PLÖTSLIGT HÄNDER DET!

Igår hände något underbart!

Därför tänkte jag idag istället berätta om det, för det är så stort och fantastiskt ooch faktiskt helt oväntat.

Jag har varit stödhem åt hemlösa katter genom Kattkommando Syd i snart 9 år. Det har varit 9 långa år, där jag har träffat många charmiga individer som alla fångat mitt hjärta på sitt eget lilla vis.

Hela 13 katter har jag tagit hand om och rehabiliterat och socialiserat. 3 stycken av dem har stannat hos mig, 5 stycken av dem föddes här hemma i min Poäng-fåtölj utav min dåvarande stödkatt Lisa (numera min egen katt), en av dem fick efter knappt efter ett år ett eget hem hos ett underbart par och en liten misse på 5-6 månader fick jag akut låta somna in dagen efter att han lämnades över till mig då han var svårt skadad och sjuk.

Och så har vi de två utefödda svarta pojkarna Rikki och Felix, som jag lärde känna i början på oktober månad för 6 år sedan. Två små skygga individer som bodde bland buskage i bostadsområdet ett stenkast ifrån mitt. Det tog mig några veckor att lyckas närma mig dem utan att de sprang och gömde sig. Jag lockade med godis och torrfoder, men de kom aldrig närmre än 5-8 meter. Försökte jag korsa den gränsen så kröp de in i närmsta buskage eller sprang in på den närliggande förskolegården som låg på andra sidan cykelbanan där katterna höll till. Det visade sig snart att de blev matade av en äldre dam och när våra vägar en dag korsades vid matplatsen så kom den minsta katten fram. I närheten av henne var han inte lika rädd och han satte till och med sina små näpna docktassar på hennes rullator medan han med hoppfulla ögon blickade in i hennes. Mitt hjärta svällde för denna lilla sak som inte kunde vara mer än 5 månader gammal, och jag berättade för damen att jag var stödhem och jag väldigt gärna ville hjälpa småkissarna att komma in i värmen för vintern närmade sig, för jag hatade tanken på att de skulle behöva vara ute i snön små som de var. Vi kom överens om att hon skulle sluta mata dem, och jag skulle ta över så att katterna fick förtroende för mig. Efter två veckor hade jag deras fulla uppmärksamhet. När jag närmade mig matningsplatsen så dök det upp ett litet huvud ibland det torra hög gräset och strax satt det en liten katt på stenen bredvid.  Deras söta ansikten fick mig att le.  En kväll cyklade jag spontant förbi deras plats för att lägga till lite mer torrfoder där. Båda två dök snabbt upp och åt glatt av sin mat och det godis jag hade med. Jag stod en stund och pratade med dem tills de började dra sig därifrån. Så jag gissade att det var dags för mig att åka hem till mina egna katter. Jag kliver upp på cykeln och börjar långsamt trampa. Jag hinner komma halvvägs utmed förskolans staket när jag hör ett rasslande ljud jag inte känner igen bredvid mig. När jag tittar ned så springer den minsta lilla katten i full galopp bredvid mig och cykeln. Jag blev så klart tvungen att stanna för att stoppa honom från att följa med mig hem. Jag hade ingenstans att göra av dem än då man inte hade några stödhem som kunde ta emot dem. Ovanpå det så hade jag nyligen sagt adjö till en stödkatt som flyttade till sin nya familj, och jag ville ha tid till mina egna katter nu. Men den lilla parvelns rop på hjälp gav mig dåligt samvete och snart drog operation infångning igång.

 

 

Med hjälp av andra stödhem så fick jag låna en mellanstor hundbur som bägge ungkatterna skulle kunna gå in i. Varje gång jag åkte förbi matningsplatsen så såg jag till att ha mig massor av Cat-sticks som jag kunde slänga till dem om de dök upp. Och vartefter som dagarna så kom de närme och närmre, inte så att jag kunde röra dem, men nu satt de bara någon meter ifrån mig och åt glatt i mitt sällskap.  Men så kom vintern med buller och bång och snön började vräka ned från en dag till en annan. Jag fick tidigarelägga infångningen med en vecka för att de skulle få komma in så snabbt som möjligt. Av och till under fyra dagar stod jag ute i kylan med snön fallande ovanpå mitt huvud och väntade på att pojkarna äntligen skulle gå in i transportburen. Oftast gick endast den mindre kissen in medan den andra lite större satt inne i en trädgård och stirrade på oss.  Jag blev till slut så desperat och frustrerad att jag frågade dem högt om de verkligen ville frysa ihjäl där ute. Jag var iskall och nära till tårarna för att jag inte visste hur jag skulle bära mig åt för att få in dem. Jag kände mig dum för att jag nästan grät, men mitt annars så osviktliga tålamod började tryta rejält. 

 Men den fjärde dagen så gick äntligen bägge katterna in i transportburen samtidigt!! Ingen infångning tidigare har någonsin fått mig att snyfta av lättnad, men denna fick mig att snörvla hela vägen hem. 😊

Under åren som har gått sedan den kalla vintermorgonen så har Rikki och Felix gått från att vara två skygga katter till två kärlekstörstande, sällskapssjuka myspojkar som jag alltid kommer älska högt. De bodde mer inne i mörkret i klädkammaren i början. Rikki som hade svår lunginflammation när han kom in och fick behandlas med flera antibiotika-kurer vågade jag knappt röra då han var så rädd för mig. Det tog nästan två år innan jag kunde börja lyfta och bära omkring på pojkarna. Rikki (som var den lite större kissen som alltid höll sig längst bort från mig utomhus) klättrar idag på folk när det kommer besök. Han visar hela tiden hur mycket han vill bli älskad och pysslad med. Bägge två vill vara med hela tiden och älskar när man borstar dem. Jag är extremt stolt över dessa svarta gosbollar som ingen under hela tiden visat intresse för att adoptera. Jag har i omgångar övervägt att behålla dem för jag älskar dem lika mycket som mina egna katter, och Felix la ju faktiskt sitt liv i mina händer den kvällen när han rusade efter mig. Men dilemmat har alltid varit att jag redan har tre honkatter, bor i en två och måste hålla pojkarna instängda i sovrummet hela dagarna då Felix sorgligt nog inte tål synen av mina tjejer. Jag har haft dåligt med tid för mina egna katter och lika dåligt med tid för pojkarna, och det har krossat mitt hjärta varje gång jag har sett Rikki ligga utmed dörrspringan i sovrummet och visat sin längtan över att komma ut i resten av lägenheten. Felix har vankat runt som en tiger i bur i sovrummet om nätterna och gnällt över att de har stängts in igen. Att de bara får tillgång till en del av lägenheten under delar av dagen funkar inte för två vuxna hankatter. 

Men igår fick jag besked om att nu så äntligen har någon här i Skåne anmält sitt intresse för att adoptera Rikki & Felix!!! 

Jag är så oändligt lycklig över detta just nu. ☺️❤️  Jag hade i princip nästan gett upp hoppet om att någon skulle vilja adoptera dem, och därför sökt en större lägenhet som vi flyttar till om 4 veckor. Allt för att alla ska få mer plats. Nu gråter jag glädjetårar för deras skull främst, men också för mina egna katters skull då de äntligen kommer få mer plats och förhoppningsvis slåss mindre framöver.  Jag kommer gråta floder när Rikki och Felix flyttar, men jag vet att de bara har varit till låns och att jag måste tänka på deras bästa. Och deras bästa är inte här hos mig. Så jag kommer att släppa dem så att de äntligen får pröva sina vingar och förhoppningsvis så växer de ännu lite mer hos sin nya familj.

❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️