När ens värld ställs på ända

Eller… När livet ger en bittra kärnor istället för söta druvor.

För lite över ett år sedan vaknade jag som andra mornar till väckarklockan, steg upp, gav katterna frukost och gjorde sedan frukost till mig själv. Allt kändes mer eller mindre normalt.

Men ingenting var normalt.  Under de sista 2 åren hade olika förändringar skett i min kropp, vissa hade jag noterat och trott de berodde på stressen från  mitt hektiska pendlaliv och stressen från sista jobbet i Danmark. Andra hade jag märkt utav och trott att de berodde på att jag närmar mig det fruktade klimakteriet. Jag kunde pötsligt börja gråta för absolut ingenting. Och allt för ofta kunde jag bli rasande utav ilska för små skitgrejer. Jag hade faktiskt börjat bli lite rädd för mig själv och ibland funderat på om jag fått en hjärntumör. Min vana trogen gömde jag huvudet i sanden och lät det hela bero tills min kiropraktor gjorde ett par anmärkningar om förändringar hon sett på min kropp, och förändringar i mitt humör som hon sa helt klart inte var jag. Det blev ett jobbigt samtal… Det slutade med att jag hasplade ur mig alla förändringar jag själv sett och märkt utav. Min kiropraktor är smart och har bra koll på det medicinska och mer eller mindre kickade mig direkt till läkaren.

Well, det läkarbesöket slutade inte som jag trott. Läkaren sa att jag var frisk,  förutom mitt skyhöga blodtryck som hon inte var ett dugg intresserad utav att undersöka. Jag gick hem och kände mig dum. Jag var också förbannad för att läkaren bara skrev ut blodtryckssänkande utan att ens vilja försöka ta reda på varför jag hade dödligt högt blodtryck.

Nästan 2 år senare sitter jag vid matbordet, solen skiner utanför fönstret och jag funderar på om jag ska cykla direkt till gymmet efter jobbet eller cykla hem först för att byta om hemma innan jag går till gymmet. De sista månaderna hade cykelturen hem från jobbet blivit en plåga, då musklerna i benen inte ens klarade minsta uppförsbacke och det slutade med att jag fick leda cykeln halva vägen hem. Att träna direkt efter den jobbiga turen hem var jag inte sugen på men jag visste hur stor chansen är att jag stannar hemma om jag inte cyklar direkt. Jag lyfter min tekopp som står framför mig på bordet medan jag funderar på alternativen. 

Handen som greppar om örat på koppen skakar. Den skakar så mycket att jag skvimpar ut te, som skvätter ned på min hand och bränner mig. Jag sätter hastigt ned koppen och svär medan jag skyndar mig att spola kallt vatten på handen. När jag håller armen över vasken ser jag hur hela vänsterarmen skakar. Det är som att den har fått eget liv.

I mitt huvud fattar jag inte att jag är sjuk. Allt jag tänker på är om jag håller på att bli förskyld eller har lågt socker.

På tisdagen orkar jag knappt cykla ned till jobbet, min puls rusar så att det känns som att jag ska svimma när som helst, nu skakar båda armarna så fort jag lyfter dem eller ska använda dem. Några timmar senare har mina ben börjat skaka. Jag kan knappt ta mig från skrivbordet ut till köket på jobhet, när jag kommer ut dit blir jag tvungen att stödja mig mot bänken för att kunna stå upprätt. Om inte bristen på kontroll hade känts så läskig så hade jag kanske skrattat åt mig själv. Men i det ögonblicket var jag bara rädd och mina tankar rusade runt i huvudet på mig. Jag hade ingen aning vad iag skulle göra eller om detta var något allvarligt som jag borde söka vård för. Eller om det var något fullkomligt ofarligt som alla kan drabbas utav.

När min chef kommer ut för att ta kaffe så visar jag hur jag skakar och säger att jag tror jag inte vet som är fel men att jag verkligen inte mår bra.  Hon vill att jag åker till låkaren på en gång. Med mitt sista läkarbesök färskt i minnet så står inte ett nytt besök högt i prioritet hos mig och eftersom jag innerst inne är ganska rädd för att det ska vara något allvarligt fel på mig så svarar jag undvikande att om jag skakar lika mycket i morgon så går jag till läkaren. Jag hoppades naturligtvis på att min kropp skulle bete sig som normalt då igen. 

Onsdag morgon mådde jag ännu sämre, jag kunde knappt gå de 20 stegen från mitt sovrum till badrummet. Pulsen rusade vilket fick till följd att jag kallsvettades. Istället för att äta frukost så ringde jag till vårdcentralen. Sköterskan hade inga tider till någon utav läkarna men pressade in mig mellan patienterna och sa att hon skulle titta på mig själv. Under den timmen fram till besöket hos henne låg jag i sängen och försökte intala mig själv att det inte var något farligt. Sköterskan skulle säkert säga att det var normalt och ha någon förklaring till varföt jag skakade. Troligtvis hade jag fått någon infektion och skulle säkert känma mig bra igen efter några dagar i sängen. Eller så kanske jag var på väg att bli utbränd?

Men även jag som vill vara en SUPERKVINNA som aldrig faller omkull och ger upp, kan en dag kastas omkull när hela mitt liv ställs på ända.

Sköterskan på Vårdcentralen tittade på mig i mindre än tre minuter, sedan skyndade hon ut för att prata med läkare. Jag blev en aning stressad när hon for upp ur stolen och sa att hon skulle prata med en läkare. Tankar på Parkinson och andra allvarliga sjukdomar drog igenom mitt huvud och jag blev kallsvettig på nytt när magen började dra ihop sig i rädsla. Jag blev på studs inkallad till en läkare och han drog i mia armar, gjorde olika tester för att testa motoriken hos mig. Till slut ringde han ned till neurologen på Helsingborgs lasarett och en kort stund senare blev jag ombedd att omgående åka ned till akuten.

Efter blodprover, röntgen utav hjärnan, flera timmars väntan, ännu mer blodprover, massor utav frågor om muskelstyrka, humör, sömn, aptit m. m och test utav min balans och en trilljon andra tester läkaren och sköterskorna utsatte mig för, så kom de tillbaka med ett besked. Klockan var nu strax före 9 på kvällen, jag hade varit på akuten sen klockan 12. Jag hade inte ätit något på de timmarna och längtade efter något att äta samtidigt som jag oroade mig för mina katter mer än för vad felet var på mig.

”Vi vet nu vad som är felet. Du har inte fått en stroke eller Parkinson. Men du kommer få stanna över natten. Det kommer någon strax och kör dig upp till medicin. Du har fel på din sköldkörtel, du har fått något som kallas Hypertyreos. Den kan beror på en sjukdom som heter Graves eller Basedowska sjukan eller möjligtvis vara ärftlig. Har du någon i familjen som har problem med sköldskörteln?

Jag stirrade på läkaren och försökte förstå vad han sa. Kvällstidningarnas löpsedlar om svenskarnas sköldkörtelproblem och hur man kunde fastställa att man har problem med sin sköldkörtel började dansa tango i mitt huvud. Mitt i detta kom jag ihåg vad min kiropraktor sagt nästan två år tidigare och det blodprov man tagit på mig på VC då.

”Shit!”, tänkte jag. ”Är jag sjuk trots allt?”

Det var ett så hemskt uppvaknade att få bekräftat att jag faktiskt är sjuk och just då var väldigt sjuk pga att jag hade fått påverkan på hjärtat. Jag satt på britsen medan läkaren pratade och visade på vad mina blodprover visat på, och tänkte ”Jag ska inte gråta. Jag ska inte gråta.”

Till slut lyckades jag koncentrera mig på läkaren och började berätta om vad min kiropraktor sagt och hur besöket på VC gick. Han nickade och sa så att det kan vara svårt att fastställa Hypertyrios bara genom ett blodprov. Han började förklara vad som just då hände i min kropp, och började förklara vilka mediciner som skulle sättas in

2 veckor senare fick jag hos Endokrinologen veta att jag har Graves Sjukdom, även populärt kallat för Basedowska sjukan. För de som minns detta från skoltiden, så är det den berömda sjukdomen där ögonen till slut pressas ut från sina ögonhålor och man får sk glosögon.  Graves ärver man eller så framkallas den när man utsatts för konstant stress under längre tid.  Detta leder i sin tur kan leda till Hypertyrios. Kroppen går till mer eller mindre till attack mot sig själv och man lever i ett konstant överstressat tillstånd.

1 år senare är det mesta likadant,. Trots alla mediciner man har satt mig på och alla gånger de har höjt dosen för mig så känns inte min kropp fortfarande inte som min. Jag mår bättre i ett par veckor men sedan så kommer symptomen tillbaka ett efter ett.  Jag mår skit större delen utav tiden, övermannas utav ilska och gråtattacker om vartannat. Ovan på det så har jag blivit oerhört stresskänslig. Så stresskänslig att jag vissa dagar inte klarar av att ha katterna i min närhet eller klarar av att umgås med någon. Trots min ADHD så är jag extrovert och älskar andras sällskap, i synnerhet katternas. Nu är det helt tvärtom. Min kropp tolkar allt som stress numera och jag är beredd att klippa till vem så helst. Plus att jag sista året har spenderat mycket tid åt att vara förbannad på läkaren som inte lyssnade på mig och tog mina symptom på allvar. Inte särskilt konstruktivt, I know. Men det verkar vara en process jag måste gå igenom. ☺️

Och nu är jag i en situation där jag måste hitta ett annat jobb eftersom stressen vi har i perioder på jobbet inte är hälsosam för mig. Byter jag inte jobb så kommer jag inte bli bättre, det är lite min husläkares devis. Det är mycket trixande och fixande jag har fått göra i mitt liv för att inte falla över kanten den sista året. Tyvärr så har jag fått be min familj hålla distansen för jag klarar inte ens att prata med dem i telefon utan att bli pissed för inget. Jag har fått lägga ett par hobbies åt sidan för att inte bli överväldigad utav stress. Så det har varit lite sura vindruvor minst sagt.

Men jag lever åtminstone. Hade jag inte kommit in till akuten så hade mitt hjärta till slut gett upp som jag förstod på läkaren. Nu ser jag fram emot att livet en dag ska bli lite lättare och mer normalt.

Så säger någon till dig att du kan ha problem med sköldkörteln, skriv ned allt som du märker har ändrats inom dig, beteende, fysiska grejer m.m och gå till läkaren för guds skull. Och acceptera inte ett ”Du är frisk!”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s