställt eller att någon har dött, så mina reaktioner står inte i proportion till det som hänt.

Så därför tar jag nästan desperat, fram mobilen och startar spelet ”HomeScapes” i ett försök att distrahera mig själv tills passet börjar. För jag vet att om jag inte vänder detta snabbt så kan detta komma att påverka hela min dag. Och jag är redan känslig som det är i och med min flytt och alla förändringar det innebär för både mig och katterna. Så jag behöver inte massa negativitet ovanpå det. 

Men de negativa tankarna har redan färgat mitt humör och ja, jag såg nog ut som världens suraste människa hela passet igenom. Det kändes som att jag likväl hade kunnat stanna hemma istället för att vara där. Jag försökte få mig själv att slappna av, försökte mig på att le för att detta kanske skulle kunna sprida några positiva känslor inom mig. Gick väl så där måste jag säga. Jag skämdes för mig själv och all den negativa utstrålning jag gav ifrån mig.  Det var tur att inte någon pratade med mig, för jag hade bitit huvuder av människan. 🙄

Jag har dock för länge sedan insett att jag aldrig som barn fick hjälp med att hantera oförutsedda händelser och framför allt negativa sådana. Min brist på verktyg för att hantera sån’t  i kombination med ADHD är en mycket dålig blandning, det finns verkligen inget bra sätt att säga det på men detta är en av mina sämsta sidor. Jag har lärt mig att hålla munnen stängd så gott det går vid sådana här tillfällen, för allt som kommer ur min mun då är nattsvart. Det är inte så att jag egentligen mår dåligt inombords, men min reaktion på besvikelsen utlöser lika negativa känslor som om jag har en depression.

Folk står inte ut att vara i min närhet när jag är så här. Jag står ärligt talat knappt ens ut med mig själv. 

Jag kan säga att det är inte kul att åka på sådana här djupa dippar i humöret, ibland går de över efter några timmar, då pga att något annat händer som gör att jag skiftar fokus. Men när jag var barn och tonåring kunde jag vara låg i flera dagar bara pga att en favorit Tv-serie blev inställd en vecka, eller pga att min favoritfröken på fritids var sjuk. Eller som när jag som 12-åring inte fick rida på min favorithäst på första ridlektionen efter sommaren bara för att en annan tjej valde henne först. Då började jag störtböla på stallbacken, min stackars pappa visste inte hur han skulle trösta mig. Jag var helt förkrossad över att jag inte skulle få träffa Zatza som jag inte sett på hela sommaren. Att jag skulle få rida stallets högsta häst Big Ben gjorde mig inte gladare. Jag svartmålade honom som om han var en blodsugande människohatande häst trots att jag aldrig ridit på honom tidigare. (Han visade sig trots sin storlek vara väldigt snäll och hade underbart skinande ”fäll”.) 😁

Nu hade jag fullt upp med min flytt igår så efter en vända i nya lägenheten så var jag som mig själv igen. Men det var ju för att jag var tvungen på att fokusera på något annat. Jag önskar att jag hade vetat något bra knep på hur man snabbt kan komma runt alla dessa negativa känslor vid tråkiga förändringar redan innan de hinner påverka mitt humör för mycket.  Jag skulle också verkligen vilja kunna rycka på axlarna åt det hela precis som alla andra. Livet skulle bli så himla mycket lättare och roligare då. ☺️

Någon som har ett bra knep?

Lediga dagar är livet

Idag har jag ledigt. Skåne badar just nu i sol och sommarvärme sedan en vecka tillbaka.  Jag som är en sommarmänniska vill bara cykla ned till stranden och lägga mig i solen, vilket tråkigt nog inte hinns med i dagens planer. Egentligen är jag för trött för att göra något vettigt efter att ha jobbat hela påsken medan alla andra svenskar satt och vräkte i sig av påskmaten. Men varje ledig dag framöver är packad med saker som ska hinnas med, så jag har inget val. 

Tursamt nog vaknade jag två timmar innan mobil-larmet gick igång. Tog chansen att släktforska i sängen medan jag drack mitt morgonte i lugn och ro. Därefter gick jag upp till gymmet och det Core Soft pass jag hade anmält mig till. Core passen är superviktiga för mig efter jag hade diskbråck när jag var 27, och när helst schemaläggaren på jobbet ger mig en ledig torsdag så prioriterar jag gymmet framför allt annat.  Det är då Core Soft med min favorit instruktör hålls. Hennes pass är det enda där jag efteråt kommer gå i evig smärta i dagarna tre. Magmuskler, lår, ryggmuskler… allt gör ont efter hennes pass. Hennes pass är effektivt och så vill jag ha det, därför går jag gärna dit, även om jag får käka Ipren i två dagar efteråt.

Efter gymmet hade jag planerat en tur ut till vårt stora shoppingcentum VÄLA utanför stan. Jag undviker att åka dit alltsom oftast pga att det är för stimmigt och stort för att min ADHD ska fixa det någon längre stund. Men nu behövde jag handla inför min flytt och eftersom Jula passande nog har både flyttlådor, bubbelplast och ”pirra” så hade jag planerat in ett besök i butiken som jag som kvinna typ aldrig besöker. Att de har alla möjliga nyttigheter för ens boende upptäckte jag snabbt, till och med lampor och campingstolar gjorde att besöket drog ut lite på tiden, hihi. Hittade en ursnygg taklampa som skulle kunna passa över matbordet i mitt nya kök. Tog en bild av den och har mentalt lagt en påminnelse till mig själv att kolla på måndag om det finns ett uttag i taket i köket.

Sen skulle jag hem från Jula. Tänkte någonstans att det nog inte skulle vara nägra problem att få med pirra och 6 flyttlådor på bussen. Tills jag stod i gassande sol vid hållplatsen med flera andra och barnvagnarna fylldes på i kön. Vi skulle omöjligt få plats allihop på barnvagnsplatserna insåg jag ganska snart. Efter att ha velat i några minuter bestämde jag mig för att hem istället. Japp, det är bara jag som kan få för mig att gå  de 6 km hem till mig. Och det i denna värmen.  För mig finns det inga hinder för hur långt jag kan gå, jag kan lätt gå ett par mil på en dag om jag är på upptäckarhumör, men andra tycker jag är galen som inte skaffar mig en bil och kör runt. I mitt huvud är det mer latmans-fasoner än något annat, vi har ju fått två ben att gå med och kroppen mår bra av att röra på sig, så jag kommer aldrig sluta cykla eller gå.

Hem gick jag iallafall med pirran framför mig. Jag försvarade mig med att jag vräkt i mig påskgodis under påsken och nu gick bort allt det osunda. Trots att långpromenaden aldrig verkade ta slut, så var den nyttig, inte bara ur den fysiska aspekten, men också ur den själsliga aspekten. Jag har sällan tid att stanna upp och reflektera över saker, men nu gick jag och njöt av den svala vinden mot huden, de spirande gröna bladen på träden utmed vägen och de facto att jag är så lyckligt lottad att jag kan vara ute och gå en fin dag som denna. När ljudet från bilarna utmed vägen blev för påträngande (jag hade inte med hörlurarma till mobilen, dumt nog) övergick jag till att gå igenom min minituösa planering inför flytten.  Något jag gör flera gånger i veckan, bara för att se att den håller. Nu har jag formligen kastat i mig en pizza (jaag var utsvukten efter den promenaden) och legat en stund i solen på balkongen tillsammans med katterna. Jag borde resa mig upp och fortsätta med packningen, men jag tänker ligga kvar ytterligare en stund och njuta av livet. För vem vet vad som händer i morgon? (Förutom att jag ska jobba och gå på årets, och Sveriges, största AW på Helsingborgs Arena, som jag ser supermycket fram emot.)

 

See ya later…