Hoppas att ni njuter av sol och värme. Denna veckan hade jag planerat att skriva en lång post men det föll bort eftersom jag jobbar helg och endast har en dag ledig mitt i veckan och därav nådde jag inte det. (ovanpå det så åkte jag på en sommarförskylning vilket har skickat skickat mig i säng jättetidigt om kvällarna) Så jag har skjutit fram det ett par dagar. Men den kommer, det lovar jag.

Just nu äter jag frukost sängen med huvudvärken från helvetet. Vi hade fruktansvärt långa köer på telefon på jobbet igår, så stressen från det börjar kännas nu. Jag hade ovanpå det säkerhetsansvaret för dagen plus att jag var den som jobbat längst vilket gjorde att alla frågade mig om allting, även sådant jag inte kan något om. Vilket normalt sett är oerhört kul och givande, jag älskar att lära upp nya anställda. Men det gjorde att mina egna samtalstider för dagen kommer se fruktanavärda ut. Ser fram emot imorgon när vi har normal bemanning igen och förhoppningsvis inte lika stressigt.

På onsdag räknar jag med att min post kommer släppas…

Annonser

Möten och Nya Människor

Vi har precis passerat Midsommar-helgen, som för mig i år blev en blandning av nytt och gammalt.

år hade jag genom ”Meetup” -appen anmält mig till en Meetup med Helsingborg  Internationals på Midsommarafton – picknick på Sofiero Slott utanför stan.  Det var första gången jag skulle gå på en av deras Meetups, som annars alltid verkar krocka med aningen mitt jobb eller min träning.

Det kändes spännande. Träffa nya människor, många från utanför Sverige, vilket jag utav erfarenhet vet alltid blir bra och framför allt kul, för det är aldrig stelt med icke-svenskar.

Samtidigt så kände jag mig nervös. Just för att det var nya människor. Jag vet hur jag funkar, men det vet inte de.

Därför skulle jag få lägga band på mig själv, kliva in i min roll av en normal medelsvensson och spela, med betoning på spela, normal.  Detta är den kostym jag kliver i varje dag när jag ska till jobbet eller umgås med personer utanför min familj och min nära vänskapskrets.

Den person jag blir för att härda ut vardagen, för att passa in, för att inte utmärka mig, helt enkelt för att bli accepterad. Att gå in i en annan roll är tröttsamt och tar bort en bit av min livsglädje, men jag har lärt mig för länge sedan att i Landet lagom ska alla vara lika och följa mallen. Inte sticka ut åt varken ena eller andra hållet. Man ska smälta in.

Och att smälta in i mängden när du har ADHD, nä det funkar inte så jättebra. 

Nu råkar jag vara oerhört social av mig till skillnad från många andra med ADHD/ADD och gillar att umgås med folk så det är ju liksom bara att ta på sig Medelsvensson-kostymen varje gång och spela min roll. Och efter alla år så spelar jag den bra. Så bra att folk när jag långt om länge avslöjar att jag har ADHD, utbrister Nä, har du? Det märker man inte på dig. 

Tja, så har jag också spelat denna rollen i säkert 30 år. Jag är jäkligt trött på rollen och skulle gärna vilja vara mig själv för en vecka eller två emellanåt. Men av erfarenhet så vet jag att folk jäkligt snabbt drar sig undan från en om man inte uppträder som genomsnittet. Dock så passar jag väldigt bra in bland spanjorer eller amerikaner och där har jag inga problem att smälta in och bli accepterad.

Men hur som helst så tänkte jag nu att det nog inte anmäler sig så många svenskar som på Meetupen, så det kommer nog bli bra.

Vi var långt över 30 personer som var anmälda till picknicken och alla kom. Ungefär hälften var på plats kl 12 utanför huvudentrén till slottet sä vi bekantade oss lite med varandra först. Vi pratade lite om vart alla kommer ifrån, hur länge man har varit i Sverige, orsaken till att man har flyttat hit. Alla var här antingen för studier eller jobb. Det var amerikaner, tyskar, fransmän, italienare, en syrianska och många fler nationaliteter. När vi hade tagit plats bland de andra midsommarfirarna på den gräsyta där Midsommarfirandet utspelar sig så blev det en stor ring med mat och filtar.

Och det sköna var att det inte var stelt utan otvunget och avslappnat. Alla var nyfikna på varandra och snabbt satt jag och asgarvade med kvinnan från Syrien och småpratade med en tjej från Thailand och en från Peru. Vart eftersom det kom mer folk till vår ring så blev stämningen mer uppsluppen och jag kan säga att alla verkade ha en fantastisk stund, trots att endast en handfull av oss kände varandra sedan tidigare. Vi var bara tre svenskar där, men jag hade kul med dem med för de var ganska otvungna och öppenhjärtliga.

När en stor störskur (regn, vad ovanligt på Midsommarafton 😏) efter några timmar drog över oss så åkte jag hem. Jag kände hur trött och ofukuserad jag började bli och medan de andra drog till en pub på stan så åkte jag hem och la mig i soffan. Min gräns var nådd för hur social jag orkade vara. Jag spenderade sen eftermiddagen hemma planlöst släktforskande, för jag var helt utmattad och kunde inte forma en redig tanke i huvudet.

Som inte detta var nog så hade jag bokat in mig att visa en grupp tyska turister omkring i Helsingborg på lördag förmiddag. Jag är sedan lite över ett år tillbaka en Helsingborg Greeter, vilket innebär att folk som besöker stan kan boka en Greeter, vilken helt gratis (och utan ersättning) visar runt i stan efter intresse. Man kanske är intresserad utav historia, parker eller arkitektur eller till och shopping, och så anger man det vid sin bokning. Sen så blir man kontaktad utav en Geeter och bokar en visning. Vi ska inte konkurrera med turistguiderna, så detta är mer ett sätt att visa sina favoritplatser i stan. Jag bokade själv en Greeter när jag var i London i höstas och fick se stadsdelar som jag inte hade planerat in att se, och som visade sig vara riktigt sevärda.

Lördag morgon begav jag mig så ned till Norra Hamnen, där passagerarna från ett stort kryssningsfartyg höll på att anlända. Just Kryssninganlöpen är vi stolta över att få hit till Helsingborg, och i år är det 4 st stor kryssningsfartyg, med drygt 1000 passagerare vardera som lägger till här. Denna gången var merparten tyskar vilket passar perfekt eftersom tyska är ett av de språk jag behärskar bäst.

Jag hade stämt träff med 4 tyskar från Bonn, vilket i sig är den största grupp jag har visat runt. Jag blir nämligen lite ofokuserad och tappar lätt alla bollarna när jag ska fokusera och prata med flera personer på en gång, så jag försöker välja sällskap på max 3 personer om jag kan, så att det blir det hanterbart för mig. Men någonstans tror jag att ju mer man övar sig på större och större grupper ju bättre blir man på att prata inför en större grupp. Så med tiden kanske jag blir bättre på det med.

Denna grupp hade endast 1 1/2 timma på sig i land, så gav jag dem en förkortad tur på knappt en timma runt i centrala delarna av Helsingborg och gav dem gott om möjligheter att fotografera våra sevärdheter. Och det hela gick väldigt bra. Det var ganska blåsigt men solen sken och de verkade nöjda när vi sa adjö sedan på kajkanten. 

SEN så var jag helt dränerad på energi i ett par timmar och halvlåg i en trädgårdsstol på balkongen som en säck potatis. Först framåt kl 3 på eftermiddagen kände jag att jag orkade göra något igen, så då bytte jag kläder och gick ned till vattnet och tog en långpromenad utmed stranden. Kände mig mycket piggare sen och framför allt så bestämde jag mig för att bara lata mig under söndagen.  Det var jag väl värd, för som sagt, det är tröttsamt att aldrig riktigt kunna slappna av bland andra… 

Detta är en av mina svagheter, att inte våga vara mig själv till 100 % med alla människor jag möter. Det är en konst att spela en annan person, men man vill ju bli accepterad för den man är, dock så har jag inte kommit så långt i min utveckling att jag kan och vågar lägga den spelade rollen åt sidan, för det är en sån besvikelse när man möter det motsatta.

Nu ska jag lägga mig och fundera på hur man gör för att undvika spela en roll bland andra.

Tjilimg! 

Vår oerhört viktiga sömn I, aka det är ljust ute hela natten

Hej hopp i sommarvärmen!

 

Skåneland badar i sol och värme, vilker är djupt efterlängtat hos moi eftersom jag inte är en vintermänniska. Till detta har vi fått flera timmar extra med dagsljus efter tidsomstälningen i våras. Med allt extra dagsljus som kommit till så vill man bara vara ute till midnatt, eller i allafall stanna uppe halva natten. Och det tänkte jag beröra lite i denna post idag (kväll, för hon är efter 21 när jag skriver detta..) för det är säkert fler än jag som har problem med detta. 

På grund av min ADHD, så är jag oftast vintertid mer eller mindre död redan kl 7 på kvällen och lika död när jag vaknar när klockan ringer strax efter 6 om morgonen. Jag kan sova 8 timmar i sträck eller 5 och är lika död oavsett. Och grinig som få. Och har Sveriges sämsta koncentrationsförmåga utan mina 9 timmar i sängen, så jag försöker hålla en ganska strikt rutin med att senast lägga mig kl 22 om vardagarna så att jag funkar någonlunda som en normal människa och inte utmärker mig för mycket åt något håll.

Men det har inte blivit så mycket av att gå och lägga mig i tid de senaste veckorna. I den nya lägenheten är det fortfarande massor som ska fixas, och så tittar man ut genom fönstret, eller iafall jag gör det för att orientera mig tidsmässigt, och så är det fortfarande ljust ut. Vilket får mig att tro att jajajmensan jag kan vara uppe ett tag till, det är ju fortfarande ljust ute.

Tills jag ett bra tag senare kollar på klockan ovanpå bokhyllorna och till min fasa ser att den är långt efter 23!!!

Jepp, händer varje kväll. 😹😅

För jag känner mig inte trött kl 20 eller kl 22 när det är så galet ljust ute som det är nu. Jag funkar likadant som småbarnen uppenbarligen, vars föräldrar varje år river sig i håret när deras barn inte vill eller kan sova efter vår omställning till sommartid. Jag vet barn som får ta Melantonin för detta bara för att de, och förmodligen deras stackars föräldrar, ska få en blund om nätterna.

Nu tar jag redan en uppsjö mediciner och tillskott för alla tänkbara sjukdomar och vill verkligen inte lägga till mer utav den varan, så att börja med Melatonin är inte att tänka på även om det är något vi egentligen själva har i kroppen.

Men häromkvällen när jag ställde larmet på mobilen inför nästa morgons väckning så slog det mig att jag faktiskt skulle kunma ställa alarmet på mobilen så att den ringer när jag ska gå och sova, precis som Skalmans behändiga Mat-och Sov-klocka gjorde lite titt som tätt. Hans ringde väl lite extremt ofta, men vafan han var ju en sköldpadda, de behöver väl sova mer än oss, vad vet jag.

Jag har ofta önskat mig just en egen Mat-och-Sov-klocka, för att jag verkligen behöver hjälp med att bli påmind om att äta mina 6 gånger om dagen för att undvika konstanta dippar i sockret, dåligt humör och en gnagande hungerskänsla var 3:e timma på grund av min snabba förbränning. Nu börjar jag inse att jag nog borde börja ställa mobil-larmet så att jag går i säng i tid nu på sommaren, annars kommer jag vara uppe till 24.00 varje kväll och pula med min släktforskning, fixa småsaker i lägenheten eller hitta på något annat att fixa med tills klockan är efter midnatt. Nu är jag egentligen inte en vän utav olika larm då de gör att mitt liv känns extremt uppstyrt och tråkigt, (ve och fasa för rutiner), så de senaste kvällarna har jag istället toktittat på klockan hela kvällen för att ha bättre koll på när jag ska gå i säng. Några dagar har jag klarat att lägga mig till 21.30 men ibland har klockan blivit 23 innan jag har fixat det sista med katterna och mig själv. Jag somnar dock bums som vanligt när jag lägger huvudet på kudden. Vilket känns jätteskönt, så trött är jag nog fast jag inte känner av det på samma sätt som under mörka vinterkvällar. Lite gladare har jag känt mig om dagarna sedan och mer har jag också orkat när jag kommit till gymmet efter jobbet. Så jag har lovar mig själv att verkligen försöka ta mig i kragen, och fram till semestern om en månad göra mitt bästa för att gå i säng i tid  (även om det inte blev så just i kväll), fast det känns tråkigt att missa alla de extra ljusa timmarna vi har fått till skänks.

 

Vi får se hur det har gått om en månad. Kanske lyckas jag med min föresats. Eller så lyckas jag tråckla mig ur min egna överenskommelse för att jag kommer på massor av andra roliga saker som jag kan göra under sommarnätterna, och som jag ju inte hinner med om jag lägger mig i tid. 🙄

Stulna stunder

Idag hade jag tänkt att posta något jag skrivit om återhämtning och vila. Och bristen på detta i livet. Iallafall i mitt liv som springer fram med 200 km/timmen konstant.

Istället bestämde jag mig för att lägga det åt sidan och stanna upp och njuta av livet en stund. Den senaste veckan har varit packad med grejer som ska fixas varje dag. Jag somnar utmattad och grinig. Att jag var ledig på Nationaldagen och helgen därefter gjorde ingen skillnad för jag fick inte mycket tid till vila ändå, förutom de 3 timmar jag låg och solade på bryggorna på Nationaldagen. Eller rättare sagt tog mig inte tid till det. När kroppen sa ifrån så fortsatte jag pressa den att stå upp, fortsätta röra sig framåt. Det är så jag gör.

Idag hade jag inga planer efter jobbet och vädret skulle ligga på sol och +22 fina grader, så spontamt bestämde jag mig för att cykla ned om hamnen på väg hem från jobbet. Det satt folk ute på uteserveringarna och njöt utav solen. En härligt varm sol som brände på mina armar och genom tyget på byxbenen. En sval vind drog förbi när jag i långsam mak rullade över stenbeläggningen med cykeln. Jag tittade på båtar och på människorna som satt i och fortsatte rulla. Jag sneglade upp mot vägen som leder uppför kullen och hem. I bakhuvudet bankade påminnelsen att jag borde dra mig hem och mata katterna.

Istället valde jag att fortsätta rulla vidare mot bryggorna vid Gröningen. Bryggorna som verkar vara en stor bit av Helsingborgs själ, och min själ med för den delen. Jag kliver av cykeln mitt bland alla som flanerar på strandpromenaden. Det känns som sommar, folk är semesterklädda, barn skuttar förbi med en boll som de kastar mellan sig och hundar sniffar glatt på varandra. Trädäcket är delvis fullt av soldyrkande människor som på sina handdukar lapar eftermiddagssol. Jag ställer mig där i början utav trädäcket och tittar utöver havet ett par minuter. Det hade känts så skönt att bara kunna sätta sig ned och koppla av en liten stund, tänker jag för mig själv.

Inom mig pockar påminnelsen på nytt på. Du borde gå hem och mata katterna och äta själv innan ditt socker sjunker ännu mer och du blir ännu tröttare. 

Bara några minuter… Tänker jag för mig själv och ser mig omkrimg. Folk är avslappnade och njuter av det fina vädret. Det vill jag också göra. Jag ser på det blå havet igen och kisar upp mot solen.

Bara några minuter, tänker jag igen och skjuter bort skuldkänslorna medan jag lutar cykeln mot det vita betongblocket. Därefter sätter jag ned min ryggsäck på träplankorna och sätter mig ned i solen. Jag sitter i flera minuter och förundras över det ofattbara, att jag faktiskt sitter vid havet och kopplar av efter jobbet. Jag är inte bortskämd med vare sig det ena eller det andra.

 

DB651975-9A80-4F48-B4D0-63B3312A7001
My own little slice of heaven.

 

Solen värmer väldigt gott, så jag sträcker ut benen i de mörkblå capri-byxorna, plockar av mina loafers och de små halvsockarna. Sen blundar jag och struntar i att jag borde cykla hem. Istället njuter jag av den stunds vila och återhämtning jag får där i solen.

Den enda plats jag riktigt kan koppla av på.

 

(30 minuters till avkoppling stal jag till mig idag. Jag stannade upp för ett ögonblick och njöt av livet och tillät mig själv att bara vara.  Vad har du gjort för dIg själv den här veckan?) 

Juni och Pride

Nu är jag tillbaka, med ny energi.

Flytten gick bra, men även de bäst lagda planer kan fallera upptäckte jag när smågrejer hände som gjorde att jag inte riktigt hade packat färdigt allt när flyttbilen rullade in på gården. Yes, big fail där.  Men min kompis som åkt upp från Köpenhamn för att hjälpa till, tog raskt itu med att hjälpa mig med det sista.

Besiktningen utav min gamla lägenhet gick igenom. Jag hade spacklat och målat sovrum och dörrlister i flera rum och hållit på med flyttstädning samtidigt så jag var djupt lättad över att kunna säga adjö till lägenheten, äntligen. Det var väldigt känslomässigt hela veckan efter flytten och inför besiktningen. Varje gång jag kom in i min gamla lägenhet så brast jag ut i gråt. Det var många tankar och händelser som for genom min huvud varje gång och jag tror att jag behövde rensa ut allt tungt som hade med lägenheten att göra och som låg över mig.  9 årw på samma plats, det är något av ett rekord för mig. På fredagskvällen före besiktningen så kändes det iallafall bra när jag klev över tröskeln. Då kändes det som att dörren var på väg att stängas inom mig och på söndagskvällen när jag gick hem så var dörren helt stängd.

Ibland har jag mycket svårt att säga adjö till platser, människor m.m Något som jag tror hänger ihop med min ADHD. Den här gången gick det så oerhört mycket bättre än jag hade förväntat mig utav mig själv. Så det känns som en liten vinst.

Nu känner jag mig mer som mig själv igen. Det kommer alltid finnas saker jag kommer sakna med den lägenheten. Just nu saknar jag den soliga balkongen med all grönska runt om, som man efter jobbet kunde sätta sig på med ett glas vin eller en kopp te. Min nya balkong ligger bara i sol en kort stund på eftermiddagen och den är inte direkt rofull att sitta på med all trafik så flyter igenom på gatan nedanför. Men jag har havet nu inom gångavstånd, så jag får dra nytta av närheten dit istället.

Jag har fortfarande ett par flyttlådor att packa upp och kläder som ligger på hög i ett skåp i väntan på att hitta sin plats och på att strykas. Jag gör långsamt framsteg med att packa upp. Men med jobb och alla katter som ska få sitt så får jag ta lite i taget.

Medan jag var upptagen med mina flyttlådor så har det äntligen blivit juni månad och Pride-månad. Helt underbart om jag får säga det. Värmen har samtidigt kommit tillbaka till oss, och då jag hade sovmorgon imorse för att jag jobbar kväll idag så passade jag på att ta en snabb 50 minuterspromenad utmed havet. Åh, det var helt fantastiskt. Det var varmt, solen sken, havet var djupblått, svalorna flög i loopar över stranden medan strandskatorna gick och lite och letade läckerheter i den blöta sanden. 

Jepp, vi har långa gångvägar som nästan följer hela kusten.

E3A2AE80-248A-46F8-A129-FF350072A62B

Visst är det vansinningt vackert!? Skånska stränder går inte av för hackor.

AE97C41D-243B-4324-86C1-50D216037AD9

Till och med rosbuskarna doftade ljuvligt i försommarsolen.

5B091EAD-5027-4E5C-BE16-58892890D421

 

 

Flyttvecka

Helgen som gick var riktigt intensiv med besök på Hornbach för att köpa färg, besök till stödkatterna och 2 omgångar målning av mitt nya sovrum. (Vilket blev jättefint.)

Nu har vi gått in i den intensiva flyttvecka där allt ska hända och helst samtidigt. Eftersom jag jobbar och får använda den lilla tid jag har före eller efter jobb till flytten så är det ett logistiskt pussel  som ska lösas. Tre stora kattmöbler ska demonteras, en per dag, och två av dem flyttas på pirra genom halva stan och sedan monteras upp igen, ett i vardera sovrum där katterna kommer bo de första dagarna efter flytten. Ovanpå så ska jag plocka ned gardinstänger här hemma, ta med mig dem till mitt nya sovrum och hänga upp gardiner där så mina katter känner sig tryggare därinne.

Jag har fortfarande porslin, en del kläder och böckerna att plocka ned. Sen så kommer alla papper och smågrejer som aldrig kommer med över när jag går över till den nya lägenheten. Det är intensivt. Och tålamodsprövande. Jag har inte så mycket av den senare varan och har därför ett antal gånger nu knatat fram och tillbaka till nya lägenheten med pirra, lådor, pappkassar och väskor. Jag vet, helt galet. Hade jag haft bil hade saker och ting onekligen varit mycket enklare, men varför göra det enkelt för sig? 🤔 Men jag vill att saker händer och kan inte bara sitta och vänta på att flyttfirman dyker upp på fredag. Så enda chansen att något händer innan är att gå fram och tillbaka mellan stadsdelarna, med pirra.  Lite över 2 km en väg.  Vissa kvällar har jag känt mig sliten och fått ge mig efter en vända redan. Men så är det.

Hur som, ovanför en gångtunnlarna jag passerar igenom på väg till min nya lägenhet så hänger det en banderoll med texten ”Snart ser du ljuset i tunneln”.  När jag gick igenom där i fredags kväll så slog  innebörden av detta ned inom mig. Jag är snart ute på andra sidan i denna galna flyttcirkus. Det känns så fantastiskt att jag om några dagar kan  sitta ned och koppla av och återgå till mitt liv igen. Inget mer kånkande, spring tvärs över stan eller packande. Väldigt passande att jag fick den påminnelsen. Jag behövde den.

Så nästa gång jag postar här så sitter jag i den nya lägenheten och pustar ut efter flytten.

See you on the other side!

Efter jobbet

 

Hoppas att ni har haft en skön helg. Jag har jobbat tråkigt nog så har helt missat det fina vädret. Men nu är jag hemkommen och kan ta en suck av lättnad över att jobbhelgen är över för denna gång. Jag har satt mig ute på balkongen med en stor kopp te.

Jag älskar att efter jobbet bara kunna gå ut på balkongen med en kopp te för att bara njuta av livet!

Det är så otroligt vilsamt att bara sitta här ute och se på den nedåtgående solen, fundera över livet, fundera på min släktforskning eller på vad jag ska skriva här näst. Eller som nu… lyssna på de kaxiga små blåmesarna tjattra i trädet bredvid min balkong, som samtidigt ackompanjeras av en skönsjungande koltrast i trädet rätt över. I ögonblick som dessa tycker jag att livet är perfekt. Jag glömmer alla måsten och all stress privat och på jobbet. Om inte solen gick ned om kvällarna så skulle jag kunna sitta här ute for ever, för detta är meditation för mig. Grönskans gröna färg runt huset får mig att må bra, fåglarnas sång lugnar mig inombords och solen och vinden tar mig till andra platser.

Jag är väldigt dålig på att stanna upp och njuta av livet, föt allt ska gå fort och framåt i mitt liv. Hela tiden. Men om vår, sommar och höst åker jag så fort jag har en stund över ned till havet eller sätter mig här ute på balkongen och bara är. 

Så jag sitter här fast det är småkyligt och känner mig tacksam över att livet är så fantastiskt här och nu.  För det är det.

Ofta glömmer jag bort att livet är så jäkla underbart.  ❤️

 

E0C51602-D498-494A-B276-09006DBE8ACF

Negativa förändringar

Som bekant så har jag svårt att hantera utifrån initierade förändringar. Speciellt sådana som innebär en besvikelse. 

Igår var jag ledig från jobbet då jag ska jobba hela denna helgen. I sedvanlig ordning så hade jag då i god tid bokat in mig på ett Core Soft-pass med min favoritinstruktör till kl 10.30. Jag har otroligt mycket att göra inför min flytt och funderade kvällen innan om jag skulle avboka men bestämde mig för att ändå gå då det är så sällan jag får chansen att träna.

Kommer till gymmet, skriver ut min biljett vilken jag för ovanlighetens skulle kollar lite snabbt på. Och där står ju en helt annan instruktörs namn än den som brukar hålla i passet. 

Jag är mitt i att ta mig skorna och känner besvikelsen rullar över mig. Denna nattsvart kraft som jag inte har någon kontroll över. Det går oftast så fort att jag går från att vara jätteglad och entusiastisk till att låta självmordsbenägen inom mindre än en minut. Så vis av tidigare erfarenheten stoppar jag snabbt in biljetten i mitt mobilfodral och tar skorna med mig till ett skåp medan jag försöker skjuta bort alla negativa tankar som väller över mig.

Jag hade ju kunnat avboka min plats. Varför gjorde jag inte det?! Så jävla dumt. Jag som har så asmycket att göra idag. Jag borde ju inte ens varit här. Passet kommer inte bli likadant nu. Kommer jag ens ha träningsvärk imorgon? Det vet du ju att du inte kommer ha. Så jättetråkigt att instruktören är sjuk. Jag saknar henne redan. Fan att jag inte avbokade. Du borde ha avbokat! Så korkat av dig att inte avboka, du har ju redan sån jävla stressig dag. Fan hur ska jag hinna med allt nu!?! 

Så där maler tankar om runt och runt i mitt huvud medan jag går upp på andra våningen till Yoga-salen där detta Core-pass hålls. Det är som jag att har ett superpessimistiskt alter ego inuti mitt huvud som nu plötsligt trätt fram. Det går från allmänna negativa tankar till rena självkritiska tankar.  Det är ju inte som att passet har blivit inställt eller att någon har dött, så mina reaktioner står inte i proportion till det som hänt.

Så därför tar jag nästan desperat, fram mobilen och startar spelet ”HomeScapes” i ett försök att distrahera mig själv tills passet börjar. För jag vet att om jag inte vänder detta snabbt så kan detta komma att påverka hela min dag. Och jag är redan känslig som det är i och med min flytt och alla förändringar det innebär för både mig och katterna. Så jag behöver inte massa negativitet ovanpå det. 

Men de negativa tankarna har redan färgat mitt humör och ja, jag såg nog ut som världens suraste människa hela passet igenom. Det kändes som att jag likväl hade kunnat stanna hemma istället för att vara där. Jag försökte få mig själv att slappna av, försökte mig på att le för att detta kanske skulle kunna sprida några positiva känslor inom mig. Gick väl så där måste jag säga. Jag skämdes för mig själv och all den negativa utstrålning jag gav ifrån mig.  Det var tur att inte någon pratade med mig, för jag hade bitit huvuder av människan. 🙄

Jag har dock för länge sedan insett att jag aldrig som barn fick hjälp med att hantera oförutsedda händelser och framför allt negativa sådana. Min brist på verktyg för att hantera sån’t  i kombination med ADHD är en mycket dålig blandning, det finns verkligen inget bra sätt att säga det på men detta är en av mina sämsta sidor. Jag har lärt mig att hålla munnen stängd så gott det går vid sådana här tillfällen, för allt som kommer ur min mun då är nattsvart. Det är inte så att jag egentligen mår dåligt inombords, men min reaktion på besvikelsen utlöser lika negativa känslor som om jag har en depression.

Folk står inte ut att vara i min närhet när jag är så här. Jag står ärligt talat knappt ens ut med mig själv. 

Jag kan säga att det är inte kul att åka på sådana här djupa dippar i humöret, ibland går de över efter några timmar, då pga att något annat händer som gör att jag skiftar fokus. Men när jag var barn och tonåring kunde jag vara låg i flera dagar bara pga att en favorit Tv-serie blev inställd en vecka, eller pga att min favoritfröken på fritids var sjuk. Eller som när jag som 12-åring inte fick rida på min favorithäst på första ridlektionen efter sommaren bara för att en annan tjej valde henne först. Då började jag störtböla på stallbacken, min stackars pappa visste inte hur han skulle trösta mig. Jag var helt förkrossad över att jag inte skulle få träffa Zatza som jag inte sett på hela sommaren. Att jag skulle få rida stallets högsta häst Big Ben gjorde mig inte gladare. Jag svartmålade honom som om han var en blodsugande människohatande häst trots att jag aldrig ridit på honom tidigare. (Han visade sig trots sin storlek vara väldigt snäll och hade underbart skinande ”fäll”.) 😁

Nu hade jag fullt upp med min flytt igår så efter en vända i nya lägenheten så var jag som mig själv igen. Men det var ju för att jag var tvungen på att fokusera på något annat. Jag önskar att jag hade vetat något bra knep på hur man snabbt kan komma runt alla dessa negativa känslor vid tråkiga förändringar redan innan de hinner påverka mitt humör för mycket.  Jag skulle också verkligen vilja kunna rycka på axlarna åt det hela precis som alla andra. Livet skulle bli så himla mycket lättare och roligare då. ☺️

Någon som har ett bra knep?

Flytt !!!

Jag står mitt i en flytt.

I går kom den dag jag väntat på i flera veckor, ja faktiskt i flera år. Dagen då jag skulle få nycklarna till nästa lägenhet i handen. I 9 år har jag väntat på denna flytt. Ända sedan andra veckan efter att jag flyttat ned hit till Helsingborg efter en hjärtekrossande separation från min dåvarande sambo. Min flytt ned till mitt älskade Skåne blev inte vad jag trott när jag klev innanför tröskeln till min nuvarande lägenhet och upptäckte att det låg ett tunt rökdis i lägenheten precis som inne på en pub förr i tiden, de utdragbara lådorna i garderoberna rasade bara jag tittade på dem och inbrotten i källaren avlöste varandra. Snart upptäckte jag att cigarett-röken kom från grannen under som bollmar inomhus utan en tanke på andra, garderoberna fick jag bara acceptera, och allt det lilla jag hade kvar i bohag efter separationen fick jag förvara uppe i lägenheten. Tårarna jag grät under de nästkommande 6 månaderna var inte bara över alla krossade drömmar, ett missfall, saknaden av min sambo utan också över alla brister min nya lägenhet uppvisade. De första två åren var hemska här, jag vantrivdes så otroligt mycket, och ändå anpassar jag mig så lätt till nya miljöer. Men den här lägenheten grävde ett stort hål av sorg inombords. Jag har gått på så otroligt många lägenhetsvisningar sedan dess för att få rätsida på min boendesituation. Med tiden har jag bott in mig i lägenheten och den har kommit att kännas som ett hem när jag fokuserade på de bra sakerna som ex att kvarteret är så otroligt grönt, fåglarna flockas i kvarteret, jag har nära till jobbet och att den rymliga klädkammaren kunde funka som en walk-in-closet så behövde jag inte använda garderoberna så mycket. Men under tiden fick jag och en stödkatt astma pga grannens innerökning,. Han kunde vi hitta ett nytt hem till, medans jag själv har fått öka i dos på astmamedicinen för att överleva situationen i lägenheten tills jag hittar en bättre lägenhet.

9 år tog det att hitta en bra välplanerad lägenhet med rätt hyra, i ett av mina önskeområden. 9 år tog det också för att samla ihop tillräckligt med poäng hos det kommunala hyresbolaget för att få lägenheten i ett av stadens mest attraktiva områden. Det var väldigt många 1000 poäng som den lägenheten slukade. Men det är värt det.  Jag längtar tills den dag jag kan andas som vanligt igen, utan trycket och tätheten i lungorna när jag drar ett djupt andetag. Jag längtar tills den dag jag kliver innanför dörren hemma och nikotinet inte följer mig från rum till rum, när luften hemma är fräsch och när det kan gå en vinter utan att man konstant måste ha korsdrag inomhus. Jag kommer sakna grönskan utanför mina fönster, de sagolikt vackra soluppgångarna jag bevittnar från mitt köksfönster om mornarna, mitt stora renoverade badrum, mitt rymliga sovrum med klädkammaren vägg i vägg och det mysiga vardagsrummet med fönster i två riktningar. 

Men nu är det dags för en ny fas i mitt liv.

IMG_20190427_171723
Lisa undrar om vi inte ska flytta nu. 😍😹

Och om 2 veckor går flyttlasset, äntligen! 

Jag tror att min omgivning också tänker; ÄNTLIGEN!

Precis som med allt annat jag går upp i och ser fram emot så har min iver och glädje över att äntligen kunma flytta till större, skvätt över åt alla håll sedan jag skrev på kontraktet. Verkligen alla i min omgivning har fått ta del av mina flyttplaner, hahaha. 

Rätt typiskt för mig när jag SUPEREXCITED över något. En del kan hålla tillbaka på sina känslor, men inte jag.

Det som gör mig så exalterad över flytten är att jag får 101 kvm att röra mig på mot dagens 66 kvm, att jag och katterna inte behöver vara i vägen för varandra precis hela tiden, att jag får ett extra rum som jag kan dra mig undan till för att få skriva i fred eller släktforska i lugn och ro utan att en katt står och skriker mig i örat. Jo, min nya lägenhet uppvisar små brister med. Men dessa ska jag kunna leva med då de mest inbegriper tråkiga tapeter och oldfashioned garderobs- och köksstommar, dvs platsbyggda saker från 60-talet (jag vill helst ta till släggan och riva ut dem, men förhoppningsvis så försvinner stommarna i den husrenovering som kommer starta om något år, tapeterna kommer i allafall att bytas då) . Förhoppningsvis upptäcker jag inget värre än detta när jag har flyttat in.

Iallafall så flyttar vi till ett av stans mest fina områden, med mängder av sekelskifteshus, historia som går tillbaka till 1700-talet och med bara 10 minuters promenad ned till havet så uppfylls äntligen en av mina största drömmar – att bo nära havet.

Kommer man från betongförorterna i Stockholm, så är det nämligen lyx att bo nära havet. Och det kommer bli många promenader utmed stranden om kvällarna och helgmornarna nu. YAY!!

 

 

After Work och helgaktiviteter

 

Igår fredag gick Sveriges största After Work event av stapeln här på Helsingborg Arena. Att säga att jag var hypad för detta event är lite av en underdrift. Jag älskar när det händer saker, speciellt när det finns musik, vilket det gjorde igår kväll.

Eventet höll på mellan klockan 17 och 22, och vi i princip dansande hela tiden, vilket de tre gigantiska blåsorna under främre delen av min höger fot är ett bevis på. Vi passade samtidigt på att ta avsked av en kollega som jobbade sin dag så det var stundtals lite vemodigt men jag hade otroligt kul och hoppas att man anordnar ett liknande event snart igen här i stan. 

Det enda som inte riktigt var min grej var maten man kunde köpa där: kokt korv och chili sin carne. Så det blev mer dricka för att fylla den tomma magen.

 

 

Idag vaknade jag upp till värkande ryggslut. (dansa i högklackat är aldrig optimalt för ryggen). Blåsorna under foten brände finfint. Regnet öste ned. Toppen när man har en visning av min underbara stad Helsingborg på schemat.

En av de saker jag engagerar mig i på fritiden är att vara en ”Visit Helsingborg Greeter” Att vara en Greeter innebär att man visar runt besökare i vår stad, tar dem bortom de vanligaste ställen turister besöker och visar dem våra favoritcafeer, historiskt betydelsefulla byggnader eller bara vackra parker och byggnader. Vi är en modest grupp personer i blandad ålder och med blandade intreessen, men vi har alla en sak  och det är att vi ÄLSKAR HELSINGBORG. Jag älskar verkligen Helsingborg, och är så otroligt stolt över att bo här. Jag är visserligen inte född här, men efter mina 9 år i stan så känner jag mig mer som Helsingborgare än vad jag någonsin känt mig som Stockholmare. Är inte det lustigt? 

Nåväl, jag älskar iallafall att visa upp Helsingborg och hjälpa besökare hitta till olika ställen. Idag hade jag en grupp om 3 danskar som ville uppleva staden som de oftast bara kört igenom och aldrig gått till fots i.  Första stoppet blev St Maria Kyrka som på den tiden när Helsingborg var danskt, var Danmarks största stadskyrka. Därefter gick vi vidare till Jacob Hansens hus, ett imponerande korsvirkeshus från 1641, som är stadens äldsta hus.

Efter ett snabbt stopp vid Sveriges äldsta gågata Kullagatan visade jag dem vårt 120 åriga rådhus där jag tog chansen att slå ett slag för den guidning som kommer hållas i rådhuset den 25 maj. (bilden nedan är inte tagen idag, utan en vacker sommardag)

86A6F012-05A6-4171-92DE-9CF01DD39FA3

Sen blev det obligatoriska stoppet vid KÄRNAN, vårt försvarstorn som byggdes när Helsingborg var danskt, och är den enda resten från det slott som kungen Erik Menved lät uppföra under 1310-talet. Vi stod ett slag och beundrade utsikten från Terrasstrapporna.  

1DF81537-9669-4A8B-8732-4D42052B68F9(fotot taget en under en sommardag 2017)

Efter att ha visat dem de mer uppenbara turistmålen så tog jag dem med till den charmiga stadsdelen Tågaborg där vräkiga 100-åriga patriciervillor samsas med nyare bebyggelse. Hela promenaden avslutades nere i stadsdelen Norra Hamnen som uppfördes i början på 2000-talet. Allt som allt var vi ute och gick i 2 1/2 timmar och regnet höll, hör och häpna, upp hela tiden.  Jag tror alla var ganska nöjda, jag fick till och med en söt liten present som tack av dem när vi skiljdes åt.

Min kropp har sannerligen fått den motion den behöver denna veckan, så ikväll tänker jag äta ett lass Ben & Jerrys glass till efterrätt medan jag kollar på mina favoritserie ”Blindspot” .