Jag har ADHD

 

 

Att få en diagnos och sedan acceptera den är inte helt lätt, även om man en längre tid har misstänkt att man har just den diagnosen.

Det är mycket som ska falla på plats inom en, en helt ny identitet ska skapas och man ska förlika sig med den. Det är inte som med ens jobbindentitet, jag är barnskötare – det är det jag jobbar som, men är inte vem jag är som person. Här har jag något jag är, som förklarar mitt beteende och till viss del min personlighet.  Det är svårt när man upptäcker att man inte är som alla andra runt omkring. Den isolation man känner är fruktansvärt jobbig. Nu hade jag i och för sig känt mig väldigt isolerad under större delen av min uppväxt men i och med den nyutfärdade diagnosen hade jag fått det svart på vitt att jag inte var som alla andra. Vissa dagar efter mitt möte med psykologen så gick jag som i en bubbla och kände mig helt avskärmad från andra runt omkring. Jag var redan i ett känslomässigt kaos efter separationen och mitt missfall och kände absolut ingen i min nya hemstad. Ibland var jag arg och förbittrad, nagelfor mina föräldrars beteende för att hitta vem av dem som hade gett mig den här skiten.  Bägge uppvisade under sin livstid väldigt många tecken på ADD eller Aspberger men dessa kunde ha tillkommit på andra sätt och behövde inte alls stamma ifrån ett NPF. Andra dagar kunde jag konstatera att jag har ADHD för mig själv och se en förklaring till varför jag gör på det eller det sättet, eller varför det och det hänt tidigare i mitt liv. 

Vart eftersom tiden gick så gick det bättre. Jag gick för mig själv och rastade hundar, bollade mina tankar med mig själv och började långsamt förlika mig med att jag har ADHD. Ibland såg jag mig som en alien här på jorden, en egen sort i människorasen.

En av de stora faktorerna till att jag också kom vidare och började acceptera vem jag är, var de möjligheter jag fick till att reflektera över och förstå mitt beteende, dels tillsammans med den grupp av tjejer och kvinnor online som jag hade lärt känna under våren och som jag hade väldigt kul tillsammans med.

Men sedan så hade jag turen att bli tillfrågad om jag under hösten samma år ville ta del i ett pilotprojekt som man just då höll här i Helsingborg tillsammans med Karolinska Institutet (har jag för mig att det var)  där man deltog i gruppterapi tillsammans med andra som också precis fått diagnosen ADD/ADHD. Det var en liten, som jag förstod det noga utvald grupp av patienter som blev erbjudna denna typ av behandling. Man förband sig till att delta i så och så många behandlingstillfällen, skulle vara ok med att  samtalen alltid skedde i grupp under ledning av en psykolog och en psykiatriker och man skulle komma i tid till samtalen. Och man skulle vara införstådd med att det far psykoterapi som bedrevs. Jag sa ja tack. Jag hade ingen aning om hur jag annars skulle komma vidare. Under den terminen som behandlingen höll på så var jag med på varje behandlingstillfälle utom ett och fick bra mycket mer acceptans för mig själv än jag tror att jag skulle ha fått annars. Jag fick också i den lilla gruppen på 10 personer möjlighet till att relatera hur jag är i förhållande till andra personer med ADD eller ADHD. Det fanns de som inte hade absolut någon kontroll över sig själva, och lät sin diagnos styra dem hur som helst. Ville de slå någon på käften i krogkön så gjorde de det. Ville de gå ut och shoppa fast de inte hade pengar så plockade de fram kreditkortet och tömde det till max. Ett par deltagare dök bara upp vid strötillfällen för att de hellre låg i sängen hela dagen. Det var som att befinna sig i en grupp med  egensinninga tonåringar som alla gjorde som de själva behagade utan någon tanke på konsekvenser. Ibland när jag lyssnade på de andra deltagarna så undrade jag om det bara var jag som var normal, tills jag insåg det ironiska i det tänkesättet.

Vi sysslade mycket med övningar, där vi skulle reflektera över olika saker som ex ilska och upprymdhet och hur detta yttrar sig hos oss, vad är det som triggar igång detta och hur gör vi för att kontrollera detta. Vi pratade om sömn och kost och hur viktig den är för att hålla jämnt humör och jämn sockernivå, hur man gjorde för att koncentrera sig i omgivningar där det var stimmigt runt omkring, hur hanterar vi förändringar, vad är ironi, vilka svårigheter vi har med att avläsa ansiktsuttryck, relationer, skolgång, arbetsliv. Det var många sådana där saker som de flesta nog inte reflekterar över ens, men för oss med ADHD/ADD kan stjälpa ett helt lass. Det var intressant att höra hur andra hade det och hur de försökte överleva vardagen med ADHD. För det är just det vi alla gjorde. Försökte överleva på bästa sätt.

Och så sysslade vi med Mindfullness och det var något jag tidigare ansett inte passade mig och som jag var oerhört skeptisk till. Men var det något som äntligen stillade mina tankar och det konstanta flödet utav negativa reflektioner så var det det. Att bara vara här och nu, låta tankarna komma och gå utan att relektera över dem eller lägga något värde i dem, sen låta dem försvinna, det var något nytt för mig som tidigt genom min mammas verbala attacker lärt mig det negativa tankesättet och att konstant bedömma andra och min omgivning.  Och det är nu först när jag skriver detta som jag inser hur det hänger ihop, vem jag lärt mig detta beteende utav.

Genom Mindfullness lärde jag mig sluta bedöma om något var dåligt eller bra, jag lärde mig gå förbi hus utan att bedömma om de var fula eller slitna eller tråkiga. Jag slutade se på människor på samma sätt. När jag inte bedömde saker längre så slapp jag många utav de negativa nedförsbackarna som jag oftast åkte på i humöret.  Det var som att någon äntligen ströp det negativa inflödet i min hjärna. Att lära mig sluta ge saker och ting ett känslomässigt värde är en av de bästa saker som hänt mig.  Det har hjälpt mig ofantligt, så jag är glad åt att jag inte backade ur när Mindfullness kom på tal.  Nu för tiden tillåter jag endast positiva tankar, för jag vet att det är så oerhört lätt att jag halkar dit och blir negativ och deppig om jag låter något annat ta plats. Därför kommer jag alltid behöva vara försiktig med vilka jag umgås med, för det är lätt att ta efter och följa andras dåliga mönster. Det är inte helt lätt, särskilt i arbetslivet, dät jag redan har slutat ett jobb för att det var alldeles för negativt  på arbetsplatsen för att jag mentalt skulle må bra av det i längden.

Nu mera är jag ok med att jag har en ADHD-personlighet, det är så jag kallar det. När man säger att man har ADHD så låter det som att man har en sjukdom, vilket vårt samhälle gärna vill att vi ska tro. Vi ska känna att vi avviker från normen och inte är som andra. Men jag tror snarare att det är så här många av oss har varit genom generation efter generation. De kvalitéer jag har var säkert sådant som behövdes  för länge sedan när vi levde ett helt annat liv ute på stäpper och savanner.  Min, som i dagens samhälle ses som något negativt, svårighet att fokusera på och komma ihåg detaljer, kanske var livsnödvändig för tusentals år sedan när man satt och väntade på ett byte och för att inte missta allt som rörde sig i buskarna för ett byte så behövde man sålla bort all oväsentlig information.  Min kreativitet som jag är så stolt över, kanske behövdes för att man skulle hitta nya sätt för att fånga byten, skapa skydd mot vädrets makter, den kanske spelade med i hur människorna för länge sedan roade sig när de träffades i sina sammankomster inom sina klaner.  Det är så lite vi vet om hur alla dragen hos oss med ADD och ADHD uppstod men vetskapen om att jag har denna ADHD-personlighet  den underlättar i allafall för mig och gör mig snällare mot mig själv. Jag kommer aldrig vara ”perfekt”, dvs falla inom normen för majoriteten utav popultationen, men jag har så många andra egenskaper som jag är jättesstolt över och som många andra inte besitter, så jag antar att jag  är helt okej med att ha ADHD. ☺️

 

Annonser

Negativa förändringar

Som bekant så har jag svårt att hantera utifrån initierade förändringar. Speciellt sådana som innebär en besvikelse. 

Igår var jag ledig från jobbet då jag ska jobba hela denna helgen. I sedvanlig ordning så hade jag då i god tid bokat in mig på ett Core Soft-pass med min favoritinstruktör till kl 10.30. Jag har otroligt mycket att göra inför min flytt och funderade kvällen innan om jag skulle avboka men bestämde mig för att ändå gå då det är så sällan jag får chansen att träna.

Kommer till gymmet, skriver ut min biljett vilken jag för ovanlighetens skulle kollar lite snabbt på. Och där står ju en helt annan instruktörs namn än den som brukar hålla i passet. 

Jag är mitt i att ta mig skorna och känner besvikelsen rullar över mig. Denna nattsvart kraft som jag inte har någon kontroll över. Det går oftast så fort att jag går från att vara jätteglad och entusiastisk till att låta självmordsbenägen inom mindre än en minut. Så vis av tidigare erfarenheten stoppar jag snabbt in biljetten i mitt mobilfodral och tar skorna med mig till ett skåp medan jag försöker skjuta bort alla negativa tankar som väller över mig.

Jag hade ju kunnat avboka min plats. Varför gjorde jag inte det?! Så jävla dumt. Jag som har så asmycket att göra idag. Jag borde ju inte ens varit här. Passet kommer inte bli likadant nu. Kommer jag ens ha träningsvärk imorgon? Det vet du ju att du inte kommer ha. Så jättetråkigt att instruktören är sjuk. Jag saknar henne redan. Fan att jag inte avbokade. Du borde ha avbokat! Så korkat av dig att inte avboka, du har ju redan sån jävla stressig dag. Fan hur ska jag hinna med allt nu!?! 

Så där maler tankar om runt och runt i mitt huvud medan jag går upp på andra våningen till Yoga-salen där detta Core-pass hålls. Det är som jag att har ett superpessimistiskt alter ego inuti mitt huvud som nu plötsligt trätt fram. Det går från allmänna negativa tankar till rena självkritiska tankar.  Det är ju inte som att passet har blivit inställt eller att någon har dött, så mina reaktioner står inte i proportion till det som hänt.

Så därför tar jag nästan desperat, fram mobilen och startar spelet ”HomeScapes” i ett försök att distrahera mig själv tills passet börjar. För jag vet att om jag inte vänder detta snabbt så kan detta komma att påverka hela min dag. Och jag är redan känslig som det är i och med min flytt och alla förändringar det innebär för både mig och katterna. Så jag behöver inte massa negativitet ovanpå det. 

Men de negativa tankarna har redan färgat mitt humör och ja, jag såg nog ut som världens suraste människa hela passet igenom. Det kändes som att jag likväl hade kunnat stanna hemma istället för att vara där. Jag försökte få mig själv att slappna av, försökte mig på att le för att detta kanske skulle kunna sprida några positiva känslor inom mig. Gick väl så där måste jag säga. Jag skämdes för mig själv och all den negativa utstrålning jag gav ifrån mig.  Det var tur att inte någon pratade med mig, för jag hade bitit huvuder av människan. 🙄

Jag har dock för länge sedan insett att jag aldrig som barn fick hjälp med att hantera oförutsedda händelser och framför allt negativa sådana. Min brist på verktyg för att hantera sån’t  i kombination med ADHD är en mycket dålig blandning, det finns verkligen inget bra sätt att säga det på men detta är en av mina sämsta sidor. Jag har lärt mig att hålla munnen stängd så gott det går vid sådana här tillfällen, för allt som kommer ur min mun då är nattsvart. Det är inte så att jag egentligen mår dåligt inombords, men min reaktion på besvikelsen utlöser lika negativa känslor som om jag har en depression.

Folk står inte ut att vara i min närhet när jag är så här. Jag står ärligt talat knappt ens ut med mig själv. 

Jag kan säga att det är inte kul att åka på sådana här djupa dippar i humöret, ibland går de över efter några timmar, då pga att något annat händer som gör att jag skiftar fokus. Men när jag var barn och tonåring kunde jag vara låg i flera dagar bara pga att en favorit Tv-serie blev inställd en vecka, eller pga att min favoritfröken på fritids var sjuk. Eller som när jag som 12-åring inte fick rida på min favorithäst på första ridlektionen efter sommaren bara för att en annan tjej valde henne först. Då började jag störtböla på stallbacken, min stackars pappa visste inte hur han skulle trösta mig. Jag var helt förkrossad över att jag inte skulle få träffa Zatza som jag inte sett på hela sommaren. Att jag skulle få rida stallets högsta häst Big Ben gjorde mig inte gladare. Jag svartmålade honom som om han var en blodsugande människohatande häst trots att jag aldrig ridit på honom tidigare. (Han visade sig trots sin storlek vara väldigt snäll och hade underbart skinande ”fäll”.) 😁

Nu hade jag fullt upp med min flytt igår så efter en vända i nya lägenheten så var jag som mig själv igen. Men det var ju för att jag var tvungen på att fokusera på något annat. Jag önskar att jag hade vetat något bra knep på hur man snabbt kan komma runt alla dessa negativa känslor vid tråkiga förändringar redan innan de hinner påverka mitt humör för mycket.  Jag skulle också verkligen vilja kunna rycka på axlarna åt det hela precis som alla andra. Livet skulle bli så himla mycket lättare och roligare då. ☺️

Någon som har ett bra knep?

Reglera känslorna i 6 steg — Modern Psykologi

Lär dig att tolka dina känslor bättre, med psykologerna Hanna Sahlin och Elizabeth Malmquist. Du har tillsammans med två kolleger initierat ett nytt uppdrag på er arbetsplats, ett uppdrag ni tror kan bli både spännande och lukrativt. Er avdelningschef har varit försiktigt positiv och uppmuntrat er att fortsätta, och nu har hon bett dig komma in […]

via Reglera känslorna i 6 steg — Modern Psykologi