Bakgrundsljud och nyttan av dem

 

Förra veckan blev jag sjukskriven, pga en fysisk åkomma som läkarna inte har lyckats lista ut vad den beror på, men som började påverka mitt arbete och hur bra jag utför det.

Som ni kanske minns blev jag sjuk under min semester och fick stanna hemma en stor del av tiden, så länge att jag fick lappsjuka av att vara ensam så länge. Så när läkaren sa att hon ville sjukskriva mig så var jag av förklarliga skäl inte med på noterna. En vecka senare insåg jag att jag hade fått svårt att utföra mitt jobb då symptomen förvärrades vart eftersom och jag gick med på att sjukskrivas.

Jag fick förslaget att resa bort, åka hem till min familj, göra något kul så att jag håller mig positiv och orkar stå ut med att gå hemma. Nu är jag inte gjord utav pengar så fast det lockade att resa bort insåg jag att jag istället skulle få spendera min tid hemma med katterna som sällskap. Men hur undviker jag att börja klättra på väggarna av tristess och understimulans? Första veckan visste jag inte skulle bli några problem men sen vecka två och tre så borde mitt humör med största sannorlikhet dala långt ned i underjorden och nivån på min frustration kommer vara uppe i taket. Jag visste att jag inte heller har råd att hänga nere på Espresso House i hamnen varje dag för att slippa tystnaden hemma, så nu gällde det att hitta aktiviteter som kunde hålla mig sysselsatt i 3 veckor.

 

bar-cafe-business-cafe-2788792 (1).jpg

 

Jag bestämde mig för att första veckan koncentrera mig på att träna och släktforska, och sen vecka två och tre byta ut släktforskningen mot något annat. Första veckan förflöt utan problem. Men jag har inte kommit på vad jag ska göra istället nu vecka 2 så istället försöker jag göra några av de saker jag inte hinner med vanligtvis. Därför började jag dagen idag med att läsa några av de bloggar jag följer. Jag följer inte jättemånga bloggar… för jag hinner inte läsa dem alla ändå… utan följer istället några från olika ämnen som intresserar mig: Släktforskning, kreativt skrivande, personlig utveckling, ADHD t ex.

I en av dem fann jag en lång men intressant lista på olika tips på program och länkar till användbara sidor för oss som skriver och är aspirerande författare. Jag har skrivit ända sedan jag fick min första dagbok när jag var 7-8 år och har därigenom hunnit läsa en hel del råd och tips på hur man skriver oförglömliga karaktärer och hur man gör för att komma igenom writers block, men ibland snubblar man över något nytt som skulle kunna hjälpa en så att man faktiskt slutför sitt manuskript för en roman. Så därför skummade jag nu igenom länkarna i jakten på något användbart. Bland alla länkar hittade jag faktiskt två stycken som jag genast insåg skulle kunna hjälpa mig nu när jag är hemma.

Det är länkar till hemsidor med bakgrundsljud. Ni vet ljudet av vågor som slår mot en stenig strand, vindens sus i trädkronorna, sorlet från besökare på ett kafé. Mig veterligen är det inte många som känner till att det finns massvis med appar för sånt här. Och de erbjuder ofta en väldigt bra distraktion om man är i behov av detta. De flesta av dem innehåller dock endast ljud från naturen eller ljudet från mässande munkar.  Eller bara vitt brus. Jag använde själv en sån app varje natt under 2 år för att kunna sova efter min separation. Efter att jag slutade använda den appen så sover jag som en stock om nätterna och somnar nästan alltid inom en kvart efter att jag har lagt mig. Jag skulle vilja säga att den appen botade alla sömnproblem jag dragits med hela mitt liv. (Nu kan jag istället sova hur mycket som helst, vilket dock känns som ett angenämt problem i det stora hela). 

Därför vet jag att det fungerar med bakgrundsljud och om man väljer rätt bakgrundsljud så kan det ha en mycket positiv effekt på en. Bakgrundsljud från en lunchrestaurang eller ett kafé har jag dock inte lyssnat till tidigare, så det lät spännande och jag tänkte att   kanske kunde detta vara precis vad jag behöver som distraktion nu när jag inte har så mycket annat val än att vara hemma. När jag ibland har svårt att koncentrera mig på mitt skrivande och tystnaden här hemma är så påtaglig att den stör mitt skrivande, så sätter jag mig oftast på Espresso House ett par timmar och tittar på folk och lyssnar till andras konversationer medan jag skriver. Det fungerar inte jämt eftersom jag tyvärr blir för absorberad utav de andra kafé-besökarna och vad de gör, och tappar koncentrationen. Men ibland är det vad jag precis behöver för att kunna skriva. Så jag tänkte: ”Varför inte?” 

När jag nu slog på ljudfilen för bakgrundsljudet från ett kafé så flyter känslan av att ha en ledig lördag, över mig. Ljuden är välbekanta, det ligger lite förväntan och glädje i luften. Rösterna och det lågmälda slamret från porslin får in min hjärna på ett positivt spår redan från början. Jag klickar vidare på ljudfilen med ljud från en lunchrestaurang.  Samma behagliga avslappnade men förväntansfulla helgkänsla lägger sig runt mig som  en mjuk kokong.  (Min katt Malva ser dock inte imponerad ut, hennes blick säger mig att jag borde kasta ut de högljudda och mycket störiga människorna som stör hennes morgonlur. Jaja, man kan inte imponera på alla. 😄)

Även om nu inte Malva gillade bakgrundsljudet så inser jag genast vilken nytta man kan ha av dessa ljudfiler. Jag kan använda mig av detta när jag skriver, ha som bakgrundsljud dagar när humöret inte är på topp, spela upp i bakgrunden inne hos mina två stödkatter när jag är på jobbet så att de får en känasla av att vara bland människor istället för i ett tyst rum, eller bara spela upp ljudet när jag behöver distraktionen, som nu när jag är sjukskriven.

Och jag tänker att det kanske är fler än jag som skulle kunna ha nytta utav dessa länkar så jag postar dem här nedanför så att ni själva kan utforska de olika ljuden. Förutom dessa två hemsidor så hittade jag ytterligare en intressant där bakgrundsljuden är indelade i olika kategorier och intressant nog så hade man tagit med en kategori för personer med ADHD och som behöver bakgrundsljud som studiestöd.  Någon har verkligen tänkt till här, så jag uppmanar er att kolla in hemsidorna och kanske hittar du just det ljud som kickar igång just din hjärna när du behöver det som mest! 

Länktips:

https://coffitivity.com/

http://rainycafe.com/

https://mynoise.net/

Annonser

Jag har ADHD

 

 

Att få en diagnos och sedan acceptera den är inte helt lätt, även om man en längre tid har misstänkt att man har just den diagnosen.

Det är mycket som ska falla på plats inom en, en helt ny identitet ska skapas och man ska förlika sig med den. Det är inte som med ens jobbindentitet, jag är barnskötare – det är det jag jobbar som, men är inte vem jag är som person. Här har jag något jag är, som förklarar mitt beteende och till viss del min personlighet.  Det är svårt när man upptäcker att man inte är som alla andra runt omkring. Den isolation man känner är fruktansvärt jobbig. Nu hade jag i och för sig känt mig väldigt isolerad under större delen av min uppväxt men i och med den nyutfärdade diagnosen hade jag fått det svart på vitt att jag inte var som alla andra. Vissa dagar efter mitt möte med psykologen så gick jag som i en bubbla och kände mig helt avskärmad från andra runt omkring. Jag var redan i ett känslomässigt kaos efter separationen och mitt missfall och kände absolut ingen i min nya hemstad. Ibland var jag arg och förbittrad, nagelfor mina föräldrars beteende för att hitta vem av dem som hade gett mig den här skiten.  Bägge uppvisade under sin livstid väldigt många tecken på ADD eller Aspberger men dessa kunde ha tillkommit på andra sätt och behövde inte alls stamma ifrån ett NPF. Andra dagar kunde jag konstatera att jag har ADHD för mig själv och se en förklaring till varför jag gör på det eller det sättet, eller varför det och det hänt tidigare i mitt liv. 

Vart eftersom tiden gick så gick det bättre. Jag gick för mig själv och rastade hundar, bollade mina tankar med mig själv och började långsamt förlika mig med att jag har ADHD. Ibland såg jag mig som en alien här på jorden, en egen sort i människorasen.

En av de stora faktorerna till att jag också kom vidare och började acceptera vem jag är, var de möjligheter jag fick till att reflektera över och förstå mitt beteende, dels tillsammans med den grupp av tjejer och kvinnor online som jag hade lärt känna under våren och som jag hade väldigt kul tillsammans med.

Men sedan så hade jag turen att bli tillfrågad om jag under hösten samma år ville ta del i ett pilotprojekt som man just då höll här i Helsingborg tillsammans med Karolinska Institutet (har jag för mig att det var)  där man deltog i gruppterapi tillsammans med andra som också precis fått diagnosen ADD/ADHD. Det var en liten, som jag förstod det noga utvald grupp av patienter som blev erbjudna denna typ av behandling. Man förband sig till att delta i så och så många behandlingstillfällen, skulle vara ok med att  samtalen alltid skedde i grupp under ledning av en psykolog och en psykiatriker och man skulle komma i tid till samtalen. Och man skulle vara införstådd med att det far psykoterapi som bedrevs. Jag sa ja tack. Jag hade ingen aning om hur jag annars skulle komma vidare. Under den terminen som behandlingen höll på så var jag med på varje behandlingstillfälle utom ett och fick bra mycket mer acceptans för mig själv än jag tror att jag skulle ha fått annars. Jag fick också i den lilla gruppen på 10 personer möjlighet till att relatera hur jag är i förhållande till andra personer med ADD eller ADHD. Det fanns de som inte hade absolut någon kontroll över sig själva, och lät sin diagnos styra dem hur som helst. Ville de slå någon på käften i krogkön så gjorde de det. Ville de gå ut och shoppa fast de inte hade pengar så plockade de fram kreditkortet och tömde det till max. Ett par deltagare dök bara upp vid strötillfällen för att de hellre låg i sängen hela dagen. Det var som att befinna sig i en grupp med  egensinninga tonåringar som alla gjorde som de själva behagade utan någon tanke på konsekvenser. Ibland när jag lyssnade på de andra deltagarna så undrade jag om det bara var jag som var normal, tills jag insåg det ironiska i det tänkesättet.

Vi sysslade mycket med övningar, där vi skulle reflektera över olika saker som ex ilska och upprymdhet och hur detta yttrar sig hos oss, vad är det som triggar igång detta och hur gör vi för att kontrollera detta. Vi pratade om sömn och kost och hur viktig den är för att hålla jämnt humör och jämn sockernivå, hur man gjorde för att koncentrera sig i omgivningar där det var stimmigt runt omkring, hur hanterar vi förändringar, vad är ironi, vilka svårigheter vi har med att avläsa ansiktsuttryck, relationer, skolgång, arbetsliv. Det var många sådana där saker som de flesta nog inte reflekterar över ens, men för oss med ADHD/ADD kan stjälpa ett helt lass. Det var intressant att höra hur andra hade det och hur de försökte överleva vardagen med ADHD. För det är just det vi alla gjorde. Försökte överleva på bästa sätt.

Och så sysslade vi med Mindfullness och det var något jag tidigare ansett inte passade mig och som jag var oerhört skeptisk till. Men var det något som äntligen stillade mina tankar och det konstanta flödet utav negativa reflektioner så var det det. Att bara vara här och nu, låta tankarna komma och gå utan att relektera över dem eller lägga något värde i dem, sen låta dem försvinna, det var något nytt för mig som tidigt genom min mammas verbala attacker lärt mig det negativa tankesättet och att konstant bedömma andra och min omgivning.  Och det är nu först när jag skriver detta som jag inser hur det hänger ihop, vem jag lärt mig detta beteende utav.

Genom Mindfullness lärde jag mig sluta bedöma om något var dåligt eller bra, jag lärde mig gå förbi hus utan att bedömma om de var fula eller slitna eller tråkiga. Jag slutade se på människor på samma sätt. När jag inte bedömde saker längre så slapp jag många utav de negativa nedförsbackarna som jag oftast åkte på i humöret.  Det var som att någon äntligen ströp det negativa inflödet i min hjärna. Att lära mig sluta ge saker och ting ett känslomässigt värde är en av de bästa saker som hänt mig.  Det har hjälpt mig ofantligt, så jag är glad åt att jag inte backade ur när Mindfullness kom på tal.  Nu för tiden tillåter jag endast positiva tankar, för jag vet att det är så oerhört lätt att jag halkar dit och blir negativ och deppig om jag låter något annat ta plats. Därför kommer jag alltid behöva vara försiktig med vilka jag umgås med, för det är lätt att ta efter och följa andras dåliga mönster. Det är inte helt lätt, särskilt i arbetslivet, dät jag redan har slutat ett jobb för att det var alldeles för negativt  på arbetsplatsen för att jag mentalt skulle må bra av det i längden.

Nu mera är jag ok med att jag har en ADHD-personlighet, det är så jag kallar det. När man säger att man har ADHD så låter det som att man har en sjukdom, vilket vårt samhälle gärna vill att vi ska tro. Vi ska känna att vi avviker från normen och inte är som andra. Men jag tror snarare att det är så här många av oss har varit genom generation efter generation. De kvalitéer jag har var säkert sådant som behövdes  för länge sedan när vi levde ett helt annat liv ute på stäpper och savanner.  Min, som i dagens samhälle ses som något negativt, svårighet att fokusera på och komma ihåg detaljer, kanske var livsnödvändig för tusentals år sedan när man satt och väntade på ett byte och för att inte missta allt som rörde sig i buskarna för ett byte så behövde man sålla bort all oväsentlig information.  Min kreativitet som jag är så stolt över, kanske behövdes för att man skulle hitta nya sätt för att fånga byten, skapa skydd mot vädrets makter, den kanske spelade med i hur människorna för länge sedan roade sig när de träffades i sina sammankomster inom sina klaner.  Det är så lite vi vet om hur alla dragen hos oss med ADD och ADHD uppstod men vetskapen om att jag har denna ADHD-personlighet  den underlättar i allafall för mig och gör mig snällare mot mig själv. Jag kommer aldrig vara ”perfekt”, dvs falla inom normen för majoriteten utav popultationen, men jag har så många andra egenskaper som jag är jättesstolt över och som många andra inte besitter, så jag antar att jag  är helt okej med att ha ADHD. ☺️

 

Diagnosen

Vägen till min ADHD-diagnos blev en lång och krokig väg. Att skriva om den blev också en väldigt lång och krokig process, när många minnen poppade upp, minnen som pockade på och krävde sin plats. Det gjorde det svårt att få med det viktigaste, för allt kändes plötsligt viktigt.  Men here we go…

Jag bodde i en liten stad i östra Värmland och var mitt i tjugo-års åldern när jag började misstänka att jag hade ADHD.  Att jag inte misstänkte det förr beror mest på hur min uppväxt var med mina missbrukande föräldrar. De mesta av problemen i ens liv kan härledas till föräldrarna när de har missbrukat. Och jag antog självklart att hur jag mådde och beteedde mig var ett direkt resultat av deras missbrukande och min mammas benägenhet att ta till våld så fort hon hade druckit lite. Vilket det säkert var, men ibland finns det flera orsaker. 

1996 flyttade jag från Stockholm till Värmland, vilket kändes som en fantastisk möjlighet då. Jag ville bort från Stockholm, visste inte vart jag ville dock, men efter ett par besök  i den lilla staden så bestämde jag mig för att flytta dit. Jag hade nyss klarat av en termin på Högskolan i Halmstad, men medan jag trivdes bra på högskolan hade jag vantrivts något enormt i Halmstad och varit djupt nedstämd hela terminen. För första gången någonsin upplevde jag ren och skär hemlängtan, vilket var fruktansvärt. Nu skulle jag till en ny ort, men jag hade mitt skyddsnät med mig denna gången, den familj som fram till nu agerat som mitt familjehem.

Jag har nu i efterhand insett att om man flyttar till en utflyttningsort där antalen lediga jobb i veckan understiger 20 så är det bäddat för trubbel. Ung och naiv som jag var trodde jag att jag skulle kunna plugga vidare från barnskötare till något annat, åka ut i världen och förändra den som biståndsarbetare. Jag hade inte tänkt stanna på orten, utan bara ha den som landningsplats ett tag. 

Men jag fastnade i den lilla orten, pluggade för att åtminstone ha något att göra men insåg en bit inpå vägen till att bli lärare att jag inte alls ville sätta min fot i en svensk skola och hoppade av studierrna (en annan orsak var att som student hade jag nästan inga pengar att röra mig med och levde mer eller mindre på svältgränsen hela tiden, vilket fick mig att må ännu sämre än vad jag redan gjorde) och så snart jag hoppat av studierna levde jag på strövik inom barnomsorgen för det fanns inga fasta jobb inom barnomsorgen eftersom man strypt alla dessa tjänster ungefär när jag tog studenten som barnskötare 1992. Arbetsförmedlingen försökte konstant få mig att flytta tillbaka till Stockholm där chansen till ett jobb skulle vara större men jag vägrade flytta tillbaka.

Jag mådde dock inte så bra och nu när jag bodde själv märkte jag att det var massor av saker jag inte klarade av eller förstod. Jag klarade att betala räkningarna i tid, för jag var så stolt över att ha ett eget liv, eget hem och över att jag vuxen. Men jag kunde knappt laga mat eller planera måltider eftersom jag sällan hade en större summa att spendera på mat eller hade något intresse för mat. Vissa kvällar åt jag en röd parika eller en mosad banan med vaniljsocker strödd ovanpå som middag. Det gick åt mycket energi till att förstå information i formulär och likande. Det var här jag började upptäckta hur känslig jag var för intryck, speciellt visuella. Allt jag såg runt omkring mig gick rätt in i mig. Gick jag förbi en grå dyster byggnad, så sänktes mitt humör till dystraste svart och inget kändes bra. Eftersom staden hade många tråkiga byggnader, tomma rivningsfärdiga hus och tomma butikslokaler så fick jag hela tiden kämpa för att hålla mig uppe mentalt. Men jag visste då inget om yttre stimulans och vad det gör med en om man är överkänslig för det, som jag visade mig vara, så jag hade svårt att ta mig ur den konstant nedstämda känslan.

Ovanpå det hade jag oerhörda mängder överskottsenergi, vilket jag förbrände varje kväll på mitt vardagsrumsgolv, genom att timme ut och timme in dansa loss till dance-musiken från 90-talet och till väl valda låtar från olika New Age artister. Musiken gav mig lindring, lyfte mig, och fick mig till och med att känna mig mäktig och i balans med världen.  Det kändes fantastiskt att för några timmar få vara i balans och känna mig hel. 

Nu i efterhand kan jag se att jag fattade många väldigt dåliga beslut under dessa år. Många på grund av jag så oerhört envis och ville gå emot strömmen. Men många på grund av att jag hade zero koll på hur jag och min kropp fungerade. Det jag ångrar är att jag fortsatte slå huvudet i väggen så många gånger, fast den väg jag valt inte tog mig uppåt i livet. Men jag såg inte saker för var de var, förmodligen för att jag hade mitt stora bagage på ryggen och ingen som hjälpte mig att bena ut vad som var vad.

En dag på förskolan där jag för tillfället hade en  längre deltidstjänst som resurs till en pojke med förmodad ADD, så klickade något till i min hjärna.  Mitt i ett av hans vanliga raseriutbrott där han började slå sönder inredningen såg jag världen genom hans ögon. Jag inte bara såg utan kände hans ilska inom mig själv när jag insåg att jag hade reagerat likadant i den situation som han befann sig nu. Det var en trivial sak som hade utlöst hans raseri, det var ett enkelt missförstånd mellan honom och de andra barnen, men han tolkade det helt fel och det blev något jättestort utav en liten skitgrej. Jag har själv varit i den situationen många gånger och kunde känna hans besvikelse hela vägen ned i magen samtidig som ilskans tårar brände i ögonen. för så hade jag känt det många gånger under uppväxten. Jag tittade på honom och tänkte ”Undras om det är det som är svaret? Han och jag är likadana. Har jag också ADD?”

De följande månaderna smygläste jag all litteratur jag kom över om ADHD och ADD. Men jag vågade inte yppa för någon att jag trodde jag hade det ena eller det andra, livrädd för att någon skulle skratta åt mig. Men jag spetsade öronen under alla möten vi hade på förskolan med resurspedagogen och när helst hon pratade om den stundande utredningen pojken skulle genomgå så ställde jag små frågor om hur den går till och hon berättade villigt om hur det såg ut i vår kommun med utredningar. Jag lärde mig också utav henne att om man ville genomgå en utredning för ADD/ADHD i vår kommun så var man tvungen att vara utrustad med en stor portion tålamod, för väntetiden för utrdningar var lång. Då menar jag lång som över ett år. Tanken bedövade mig och jag ville visserligen få veta om jag hade ADHD, men inte tänkte jag vänta ett år för detta. Så jag struntade i att begära att få göra en utredning.

När jag några år senare fick en ny pojkvän, som ironiskt nog var från Stockholm, bestämde jag mig efter några veckor att vara modig och berättade för honom att jag trodde mig ha ADHD och förklarade lite varför jag trodde det. Sen frågade jag honom om han trodde att det skulle bli några problem.

Det trodde han inte. Han älskade mig trots allt för den jag var sa han. Först tänkte jag att om han bad att jag skulle genomgå en utredning så skulle jag följa hans önskan, men ha  bad aldrig om det så jag höll tummarna att det skulle fungera ändå, nu när han var varnad.

Men det blev problem. Speciellt efter att vi efter ett år tillsammans flyttade ihop, jo jag gav efter, efter att ha gråtit oerhörda mängder när min pojkvän ställde ultimatumet att om vi skulle flytta ihop så skulle det bli i Stockholm, annars så var han och jag historia. Han förstod inte då att jag och Stockholm var värsta sämsta kombinationen och om man vill se mig ”flippa” så ska man tvinga mig att bo i Stockholm igen.

Några månader in på vårt samboskap så hade vi både upptäckt sidor hos varandra som inte var så trevliga och att jag inte diskade eller städade när han hade förväntat sig att jag gjorde det var för honom en stor stötesten. Han var pedant och ville att det skulle vara pinstädat hemma jämnt, men förstod inte att jag också jobbar heltid och inte hinner med att dammsuga och städa 4-5 gånger i veckan. Plus att när jag kom hem från jobbet på förskolan så behövde jag få sitta ett tag framför datorn och spela The Sims eller släktforska för att varva ned och ladda mina batterier. Jag hade då inte fattat detta med belöningscentrat inne i skallen och kunde inte förklara för någon varför det var så viktigt att först få sitta ned ett tag efter jobbet med det jag tycker är jättekul. Och därefter så kunde jag ta tag i de tråkiga sakerna.  Det enda som andra förstod var när jag förklarade att detta är något jag behöver för göra för att ladda batterierna, vilket var sant, för mitt jobb på förskolan tog musten ur mig varje dag. Jag var slut både mentalt och fysiskt när jag klev innanför dörren hemma. Bara att ta mig runt i Stockholm med tunnelbana och bussar dränerade mig på energi. Sambon garvade i början åt mycket av mitt beteende men varteftersom började han fälla pikar. Och trots att jag förklarade om och om igen att det är så jag fungerar och att jag hade varit ärlig om detta från start så tog han aldrig det till sig. När vi var ute på stan eller ute och reste så konstaterade han snabbt att jag inte var kul i längden att umgås med, att jag var rent av tröttsam när jag pendlade från upprymdhetet och drog honom från skyltfönster till skyltfönster, babblade högt, osammanhängande och oavbrutet tills jag kraschade helt när sockret snabbt sjönk mellan måltiderna och jag vägrade äta än det ena och än det andra på grund av mina matfobier och födoämnesallergier. Det var nu jag upptäckte hur ljud-, smak-, och doftöverkänslog jag är när min sambo reflekterade över mitt beteende. Vi insåg att för mig var det ingen god ide att besöka vissa delar av innerstan utan musik i öronen.  Hamngatan med all dess trafik, spårvagnar, folk som rörde sig åt alla håll och kanter var en mardröm för mig. Jag blev så oerhört överstimulerad och stressad varje gång vi tog oss dit för att handla, gå ut och äta eller bara passera igenom. Han rörde sig där dagligdags och upplevde inte det som jobbigt, men han löste oftast situationen genom att curla mig igenom det hela. Vi tog tunnelbanan nästan överallt inne i stan, tröttsamt men mindre med intryck för mig. Han lärde sig snabbt se när jag hade fått för mycket stimulans och lät mig hänga i hans famn på perrongen tills tåget kom. Även nu idag när jag tänker på miljön i Stockholm så känner jag hur pulsen börja rusa. En annan situation där min värld och min sambos värld krockade var vi var ute och reste. Han ville ligga på hotellrummet och vila efter flygturen (vilket för honom var tröttsamt eftersom han flög så mycket i jobbet) men då ville jag ut på stan, upptäcka saker, gå och ströva i butiker,  gå och fika och drog och drog i honom så han fick aldrig det lugn och ro han önskade. Min nyfikenhet på världen och all  överskottsenergi som hade samlats under resan behövde få komma ut. Jag bokstavligen studsade runt mellan väggarna inne på hotellrummet. Ibland skrattade han kärvänligt åt mig, andra gånger blev han oerhört irriterad på mig, vilket jag faktiskt kan förstå idag. 

Det jobbigaste i det hela var att vi var väldigt lika på många punkter, men redan från början visade han upp väldigt konstiga sidor, sake4 som han aldrig nömnt för mig såsom disträhet, glömde ofta nycklar och passerkort hemma, kom hem med matfläckar på skjortorna, kunde säga oerhört elaka och tanklösa saker till mig utan att visa någon ånger eller förståelse när jag blev ledsen, han glömde mig mer än en gång kvar i butiker när vi var ute och handlade tillsammans, glömde ringa och berätta att han jobbade över och han var oerhört besatt av sitt jobb. I starten på vårt förhållande trodde jag att mycket utav detta berodde på mig, eller att han var ovan vid förhållanden. Jag spenderade mycket tid med att reflektera över mig själv, och varför han inte ens kom hem om kvällarna som alla andra pojkvänner utan att jag fick ringa honom flera gånger. Mitt självförtroende dalade återigenom med hiskelig fart. Poletten föll ned hos mig när han syster fick diagnosen ADD.  Jag såg på honom och insåg att detta var det sista jag hade tänkt mig. En kväll frågade jag honom om han inte hade reflekterat över om han också har ADD och o det inte skulle vara på sin plats att vi bägge gör en utredning för ADD/ADHD. Och jag gav motivationen varför jag tyckte drdett var en bra ide. För att bägges betende tärde på vårt förhållande. Hans svar var att han visste inte varför han betedde sig som han gjorde, och kanske hade han ADD men att det nog var för sent att ändra hans beteende nu så han var inte intresserad utav att göra en utredning. Punkt slut. 

Ett år senare, ett par månader efter mitt missfall efter vårt andra IVF-försök, hade min sambos kärlek för mig plötsligt dött ut. Han hade friat till mig på alla hjärtans dag ett år tidigare och hade bedyrat att vi skulle vara tillsammans för alltid. Nu hade hans kärlek dött ut mitt under vår senaste IVF-behandling. Han orkade inte ta hänsyn till någon annan hette det först.  Någonstans misstänkte jag att han hade träffat någon annan och helt sonika beetämt sig för att börja om på nytt blad. 

Med krossat hjärta och nere i en djup svacka där jag vissa dagar ville ta livet av mig, flyttade jag ned till Skåne, till staden där min pappa kom ifrån. Jag bestämde mig för att äntligen följa mitt hjärta ochs sluta göra som alla andra ville. Skåne hade pockat på mig sedan jag var liten och om det var någonstans jag skulle må bra så var det Skåne, där jag tillbringade mina somrar under uppväxten. Trots avståndet till min före detta sambo bestämde jag mig för att försöka slåss för vår relation och inte ge upp så lätt och jag bestämde mig för att göra något åt min person, allt det mitt ex inte stod ut med. Det gick en hel månad innan jag lyckades repa mod nog för att hos vårdcentralen begära att få göra en utredning. De första veckorna tog jag långa promenader utmed stranden i iskall vinterkyla, ältandes allt jag gjort fel i mitt förhållande och allt min sambo gjort fel. Oftast skyllde jag på mig själv och min oförmåga att bete mig som normala människor gör. Det var mitt i allt självhat som jag ringde vårdcentralen och bad att få göra en utredning.

Jag fick tid till läkaren på vårdcentralen inom en vecka. Det var svårt att ta sig dit. Jag sov dåligt om nätterna, grät i stort sett all min vakna tid och mitt självförtroende vägrade ta sig i kragen. Jag kände mig helt värdelös.

När jag hade satt mig i stolen på andra sidan skrivbordet, bad han mig berätta varför jag hade sökt läkarvård. Jag berättade om separationen, min efterföljande ångest, sömnlösheten och att jag var på väg ned i en djup svart svacka och kämpade varje dag för att hålla mig uppe, hålla mig vid liv. Och jag berättade också om att det kändes som att min sambo gett upp om oss pga mitt beteende. Och sa helt helt frankt att jag i 10 års tid hade misstänkt att jag har ADHD, men inte sökt hjälp tidigare. Men kände jag mig tvungen att göra något åt det då min sambo uppenbarligen inte stod ut med mig, och bästa starten var att gå igenom en utredning.

Jag hade mött på okunskap många gånger förr, men den här gången slog läkarens brist på kunskap om ADHD, mig med häpnad.

Läkaren såg på mig och sa sen:

”Jag förstår inte varför du tror att du har ADHD, du kan ju uttrycka dig.  Du är som det verkar på mig, mycket duktig på att tala för dig. ”

Min haka bokstavligen föll ned till golvet och jag stirrade på honom, medan jag undrade om det han sagt var menat som ett skämt.

Kanske hade han bara en dålig dag?

Det hade krävts så mycket av mig för att klara att gå ned till Vårdecentralen. Jag skämdes djupt över mig själv och att min sambo inte stod ut med att leva med mig att det kändes som att jag snart skulle landa på botten. Så jag tände till och sa med ilska i rösten:

” ADHD har inget med ens förmåga att kommunicera att göra utan helt andra saker, såsom förmåga att planera, hantera förändringar, strukturera sin vardag, sortera och hantera information, hur man läser av andra människor. Och alla dessa har jag stora problem med.”

Till slut skrev han en remiss till Vuxenpsykriatiska mottagningen här i stan och redan tre månader senare var jag igång med min utredning. Det kändes som en liten vinst i det stora hela.

För mig kändes hela utredningen förnedrande vart eftersom det framgick hur mycket svårigheter jag har som jag inte ens var medveten om. Jag blev arg på mig själv för att jag inte ens klarade så simpla saker som att förklara olika uttryck, eller sätta träklossar i olika mönster. Varje gång jag i mina ögon misslyckades med ett av testerna, dvs inte lyckades med det som psykologen bad mig göra, så grävde det ett ännu djupare hål i min redan urholkade självkänsla. Jag har alltid haft höga krav på mig själv, på grund av min mammas hackande på mig. Och nu föll allt sönder runt omkring mig. Ibland ville jag resa på mig mitt under ett test och gå därifrån. Trots att psykologen inför varje test påminde mig om att oavsett hur det går med testerna, så ska jag inte lägga något värde i detta utan de ska vara ett sätt för dem att mäta om jag har ADHD, så tog jag det oerhört hårt.

Det som höll mig uppe och hjälpte mig under utredningen och tiden efter var en liten egensammansatt grupp med tjejer och kvinnor i blandad ålder som höll till på plattformen ”Familjeliv”.  Det gemensamma för alla där var att de hade gått igenom utredning eller väntade på utredning. De höll mig uppe över vattenytan tillräckligt mycket för att jag skulle se nyktert på saker och lyckas ta mig igenom utredningen utan att hoppa i havet. Vi garvade åt oss själva och delade svåra händelser med varandra. Vi pratade om våra egenheter och svagheter, spruckna förhållanden, hur våra ex  och familjer hanterade våra sidor. Det härliga var alla i stort sett alla hade en skön självdistans, vilket jag inte hade överhuvudtaget. De andra som gått igenom utredningen berättade hur det känts när de fått sin diagnos och hur tiden efteråt varit för dem. Jag lärde mig genom deras berättelser att tiden direkt efteråt fortfarande kommer vara kaos. Om jag fick diagnosen ADHD eller ADD så skulle jag fortfarande vara samma person när jag kommer ut från mottagningen som när jag klev in genom dörren. För inget hos mig har förändrats, det är bara det att jag har fått ett namn på det som särskiljer mig från andra.

Så kom dagen då jag skulle få mitt resultat. Jag gick in på mottagningen med nervösa fjärilar fladdrandes runt i magen. Det kändes som en dom som skulle läsas upp för mig. Jag ville ha förklaringen, men samtidigt ville jag bara gömma mig. 

Psykologen gick grundligt igenom de olika testerna, mina resultat och vilka gränser det fanns för de olika nivåera utav ADHD/ADD, och avslutade det hela med:

Så dina resultat visar på att du är ett skolexempel på ADHD. Du ligger mitt på skalan mellan dem som har en mildare variant och de som har en svårare typ utav ADHD.”

Jag vet inte hur andra reagerar när de får sitt resultat, sin livsdom, förklarade för sig. Men jag satt tyst i total chock.

Jag såg på tavlan med skalan psykologen ritat upp på tavlan, och insåg att jag aldrig skulle bli som alla andra. Att den lilla förhoppningen jag bar inombords att jag trots allt var normal aldrig skulle visa sig vara sann. 

Jag visste att jag borde säga något, men kände mig helt utskuffad från världen. Jag hörde inte till lämgre. Jag reste mig, tackade psykologen och lämnade mottagningen.

Ute på trottoaren såg jag mig omkring, på bilar och människor som rörde sig runt omkring mig. Jag kände mig avtrubbad, som om jag var i en bubbla, helt avskärmad från alla andra som gick förbi. I det ögonblicket kände jag den mest fruktansvärda smärta inombords när innebörden gick upp för mig och jag var så nära att sjunka ned och lägga mig i fosterställning på trottoaren och storgråta.

För jag hade just insett att jag alltid skulle stå ut i en grupp människor och alltid vara annorlunda hur mycket jag än ansträngde mig för att passa in. Det jag var, var inte normen. Jag var en avvikelse.

Och inget i hela världen skulle kunna ta bort detta ifrån mig. Innerst inne hade jag hela tiden hoppats på att jag inte skulle ha ADHD, utan något helt annat. Något annat som gick att bota.

Men nu hade jag det jag svart på vitt. Det jag hade, gick inte att operera bort som en svulst. Detta satt djupare och i helt andra delar av mig.

Jag la mig aldrig ned på trottoaren utan satte mig på min cykel och trampade långsamt hem. Där fyllde jag vattenkokaren med vatten och gick sen och la mig i sängen och stortjöt.

Vid 35 års ålder hade jag fått diagnosen ADHD.

Möten och Nya Människor

Vi har precis passerat Midsommar-helgen, som för mig i år blev en blandning av nytt och gammalt.

år hade jag genom ”Meetup” -appen anmält mig till en Meetup med Helsingborg  Internationals på Midsommarafton – picknick på Sofiero Slott utanför stan.  Det var första gången jag skulle gå på en av deras Meetups, som annars alltid verkar krocka med aningen mitt jobb eller min träning.

Det kändes spännande. Träffa nya människor, många från utanför Sverige, vilket jag utav erfarenhet vet alltid blir bra och framför allt kul, för det är aldrig stelt med icke-svenskar.

Samtidigt så kände jag mig nervös. Just för att det var nya människor. Jag vet hur jag funkar, men det vet inte de.

Därför skulle jag få lägga band på mig själv, kliva in i min roll av en normal medelsvensson och spela, med betoning på spela, normal.  Detta är den kostym jag kliver i varje dag när jag ska till jobbet eller umgås med personer utanför min familj och min nära vänskapskrets.

Den person jag blir för att härda ut vardagen, för att passa in, för att inte utmärka mig, helt enkelt för att bli accepterad. Att gå in i en annan roll är tröttsamt och tar bort en bit av min livsglädje, men jag har lärt mig för länge sedan att i Landet lagom ska alla vara lika och följa mallen. Inte sticka ut åt varken ena eller andra hållet. Man ska smälta in.

Och att smälta in i mängden när du har ADHD, nä det funkar inte så jättebra. 

Nu råkar jag vara oerhört social av mig till skillnad från många andra med ADHD/ADD och gillar att umgås med folk så det är ju liksom bara att ta på sig Medelsvensson-kostymen varje gång och spela min roll. Och efter alla år så spelar jag den bra. Så bra att folk när jag långt om länge avslöjar att jag har ADHD, utbrister Nä, har du? Det märker man inte på dig. 

Tja, så har jag också spelat denna rollen i säkert 30 år. Jag är jäkligt trött på rollen och skulle gärna vilja vara mig själv för en vecka eller två emellanåt. Men av erfarenhet så vet jag att folk jäkligt snabbt drar sig undan från en om man inte uppträder som genomsnittet. Dock så passar jag väldigt bra in bland spanjorer eller amerikaner och där har jag inga problem att smälta in och bli accepterad.

Men hur som helst så tänkte jag nu att det nog inte anmäler sig så många svenskar som på Meetupen, så det kommer nog bli bra.

Vi var långt över 30 personer som var anmälda till picknicken och alla kom. Ungefär hälften var på plats kl 12 utanför huvudentrén till slottet sä vi bekantade oss lite med varandra först. Vi pratade lite om vart alla kommer ifrån, hur länge man har varit i Sverige, orsaken till att man har flyttat hit. Alla var här antingen för studier eller jobb. Det var amerikaner, tyskar, fransmän, italienare, en syrianska och många fler nationaliteter. När vi hade tagit plats bland de andra midsommarfirarna på den gräsyta där Midsommarfirandet utspelar sig så blev det en stor ring med mat och filtar.

Och det sköna var att det inte var stelt utan otvunget och avslappnat. Alla var nyfikna på varandra och snabbt satt jag och asgarvade med kvinnan från Syrien och småpratade med en tjej från Thailand och en från Peru. Vart eftersom det kom mer folk till vår ring så blev stämningen mer uppsluppen och jag kan säga att alla verkade ha en fantastisk stund, trots att endast en handfull av oss kände varandra sedan tidigare. Vi var bara tre svenskar där, men jag hade kul med dem med för de var ganska otvungna och öppenhjärtliga.

När en stor störskur (regn, vad ovanligt på Midsommarafton 😏) efter några timmar drog över oss så åkte jag hem. Jag kände hur trött och ofukuserad jag började bli och medan de andra drog till en pub på stan så åkte jag hem och la mig i soffan. Min gräns var nådd för hur social jag orkade vara. Jag spenderade sen eftermiddagen hemma planlöst släktforskande, för jag var helt utmattad och kunde inte forma en redig tanke i huvudet.

Som inte detta var nog så hade jag bokat in mig att visa en grupp tyska turister omkring i Helsingborg på lördag förmiddag. Jag är sedan lite över ett år tillbaka en Helsingborg Greeter, vilket innebär att folk som besöker stan kan boka en Greeter, vilken helt gratis (och utan ersättning) visar runt i stan efter intresse. Man kanske är intresserad utav historia, parker eller arkitektur eller till och shopping, och så anger man det vid sin bokning. Sen så blir man kontaktad utav en Geeter och bokar en visning. Vi ska inte konkurrera med turistguiderna, så detta är mer ett sätt att visa sina favoritplatser i stan. Jag bokade själv en Greeter när jag var i London i höstas och fick se stadsdelar som jag inte hade planerat in att se, och som visade sig vara riktigt sevärda.

Lördag morgon begav jag mig så ned till Norra Hamnen, där passagerarna från ett stort kryssningsfartyg höll på att anlända. Just Kryssninganlöpen är vi stolta över att få hit till Helsingborg, och i år är det 4 st stor kryssningsfartyg, med drygt 1000 passagerare vardera som lägger till här. Denna gången var merparten tyskar vilket passar perfekt eftersom tyska är ett av de språk jag behärskar bäst.

Jag hade stämt träff med 4 tyskar från Bonn, vilket i sig är den största grupp jag har visat runt. Jag blir nämligen lite ofokuserad och tappar lätt alla bollarna när jag ska fokusera och prata med flera personer på en gång, så jag försöker välja sällskap på max 3 personer om jag kan, så att det blir det hanterbart för mig. Men någonstans tror jag att ju mer man övar sig på större och större grupper ju bättre blir man på att prata inför en större grupp. Så med tiden kanske jag blir bättre på det med.

Denna grupp hade endast 1 1/2 timma på sig i land, så gav jag dem en förkortad tur på knappt en timma runt i centrala delarna av Helsingborg och gav dem gott om möjligheter att fotografera våra sevärdheter. Och det hela gick väldigt bra. Det var ganska blåsigt men solen sken och de verkade nöjda när vi sa adjö sedan på kajkanten. 

SEN så var jag helt dränerad på energi i ett par timmar och halvlåg i en trädgårdsstol på balkongen som en säck potatis. Först framåt kl 3 på eftermiddagen kände jag att jag orkade göra något igen, så då bytte jag kläder och gick ned till vattnet och tog en långpromenad utmed stranden. Kände mig mycket piggare sen och framför allt så bestämde jag mig för att bara lata mig under söndagen.  Det var jag väl värd, för som sagt, det är tröttsamt att aldrig riktigt kunna slappna av bland andra… 

Detta är en av mina svagheter, att inte våga vara mig själv till 100 % med alla människor jag möter. Det är en konst att spela en annan person, men man vill ju bli accepterad för den man är, dock så har jag inte kommit så långt i min utveckling att jag kan och vågar lägga den spelade rollen åt sidan, för det är en sån besvikelse när man möter det motsatta.

Nu ska jag lägga mig och fundera på hur man gör för att undvika spela en roll bland andra.

Tjilimg! 

Vår oerhört viktiga sömn I, aka det är ljust ute hela natten

Hej hopp i sommarvärmen!

 

Skåneland badar i sol och värme, vilker är djupt efterlängtat hos moi eftersom jag inte är en vintermänniska. Till detta har vi fått flera timmar extra med dagsljus efter tidsomstälningen i våras. Med allt extra dagsljus som kommit till så vill man bara vara ute till midnatt, eller i allafall stanna uppe halva natten. Och det tänkte jag beröra lite i denna post idag (kväll, för hon är efter 21 när jag skriver detta..) för det är säkert fler än jag som har problem med detta. 

På grund av min ADHD, så är jag oftast vintertid mer eller mindre död redan kl 7 på kvällen och lika död när jag vaknar när klockan ringer strax efter 6 om morgonen. Jag kan sova 8 timmar i sträck eller 5 och är lika död oavsett. Och grinig som få. Och har Sveriges sämsta koncentrationsförmåga utan mina 9 timmar i sängen, så jag försöker hålla en ganska strikt rutin med att senast lägga mig kl 22 om vardagarna så att jag funkar någonlunda som en normal människa och inte utmärker mig för mycket åt något håll.

Men det har inte blivit så mycket av att gå och lägga mig i tid de senaste veckorna. I den nya lägenheten är det fortfarande massor som ska fixas, och så tittar man ut genom fönstret, eller iafall jag gör det för att orientera mig tidsmässigt, och så är det fortfarande ljust ut. Vilket får mig att tro att jajajmensan jag kan vara uppe ett tag till, det är ju fortfarande ljust ute.

Tills jag ett bra tag senare kollar på klockan ovanpå bokhyllorna och till min fasa ser att den är långt efter 23!!!

Jepp, händer varje kväll. 😹😅

För jag känner mig inte trött kl 20 eller kl 22 när det är så galet ljust ute som det är nu. Jag funkar likadant som småbarnen uppenbarligen, vars föräldrar varje år river sig i håret när deras barn inte vill eller kan sova efter vår omställning till sommartid. Jag vet barn som får ta Melantonin för detta bara för att de, och förmodligen deras stackars föräldrar, ska få en blund om nätterna.

Nu tar jag redan en uppsjö mediciner och tillskott för alla tänkbara sjukdomar och vill verkligen inte lägga till mer utav den varan, så att börja med Melatonin är inte att tänka på även om det är något vi egentligen själva har i kroppen.

Men häromkvällen när jag ställde larmet på mobilen inför nästa morgons väckning så slog det mig att jag faktiskt skulle kunma ställa alarmet på mobilen så att den ringer när jag ska gå och sova, precis som Skalmans behändiga Mat-och Sov-klocka gjorde lite titt som tätt. Hans ringde väl lite extremt ofta, men vafan han var ju en sköldpadda, de behöver väl sova mer än oss, vad vet jag.

Jag har ofta önskat mig just en egen Mat-och-Sov-klocka, för att jag verkligen behöver hjälp med att bli påmind om att äta mina 6 gånger om dagen för att undvika konstanta dippar i sockret, dåligt humör och en gnagande hungerskänsla var 3:e timma på grund av min snabba förbränning. Nu börjar jag inse att jag nog borde börja ställa mobil-larmet så att jag går i säng i tid nu på sommaren, annars kommer jag vara uppe till 24.00 varje kväll och pula med min släktforskning, fixa småsaker i lägenheten eller hitta på något annat att fixa med tills klockan är efter midnatt. Nu är jag egentligen inte en vän utav olika larm då de gör att mitt liv känns extremt uppstyrt och tråkigt, (ve och fasa för rutiner), så de senaste kvällarna har jag istället toktittat på klockan hela kvällen för att ha bättre koll på när jag ska gå i säng. Några dagar har jag klarat att lägga mig till 21.30 men ibland har klockan blivit 23 innan jag har fixat det sista med katterna och mig själv. Jag somnar dock bums som vanligt när jag lägger huvudet på kudden. Vilket känns jätteskönt, så trött är jag nog fast jag inte känner av det på samma sätt som under mörka vinterkvällar. Lite gladare har jag känt mig om dagarna sedan och mer har jag också orkat när jag kommit till gymmet efter jobbet. Så jag har lovar mig själv att verkligen försöka ta mig i kragen, och fram till semestern om en månad göra mitt bästa för att gå i säng i tid  (även om det inte blev så just i kväll), fast det känns tråkigt att missa alla de extra ljusa timmarna vi har fått till skänks.

 

Vi får se hur det har gått om en månad. Kanske lyckas jag med min föresats. Eller så lyckas jag tråckla mig ur min egna överenskommelse för att jag kommer på massor av andra roliga saker som jag kan göra under sommarnätterna, och som jag ju inte hinner med om jag lägger mig i tid. 🙄

Negativa förändringar

Som bekant så har jag svårt att hantera utifrån initierade förändringar. Speciellt sådana som innebär en besvikelse. 

Igår var jag ledig från jobbet då jag ska jobba hela denna helgen. I sedvanlig ordning så hade jag då i god tid bokat in mig på ett Core Soft-pass med min favoritinstruktör till kl 10.30. Jag har otroligt mycket att göra inför min flytt och funderade kvällen innan om jag skulle avboka men bestämde mig för att ändå gå då det är så sällan jag får chansen att träna.

Kommer till gymmet, skriver ut min biljett vilken jag för ovanlighetens skulle kollar lite snabbt på. Och där står ju en helt annan instruktörs namn än den som brukar hålla i passet. 

Jag är mitt i att ta mig skorna och känner besvikelsen rullar över mig. Denna nattsvart kraft som jag inte har någon kontroll över. Det går oftast så fort att jag går från att vara jätteglad och entusiastisk till att låta självmordsbenägen inom mindre än en minut. Så vis av tidigare erfarenheten stoppar jag snabbt in biljetten i mitt mobilfodral och tar skorna med mig till ett skåp medan jag försöker skjuta bort alla negativa tankar som väller över mig.

Jag hade ju kunnat avboka min plats. Varför gjorde jag inte det?! Så jävla dumt. Jag som har så asmycket att göra idag. Jag borde ju inte ens varit här. Passet kommer inte bli likadant nu. Kommer jag ens ha träningsvärk imorgon? Det vet du ju att du inte kommer ha. Så jättetråkigt att instruktören är sjuk. Jag saknar henne redan. Fan att jag inte avbokade. Du borde ha avbokat! Så korkat av dig att inte avboka, du har ju redan sån jävla stressig dag. Fan hur ska jag hinna med allt nu!?! 

Så där maler tankar om runt och runt i mitt huvud medan jag går upp på andra våningen till Yoga-salen där detta Core-pass hålls. Det är som jag att har ett superpessimistiskt alter ego inuti mitt huvud som nu plötsligt trätt fram. Det går från allmänna negativa tankar till rena självkritiska tankar.  Det är ju inte som att passet har blivit inställt eller att någon har dött, så mina reaktioner står inte i proportion till det som hänt.

Så därför tar jag nästan desperat, fram mobilen och startar spelet ”HomeScapes” i ett försök att distrahera mig själv tills passet börjar. För jag vet att om jag inte vänder detta snabbt så kan detta komma att påverka hela min dag. Och jag är redan känslig som det är i och med min flytt och alla förändringar det innebär för både mig och katterna. Så jag behöver inte massa negativitet ovanpå det. 

Men de negativa tankarna har redan färgat mitt humör och ja, jag såg nog ut som världens suraste människa hela passet igenom. Det kändes som att jag likväl hade kunnat stanna hemma istället för att vara där. Jag försökte få mig själv att slappna av, försökte mig på att le för att detta kanske skulle kunna sprida några positiva känslor inom mig. Gick väl så där måste jag säga. Jag skämdes för mig själv och all den negativa utstrålning jag gav ifrån mig.  Det var tur att inte någon pratade med mig, för jag hade bitit huvuder av människan. 🙄

Jag har dock för länge sedan insett att jag aldrig som barn fick hjälp med att hantera oförutsedda händelser och framför allt negativa sådana. Min brist på verktyg för att hantera sån’t  i kombination med ADHD är en mycket dålig blandning, det finns verkligen inget bra sätt att säga det på men detta är en av mina sämsta sidor. Jag har lärt mig att hålla munnen stängd så gott det går vid sådana här tillfällen, för allt som kommer ur min mun då är nattsvart. Det är inte så att jag egentligen mår dåligt inombords, men min reaktion på besvikelsen utlöser lika negativa känslor som om jag har en depression.

Folk står inte ut att vara i min närhet när jag är så här. Jag står ärligt talat knappt ens ut med mig själv. 

Jag kan säga att det är inte kul att åka på sådana här djupa dippar i humöret, ibland går de över efter några timmar, då pga att något annat händer som gör att jag skiftar fokus. Men när jag var barn och tonåring kunde jag vara låg i flera dagar bara pga att en favorit Tv-serie blev inställd en vecka, eller pga att min favoritfröken på fritids var sjuk. Eller som när jag som 12-åring inte fick rida på min favorithäst på första ridlektionen efter sommaren bara för att en annan tjej valde henne först. Då började jag störtböla på stallbacken, min stackars pappa visste inte hur han skulle trösta mig. Jag var helt förkrossad över att jag inte skulle få träffa Zatza som jag inte sett på hela sommaren. Att jag skulle få rida stallets högsta häst Big Ben gjorde mig inte gladare. Jag svartmålade honom som om han var en blodsugande människohatande häst trots att jag aldrig ridit på honom tidigare. (Han visade sig trots sin storlek vara väldigt snäll och hade underbart skinande ”fäll”.) 😁

Nu hade jag fullt upp med min flytt igår så efter en vända i nya lägenheten så var jag som mig själv igen. Men det var ju för att jag var tvungen på att fokusera på något annat. Jag önskar att jag hade vetat något bra knep på hur man snabbt kan komma runt alla dessa negativa känslor vid tråkiga förändringar redan innan de hinner påverka mitt humör för mycket.  Jag skulle också verkligen vilja kunna rycka på axlarna åt det hela precis som alla andra. Livet skulle bli så himla mycket lättare och roligare då. ☺️

Någon som har ett bra knep?

Lediga dagar är livet

Idag har jag ledigt. Skåne badar just nu i sol och sommarvärme sedan en vecka tillbaka.  Jag som är en sommarmänniska vill bara cykla ned till stranden och lägga mig i solen, vilket tråkigt nog inte hinns med i dagens planer. Egentligen är jag för trött för att göra något vettigt efter att ha jobbat hela påsken medan alla andra svenskar satt och vräkte i sig av påskmaten. Men varje ledig dag framöver är packad med saker som ska hinnas med, så jag har inget val. 

Tursamt nog vaknade jag två timmar innan mobil-larmet gick igång. Tog chansen att släktforska i sängen medan jag drack mitt morgonte i lugn och ro. Därefter gick jag upp till gymmet och det Core Soft pass jag hade anmält mig till. Core passen är superviktiga för mig efter jag hade diskbråck när jag var 27, och när helst schemaläggaren på jobbet ger mig en ledig torsdag så prioriterar jag gymmet framför allt annat.  Det är då Core Soft med min favorit instruktör hålls. Hennes pass är det enda där jag efteråt kommer gå i evig smärta i dagarna tre. Magmuskler, lår, ryggmuskler… allt gör ont efter hennes pass. Hennes pass är effektivt och så vill jag ha det, därför går jag gärna dit, även om jag får käka Ipren i två dagar efteråt.

Efter gymmet hade jag planerat en tur ut till vårt stora shoppingcentum VÄLA utanför stan. Jag undviker att åka dit alltsom oftast pga att det är för stimmigt och stort för att min ADHD ska fixa det någon längre stund. Men nu behövde jag handla inför min flytt och eftersom Jula passande nog har både flyttlådor, bubbelplast och ”pirra” så hade jag planerat in ett besök i butiken som jag som kvinna typ aldrig besöker. Att de har alla möjliga nyttigheter för ens boende upptäckte jag snabbt, till och med lampor och campingstolar gjorde att besöket drog ut lite på tiden, hihi. Hittade en ursnygg taklampa som skulle kunna passa över matbordet i mitt nya kök. Tog en bild av den och har mentalt lagt en påminnelse till mig själv att kolla på måndag om det finns ett uttag i taket i köket.

Sen skulle jag hem från Jula. Tänkte någonstans att det nog inte skulle vara nägra problem att få med pirra och 6 flyttlådor på bussen. Tills jag stod i gassande sol vid hållplatsen med flera andra och barnvagnarna fylldes på i kön. Vi skulle omöjligt få plats allihop på barnvagnsplatserna insåg jag ganska snart. Efter att ha velat i några minuter bestämde jag mig för att hem istället. Japp, det är bara jag som kan få för mig att gå  de 6 km hem till mig. Och det i denna värmen.  För mig finns det inga hinder för hur långt jag kan gå, jag kan lätt gå ett par mil på en dag om jag är på upptäckarhumör, men andra tycker jag är galen som inte skaffar mig en bil och kör runt. I mitt huvud är det mer latmans-fasoner än något annat, vi har ju fått två ben att gå med och kroppen mår bra av att röra på sig, så jag kommer aldrig sluta cykla eller gå.

Hem gick jag iallafall med pirran framför mig. Jag försvarade mig med att jag vräkt i mig påskgodis under påsken och nu gick bort allt det osunda. Trots att långpromenaden aldrig verkade ta slut, så var den nyttig, inte bara ur den fysiska aspekten, men också ur den själsliga aspekten. Jag har sällan tid att stanna upp och reflektera över saker, men nu gick jag och njöt av den svala vinden mot huden, de spirande gröna bladen på träden utmed vägen och de facto att jag är så lyckligt lottad att jag kan vara ute och gå en fin dag som denna. När ljudet från bilarna utmed vägen blev för påträngande (jag hade inte med hörlurarma till mobilen, dumt nog) övergick jag till att gå igenom min minituösa planering inför flytten.  Något jag gör flera gånger i veckan, bara för att se att den håller. Nu har jag formligen kastat i mig en pizza (jaag var utsvukten efter den promenaden) och legat en stund i solen på balkongen tillsammans med katterna. Jag borde resa mig upp och fortsätta med packningen, men jag tänker ligga kvar ytterligare en stund och njuta av livet. För vem vet vad som händer i morgon? (Förutom att jag ska jobba och gå på årets, och Sveriges, största AW på Helsingborgs Arena, som jag ser supermycket fram emot.)

 

See ya later… 

Spontanitet vs Rutiner

Spontanitet är tveeggat svärd när man har ADHD.

Det finns inget som är så svårt att förklara för personer utan NPF, som just ordet SPONTANITET vs RUTINER och hur detta fungerar för oss med ADHD/ADD. 

Att oförutsedda saker sker i vårt liv är nästan nödvändigt för att vi ska hålla oss vakna, alerta och intresserade av vår omgivning. När allt går på rutin, och man dag efter dag följer samma script så blir iallafall jag likgiltig, rastlös, uttråkad, börjar klättra på väggarna för att till slut hamna i en slags nedåtgående negativ spiral. Allt på grund av att jag är understimulerad. Mina dopamin-nivåer har då sjunkit så långt ned att jag knappt ens orkar intressera mig för att laga middag, vilket i sig är väldigt viktigt för att mina dopamin-nivåer ska komma i balans igen. I bästa fall kan då en ny fantastisk tv-serie kicka igång mig igen. Om inte så gör jag något impulsivt, bara för att vakna till liv igen. Och så funkar många av oss. När vi börjar gå på tomgång, så plötsligt får man en ide om att dra till Köpenhamn och gå på klubb kl 11 på en fredagskväll. Många galna idéer har nog uppstått pga tristess för oss med ADHD. 

Den andra kontrahenten i detta beteende är rutinerna. Rutinerna behövs för att mitt liv ska hållas ihop, så att jag kommer ihåg att ex böja ögonfransarna innan jag går till jobbet, ta min medicin och packa ned lunchlådan i ryggsäcken. Frångår jag min rutin och följer en impuls så blir hela dagen upp och ned. Så när jag fortfarande hade sambo och han spontant sa : Kan vi inte gå ut och käka ikväll? Så var jag tvungen att mentalt kolla i kalendern, mitt horoskop, hur solen står, om det regnar eller inte. Iallafall kändes det så. För i min hjärna blir det ren härdsmälta. Kaoset bryter ut i samma sekund som något spontant ska ske. Ursäkt på ursäkt poppar upp medan jag snabbt försöker komma på en bra vit lögn. Till slut klämde jag ur mig : Jag är jättetrött. Jag orkar inte gå ut. 

Jag har faktiskt tackat nej till att göra spontana grejer fler gånger än jag kan komma ihåg.  Och det är jättetråkigt att det ska vara så. Det är inte så att jag har det mycket bättre där jag är …. 

Men min skalle klarar inte när någon annan initerar till en spontan aktivitet. För då bryts min vardagslunk och de dagliga rutinerna. Oförutsedda saker är jag urkass på att hantera, och dessa triggar igång en mindre ångest varje gång. Jag försöker ibland  nå att kapa reaktionen precis när den börjar uppstå men den hinner ändå stressa upp mig så att jag säger nej av bara farten. 

Samtidigt så är det risk för att rutinerna och vardagslivet dödar mig långsamt. Hela den här tvätta, jobba, handla, byta på kattlådorna-grejen får inte mig att blomstra, utan tvärtom vittra ihop. Och bland, men bara ibland så känner jag en stark impuls att packa ihop allt jag äger och flytta utomlands igen. Skaffa nya rutiner och ny vardag för det skulle trigga dopaminet i mig och jag skulle börja blomstra igen. (Och mitt liv skulle bli skoj igen.) 

Så det är en svår balans för att få det att fungera någonlunda bra i vardagen. Jag är nog 75% rutiner och 25% spontanitet/impulsivitet. Det känns dock som att jag med åren har jag blivit bättre på att köra över mitt automatiska beteende för att försöka vara lite mer som andra som är mer spontana. Man blir ju lite roligare att umgås med om inte annat.  Men då när jag försöker bryta rutiner och istället spontant ändrar något litet i mitt vardagsliv, så blir lite fel ibland, precis som det blev häromkvällen. 

Häromdagen bestämde jag spontant att jag ska laga köttfärsbiffar till middag på kvällen . Köttfärsen köpte jag i helgen och den väntade bara på att tillagas. Jag hade inte bestämt vad jag skulle göra med den så köttfärsbiffar passade perfekt. Eftersom jag gör de godast köttfärsbiffarna med havregryn i, så såg jag genast fram emot middagen, vilket jag inte gjort på bra många månader. 

På kvällen när jag står i köket och håller på att blanda köttfärssmeten så ser jag att jag inte har plockat fram ett ägg som jag behöver för att binda ihop smeten. Går mot kylskåpet.  Men då slår det mig att det inte finns några ägg. Precis som det inte gjorde när jag skulle laga pannkakor för två veckor sedan och hade nästan hela smeten klar när jag insåg att jag inte hade några ägg hemma. De där jävla äggen som jag alltid missar! Gissa om jag gav mig själv en mental spark över att jag inte tittat efter om jag hade ägg hemma redan på morgonen. Jag borde ha lärt mig vid detta laget att spontaniteten inte funkar att ta till när det handlar om matlagning, men eftersom jag helt saknar förmågan att hålla mig till uppgjorda matscheman och inköpslistor eftersom livet blir för inrutat och tråkigt när jag gör det, så vet jag aldrig vad jag ska laga från dag till dag, utan bestämer detta någon dag innan. Så ovanstående situation är en klassiker vad gäller mig.  Jag får nästan alltid springa ned till WILLYS mitt i matlagningen för att kompletteringshandla. Självklart borde jag skriva listor inför när jag går och handlar, som jag som vuxen borde förstå att man ska göra, men… 

 då finns det inget utrymme för spontanitet.

Och spontanitet gör livet roligare och ger en större frihet. 

 

7F6AF81B-B0D6-4AF3-A0AF-DE8E8030D2E7

 

 

 

Skam

Så länge jag kan minnas ville jag vara som alla andra. Att jag kände mig udda och utanför som barn är en underdrift. Jag var superblyg, hade näst till ingen social träning med mig i bagaget, pratade med en mix av skorrande R och läspningar vilket gjorde att jag uttalade flera bokstäver helt uppåt väggarna. Ovanpå det hade jag två dysfunktionella föräldrar som fick mitt liv och hela världens där ute att te sig oförutsägbart och fruktansvärt skrämmande. Men det var inte fören när jag gick i mellanstadiet som jag började ana att jag inte var som andra barn.
 
Jag befinner mig i vårt klassrum. Troligtvis går jag i fjärde eller sjätte klass. Vi har lektion och vår lärare har just delat ut våra matteböcker efter att ha rättat vår senaste hemläxa. Matte var och är fortfarande ett knepigt ämne för mig. Men den här gången hade jag varit säker på att jag inte skulle få röda markeringar på sidan och hade glatt väntat på att få min bok i handen så jag kunde se efter.
 
Min mattebok ligger uppslagen framför mig på min skolbänk. Mina kinder har färgats röda och i halsen börjar en klump av tårar formas. Jag döljer mitt ansikte bakom en gardin med långt hår medan jag ser på den lutande meningen skrivet med rött bläck. När läraren pratar blir orden till en luddig massa som försvinner ut i luften. Jag blinkar till medan jag försöker förstå den stora frågan VARFÖR?
 
När vi fick vår läxa på svarta tavlan hade jag tittat på den och tänkt att det var en lätt läxa och den skulle gå snabbt att göra. Det fanns massor av tid att träffa bästa kompisen efteråt. Räkna 6 tal framåt från tal xxx, hade läraren sagt åt oss och sedan skrivit upp vilket tal vi skulle starta med. Inget svårt över det.
 
Och jag hade räknat 6 tal.: 234a, 234b, 234c, 234d, 235a, 235b
 
Jag tyckte att det var lite konstigt att vi skulle sluta mitt i en talgrupp när det fanns två tal till att räkna i den som började med 235, men tänkte att läraren hade sagt att vi bara skulle räkna 6 tal. Sen hade jag tyckt att jag var jättesmart som faktiskt räknat ut svaren på dem.
Men någonstans medan läraren pratade och skrev så hade väsentlig information gått mig förbi. Det hade gått mig förbi med en milsvidd.
 
Kanske hade jag suttit förlorad i drömmarnas värld under några nanosekunder. Jag kanske hade stirrat mer på lärarens stickade tröja än vad jag lyssnat.
 
Nu sitter hon där på huk bredvid bänken, med huvudet stöttad mot handen, och ser på mig med en blick som om jag har sagt att månen är blå och jag kommer från planeten Mars. Ögonen är fulla av oförståelse och jag kan riktigt ana hur hennes tankar går. Vad är det för fel på henne? Hur kunde hon få 6 tal till.. ..det här? Hon gör inget. Säger inget. Utan fortsätter stirra på mig. Hon har redan ställt frågan. Hur tänkte du egentligen? Hennes röst hade varken varit vänlig eller hjälpsam. Irriterat hade hon med fingret pekat på talgrupp efter talgrupp och sa slutligen: Ni fick dem här i läxa. Du har inte ens gjort hälften av dem.
 
Det är nu jag börjar misstänka att jag är korkad. Obehaget inombords fortsätter formas och nu vill jag helst springa hem och gömma mig. Den stora klumpen med gråt i min hals vägrar försvinna och jag kan knappt svälja. För då kommer jag börja gråta. Stammande hade jag yttrat orden: Men. .. Men jag räknade ju 6 tal.
 
Och därför stirrar hon nu på mig utan att säga något mer. Jag förstår att hon inte vet vad hon ska göra med mig. Jag förstår också att något är fel på mig eftersom ingen av de andra i klassen hade fått läraren att sätta sig på huk bredvid deras skolbänkar.
Talen hon nyss visat för mig var i grupper om 3-4 tal. Totalt skulle vi ha räknat 6 st sådana grupper. När jag tolkade det som 6 tal, så pratade min lärare om 6 grupper av tal. Alltså totalt mellan 15-20 tal. Ett litet misstag, men skammen rann igenom mig för var minut som läraren fortsatte titta på mig.
 
Jag skämdes över mig själv och min oförmåga att förstå. Jag skämdes över att jag inte är som min klasskompisar som aldrig missförstår instruktioner. Jag skämdes över att jag inte har normala, vanliga föräldrar som hjälper deras barn att förstå läxorna.
Mina klasskompisar hade snabbt fått sina böcker och var nu upptagna av att prata med varandra i väntan på att lektionen skulle fortsätta. Men vår lärare var inte intresserad av att fortsätta lektionen. Hon var fullt upptagen med att stirra på mig. Och jag övergår till att stirra ned i bänken när resten av klassen tystnar och börjar stirra på oss. Och skamkänslan inom mig djupnar.
 
Ovanstående situation hände i mitten på 80-talet, men tragiskt nog så möts barn än dag av samma oförstående reaktioner från omgivningen som jag fick från min klassföreståndare. Hon fick mig att känna mig oerhört dum. Ju äldre jag blev så tycktes mina oförmågor bli fler och fler. Och skammen växte och växte. Till slut började jag imitera andras beteende för att inte det skulle märkas hur mycket jag stod ut i mängden. Skammen över att jag inte är som andra ”normala” mänmiskor sitter så djupt. Att alltid komma pinsamt för tidigt till allting är ju toppen men jag saknade förmåga att planera, kunde inte läsa ansiktsuttryck, klarade inte av när miljön omkring mig blev för stimmig, höga ljud skrämde livet ur mig, jag hade stora problem med acceptera visa smaker på mat, förstod inte skämt, avbröt andra som pratade, tappade lätt koncentrationen, dagdrömde, hade svårt med impulser, kunde inte hantera plötsliga förändringar, fick raseriutbrott som fick väggarna att skallra hemma hos oss. Listan kunde göras lång. Det mesta skylde jag på mina föräldrar. En del berodde säkert på dem och alla de trauma som jag fick uppstå under uppväxten. ( jag kommer ev öppna upp om detta längre fram, i en separat blogg) Men ingen verkade försöka ta reda på varifrån mitt beteende stammade eller pratade med mig om det. Och därför trodde jag det berodde på min uppväxt, som jag kände djup skam över och aldrig pratade om. Men när jag senare som barnskötare en dag jobbade med ett barn som hade ADHD fick jag upp ögonen för att det faktiskt kunde finnas en bakomliggande orsak till alla mina svårigheter. Jag kände igen hans reaktion i en situation så väl, då jag insåg att jag själv hade reagerat likadant. När jag läste på om ämnet blandades mina skamkänslor med en smula hopp. En ADHD utredning för snart 10 år sedan hjälpte mig förstå mitt beteende och varför det blir lite fel ibland.
 
Men jag skäms fortfarande ibland för mig själv. Gömmer mitt riktiga jag bakom välinövade rörelser, säger bara det jag absolut måste bland personer jag inte känner riktigt väl. Ibland slinker mitt riktiga jag ut och jag möts av en undrande blick och en rynkad panna, och snabbt lägger jag locket på igen. Den där jävla skammen kommer alltid förfölja mig.

Attention!

Hej och välkommen till min värld!

Vi kan faktiskt kalla detta Kat’s Värld. För en blogg är ju som en liten värld i den stora världen. Här kommer du få ta del av mitt liv med ADHD och hur det funkar. Kvinnor med ADHD syns i allmänhet jäkligt dåligt där ute och okunskapen om oss är stor så därför uppstod denna blogg. Du kommer få följa mig genom både motgångar och tillfällen när jag har medvind genom livet. Det blir kanske även del prat om släktforskning då detta är en av mina största hobbys.

Jag hoppas att du ska hitta något här som ger dig inspiration och insikter som du kan ha glädje av.

Om du har ADHD/ADD och har lust att slänga iväg en kommentar så är du välkommen att göra det. Är du inte berörd av varken det ena eller det andra så är du minst lika välkommen att skriva en rad.