Jag har ADHD

 

 

Att få en diagnos och sedan acceptera den är inte helt lätt, även om man en längre tid har misstänkt att man har just den diagnosen.

Det är mycket som ska falla på plats inom en, en helt ny identitet ska skapas och man ska förlika sig med den. Det är inte som med ens jobbindentitet, jag är barnskötare – det är det jag jobbar som, men är inte vem jag är som person. Här har jag något jag är, som förklarar mitt beteende och till viss del min personlighet.  Det är svårt när man upptäcker att man inte är som alla andra runt omkring. Den isolation man känner är fruktansvärt jobbig. Nu hade jag i och för sig känt mig väldigt isolerad under större delen av min uppväxt men i och med den nyutfärdade diagnosen hade jag fått det svart på vitt att jag inte var som alla andra. Vissa dagar efter mitt möte med psykologen så gick jag som i en bubbla och kände mig helt avskärmad från andra runt omkring. Jag var redan i ett känslomässigt kaos efter separationen och mitt missfall och kände absolut ingen i min nya hemstad. Ibland var jag arg och förbittrad, nagelfor mina föräldrars beteende för att hitta vem av dem som hade gett mig den här skiten.  Bägge uppvisade under sin livstid väldigt många tecken på ADD eller Aspberger men dessa kunde ha tillkommit på andra sätt och behövde inte alls stamma ifrån ett NPF. Andra dagar kunde jag konstatera att jag har ADHD för mig själv och se en förklaring till varför jag gör på det eller det sättet, eller varför det och det hänt tidigare i mitt liv. 

Vart eftersom tiden gick så gick det bättre. Jag gick för mig själv och rastade hundar, bollade mina tankar med mig själv och började långsamt förlika mig med att jag har ADHD. Ibland såg jag mig som en alien här på jorden, en egen sort i människorasen.

En av de stora faktorerna till att jag också kom vidare och började acceptera vem jag är, var de möjligheter jag fick till att reflektera över och förstå mitt beteende, dels tillsammans med den grupp av tjejer och kvinnor online som jag hade lärt känna under våren och som jag hade väldigt kul tillsammans med.

Men sedan så hade jag turen att bli tillfrågad om jag under hösten samma år ville ta del i ett pilotprojekt som man just då höll här i Helsingborg tillsammans med Karolinska Institutet (har jag för mig att det var)  där man deltog i gruppterapi tillsammans med andra som också precis fått diagnosen ADD/ADHD. Det var en liten, som jag förstod det noga utvald grupp av patienter som blev erbjudna denna typ av behandling. Man förband sig till att delta i så och så många behandlingstillfällen, skulle vara ok med att  samtalen alltid skedde i grupp under ledning av en psykolog och en psykiatriker och man skulle komma i tid till samtalen. Och man skulle vara införstådd med att det far psykoterapi som bedrevs. Jag sa ja tack. Jag hade ingen aning om hur jag annars skulle komma vidare. Under den terminen som behandlingen höll på så var jag med på varje behandlingstillfälle utom ett och fick bra mycket mer acceptans för mig själv än jag tror att jag skulle ha fått annars. Jag fick också i den lilla gruppen på 10 personer möjlighet till att relatera hur jag är i förhållande till andra personer med ADD eller ADHD. Det fanns de som inte hade absolut någon kontroll över sig själva, och lät sin diagnos styra dem hur som helst. Ville de slå någon på käften i krogkön så gjorde de det. Ville de gå ut och shoppa fast de inte hade pengar så plockade de fram kreditkortet och tömde det till max. Ett par deltagare dök bara upp vid strötillfällen för att de hellre låg i sängen hela dagen. Det var som att befinna sig i en grupp med  egensinninga tonåringar som alla gjorde som de själva behagade utan någon tanke på konsekvenser. Ibland när jag lyssnade på de andra deltagarna så undrade jag om det bara var jag som var normal, tills jag insåg det ironiska i det tänkesättet.

Vi sysslade mycket med övningar, där vi skulle reflektera över olika saker som ex ilska och upprymdhet och hur detta yttrar sig hos oss, vad är det som triggar igång detta och hur gör vi för att kontrollera detta. Vi pratade om sömn och kost och hur viktig den är för att hålla jämnt humör och jämn sockernivå, hur man gjorde för att koncentrera sig i omgivningar där det var stimmigt runt omkring, hur hanterar vi förändringar, vad är ironi, vilka svårigheter vi har med att avläsa ansiktsuttryck, relationer, skolgång, arbetsliv. Det var många sådana där saker som de flesta nog inte reflekterar över ens, men för oss med ADHD/ADD kan stjälpa ett helt lass. Det var intressant att höra hur andra hade det och hur de försökte överleva vardagen med ADHD. För det är just det vi alla gjorde. Försökte överleva på bästa sätt.

Och så sysslade vi med Mindfullness och det var något jag tidigare ansett inte passade mig och som jag var oerhört skeptisk till. Men var det något som äntligen stillade mina tankar och det konstanta flödet utav negativa reflektioner så var det det. Att bara vara här och nu, låta tankarna komma och gå utan att relektera över dem eller lägga något värde i dem, sen låta dem försvinna, det var något nytt för mig som tidigt genom min mammas verbala attacker lärt mig det negativa tankesättet och att konstant bedömma andra och min omgivning.  Och det är nu först när jag skriver detta som jag inser hur det hänger ihop, vem jag lärt mig detta beteende utav.

Genom Mindfullness lärde jag mig sluta bedöma om något var dåligt eller bra, jag lärde mig gå förbi hus utan att bedömma om de var fula eller slitna eller tråkiga. Jag slutade se på människor på samma sätt. När jag inte bedömde saker längre så slapp jag många utav de negativa nedförsbackarna som jag oftast åkte på i humöret.  Det var som att någon äntligen ströp det negativa inflödet i min hjärna. Att lära mig sluta ge saker och ting ett känslomässigt värde är en av de bästa saker som hänt mig.  Det har hjälpt mig ofantligt, så jag är glad åt att jag inte backade ur när Mindfullness kom på tal.  Nu för tiden tillåter jag endast positiva tankar, för jag vet att det är så oerhört lätt att jag halkar dit och blir negativ och deppig om jag låter något annat ta plats. Därför kommer jag alltid behöva vara försiktig med vilka jag umgås med, för det är lätt att ta efter och följa andras dåliga mönster. Det är inte helt lätt, särskilt i arbetslivet, dät jag redan har slutat ett jobb för att det var alldeles för negativt  på arbetsplatsen för att jag mentalt skulle må bra av det i längden.

Nu mera är jag ok med att jag har en ADHD-personlighet, det är så jag kallar det. När man säger att man har ADHD så låter det som att man har en sjukdom, vilket vårt samhälle gärna vill att vi ska tro. Vi ska känna att vi avviker från normen och inte är som andra. Men jag tror snarare att det är så här många av oss har varit genom generation efter generation. De kvalitéer jag har var säkert sådant som behövdes  för länge sedan när vi levde ett helt annat liv ute på stäpper och savanner.  Min, som i dagens samhälle ses som något negativt, svårighet att fokusera på och komma ihåg detaljer, kanske var livsnödvändig för tusentals år sedan när man satt och väntade på ett byte och för att inte missta allt som rörde sig i buskarna för ett byte så behövde man sålla bort all oväsentlig information.  Min kreativitet som jag är så stolt över, kanske behövdes för att man skulle hitta nya sätt för att fånga byten, skapa skydd mot vädrets makter, den kanske spelade med i hur människorna för länge sedan roade sig när de träffades i sina sammankomster inom sina klaner.  Det är så lite vi vet om hur alla dragen hos oss med ADD och ADHD uppstod men vetskapen om att jag har denna ADHD-personlighet  den underlättar i allafall för mig och gör mig snällare mot mig själv. Jag kommer aldrig vara ”perfekt”, dvs falla inom normen för majoriteten utav popultationen, men jag har så många andra egenskaper som jag är jättesstolt över och som många andra inte besitter, så jag antar att jag  är helt okej med att ha ADHD. ☺️

 

Annonser

Diagnosen

Vägen till min ADHD-diagnos blev en lång och krokig väg. Att skriva om den blev också en väldigt lång och krokig process, när många minnen poppade upp, minnen som pockade på och krävde sin plats. Det gjorde det svårt att få med det viktigaste, för allt kändes plötsligt viktigt.  Men here we go…

Jag bodde i en liten stad i östra Värmland och var mitt i tjugo-års åldern när jag började misstänka att jag hade ADHD.  Att jag inte misstänkte det förr beror mest på hur min uppväxt var med mina missbrukande föräldrar. De mesta av problemen i ens liv kan härledas till föräldrarna när de har missbrukat. Och jag antog självklart att hur jag mådde och beteedde mig var ett direkt resultat av deras missbrukande och min mammas benägenhet att ta till våld så fort hon hade druckit lite. Vilket det säkert var, men ibland finns det flera orsaker. 

1996 flyttade jag från Stockholm till Värmland, vilket kändes som en fantastisk möjlighet då. Jag ville bort från Stockholm, visste inte vart jag ville dock, men efter ett par besök  i den lilla staden så bestämde jag mig för att flytta dit. Jag hade nyss klarat av en termin på Högskolan i Halmstad, men medan jag trivdes bra på högskolan hade jag vantrivts något enormt i Halmstad och varit djupt nedstämd hela terminen. För första gången någonsin upplevde jag ren och skär hemlängtan, vilket var fruktansvärt. Nu skulle jag till en ny ort, men jag hade mitt skyddsnät med mig denna gången, den familj som fram till nu agerat som mitt familjehem.

Jag har nu i efterhand insett att om man flyttar till en utflyttningsort där antalen lediga jobb i veckan understiger 20 så är det bäddat för trubbel. Ung och naiv som jag var trodde jag att jag skulle kunna plugga vidare från barnskötare till något annat, åka ut i världen och förändra den som biståndsarbetare. Jag hade inte tänkt stanna på orten, utan bara ha den som landningsplats ett tag. 

Men jag fastnade i den lilla orten, pluggade för att åtminstone ha något att göra men insåg en bit inpå vägen till att bli lärare att jag inte alls ville sätta min fot i en svensk skola och hoppade av studierrna (en annan orsak var att som student hade jag nästan inga pengar att röra mig med och levde mer eller mindre på svältgränsen hela tiden, vilket fick mig att må ännu sämre än vad jag redan gjorde) och så snart jag hoppat av studierna levde jag på strövik inom barnomsorgen för det fanns inga fasta jobb inom barnomsorgen eftersom man strypt alla dessa tjänster ungefär när jag tog studenten som barnskötare 1992. Arbetsförmedlingen försökte konstant få mig att flytta tillbaka till Stockholm där chansen till ett jobb skulle vara större men jag vägrade flytta tillbaka.

Jag mådde dock inte så bra och nu när jag bodde själv märkte jag att det var massor av saker jag inte klarade av eller förstod. Jag klarade att betala räkningarna i tid, för jag var så stolt över att ha ett eget liv, eget hem och över att jag vuxen. Men jag kunde knappt laga mat eller planera måltider eftersom jag sällan hade en större summa att spendera på mat eller hade något intresse för mat. Vissa kvällar åt jag en röd parika eller en mosad banan med vaniljsocker strödd ovanpå som middag. Det gick åt mycket energi till att förstå information i formulär och likande. Det var här jag började upptäckta hur känslig jag var för intryck, speciellt visuella. Allt jag såg runt omkring mig gick rätt in i mig. Gick jag förbi en grå dyster byggnad, så sänktes mitt humör till dystraste svart och inget kändes bra. Eftersom staden hade många tråkiga byggnader, tomma rivningsfärdiga hus och tomma butikslokaler så fick jag hela tiden kämpa för att hålla mig uppe mentalt. Men jag visste då inget om yttre stimulans och vad det gör med en om man är överkänslig för det, som jag visade mig vara, så jag hade svårt att ta mig ur den konstant nedstämda känslan.

Ovanpå det hade jag oerhörda mängder överskottsenergi, vilket jag förbrände varje kväll på mitt vardagsrumsgolv, genom att timme ut och timme in dansa loss till dance-musiken från 90-talet och till väl valda låtar från olika New Age artister. Musiken gav mig lindring, lyfte mig, och fick mig till och med att känna mig mäktig och i balans med världen.  Det kändes fantastiskt att för några timmar få vara i balans och känna mig hel. 

Nu i efterhand kan jag se att jag fattade många väldigt dåliga beslut under dessa år. Många på grund av jag så oerhört envis och ville gå emot strömmen. Men många på grund av att jag hade zero koll på hur jag och min kropp fungerade. Det jag ångrar är att jag fortsatte slå huvudet i väggen så många gånger, fast den väg jag valt inte tog mig uppåt i livet. Men jag såg inte saker för var de var, förmodligen för att jag hade mitt stora bagage på ryggen och ingen som hjälpte mig att bena ut vad som var vad.

En dag på förskolan där jag för tillfället hade en  längre deltidstjänst som resurs till en pojke med förmodad ADD, så klickade något till i min hjärna.  Mitt i ett av hans vanliga raseriutbrott där han började slå sönder inredningen såg jag världen genom hans ögon. Jag inte bara såg utan kände hans ilska inom mig själv när jag insåg att jag hade reagerat likadant i den situation som han befann sig nu. Det var en trivial sak som hade utlöst hans raseri, det var ett enkelt missförstånd mellan honom och de andra barnen, men han tolkade det helt fel och det blev något jättestort utav en liten skitgrej. Jag har själv varit i den situationen många gånger och kunde känna hans besvikelse hela vägen ned i magen samtidig som ilskans tårar brände i ögonen. för så hade jag känt det många gånger under uppväxten. Jag tittade på honom och tänkte ”Undras om det är det som är svaret? Han och jag är likadana. Har jag också ADD?”

De följande månaderna smygläste jag all litteratur jag kom över om ADHD och ADD. Men jag vågade inte yppa för någon att jag trodde jag hade det ena eller det andra, livrädd för att någon skulle skratta åt mig. Men jag spetsade öronen under alla möten vi hade på förskolan med resurspedagogen och när helst hon pratade om den stundande utredningen pojken skulle genomgå så ställde jag små frågor om hur den går till och hon berättade villigt om hur det såg ut i vår kommun med utredningar. Jag lärde mig också utav henne att om man ville genomgå en utredning för ADD/ADHD i vår kommun så var man tvungen att vara utrustad med en stor portion tålamod, för väntetiden för utrdningar var lång. Då menar jag lång som över ett år. Tanken bedövade mig och jag ville visserligen få veta om jag hade ADHD, men inte tänkte jag vänta ett år för detta. Så jag struntade i att begära att få göra en utredning.

När jag några år senare fick en ny pojkvän, som ironiskt nog var från Stockholm, bestämde jag mig efter några veckor att vara modig och berättade för honom att jag trodde mig ha ADHD och förklarade lite varför jag trodde det. Sen frågade jag honom om han trodde att det skulle bli några problem.

Det trodde han inte. Han älskade mig trots allt för den jag var sa han. Först tänkte jag att om han bad att jag skulle genomgå en utredning så skulle jag följa hans önskan, men ha  bad aldrig om det så jag höll tummarna att det skulle fungera ändå, nu när han var varnad.

Men det blev problem. Speciellt efter att vi efter ett år tillsammans flyttade ihop, jo jag gav efter, efter att ha gråtit oerhörda mängder när min pojkvän ställde ultimatumet att om vi skulle flytta ihop så skulle det bli i Stockholm, annars så var han och jag historia. Han förstod inte då att jag och Stockholm var värsta sämsta kombinationen och om man vill se mig ”flippa” så ska man tvinga mig att bo i Stockholm igen.

Några månader in på vårt samboskap så hade vi både upptäckt sidor hos varandra som inte var så trevliga och att jag inte diskade eller städade när han hade förväntat sig att jag gjorde det var för honom en stor stötesten. Han var pedant och ville att det skulle vara pinstädat hemma jämnt, men förstod inte att jag också jobbar heltid och inte hinner med att dammsuga och städa 4-5 gånger i veckan. Plus att när jag kom hem från jobbet på förskolan så behövde jag få sitta ett tag framför datorn och spela The Sims eller släktforska för att varva ned och ladda mina batterier. Jag hade då inte fattat detta med belöningscentrat inne i skallen och kunde inte förklara för någon varför det var så viktigt att först få sitta ned ett tag efter jobbet med det jag tycker är jättekul. Och därefter så kunde jag ta tag i de tråkiga sakerna.  Det enda som andra förstod var när jag förklarade att detta är något jag behöver för göra för att ladda batterierna, vilket var sant, för mitt jobb på förskolan tog musten ur mig varje dag. Jag var slut både mentalt och fysiskt när jag klev innanför dörren hemma. Bara att ta mig runt i Stockholm med tunnelbana och bussar dränerade mig på energi. Sambon garvade i början åt mycket av mitt beteende men varteftersom började han fälla pikar. Och trots att jag förklarade om och om igen att det är så jag fungerar och att jag hade varit ärlig om detta från start så tog han aldrig det till sig. När vi var ute på stan eller ute och reste så konstaterade han snabbt att jag inte var kul i längden att umgås med, att jag var rent av tröttsam när jag pendlade från upprymdhetet och drog honom från skyltfönster till skyltfönster, babblade högt, osammanhängande och oavbrutet tills jag kraschade helt när sockret snabbt sjönk mellan måltiderna och jag vägrade äta än det ena och än det andra på grund av mina matfobier och födoämnesallergier. Det var nu jag upptäckte hur ljud-, smak-, och doftöverkänslog jag är när min sambo reflekterade över mitt beteende. Vi insåg att för mig var det ingen god ide att besöka vissa delar av innerstan utan musik i öronen.  Hamngatan med all dess trafik, spårvagnar, folk som rörde sig åt alla håll och kanter var en mardröm för mig. Jag blev så oerhört överstimulerad och stressad varje gång vi tog oss dit för att handla, gå ut och äta eller bara passera igenom. Han rörde sig där dagligdags och upplevde inte det som jobbigt, men han löste oftast situationen genom att curla mig igenom det hela. Vi tog tunnelbanan nästan överallt inne i stan, tröttsamt men mindre med intryck för mig. Han lärde sig snabbt se när jag hade fått för mycket stimulans och lät mig hänga i hans famn på perrongen tills tåget kom. Även nu idag när jag tänker på miljön i Stockholm så känner jag hur pulsen börja rusa. En annan situation där min värld och min sambos värld krockade var vi var ute och reste. Han ville ligga på hotellrummet och vila efter flygturen (vilket för honom var tröttsamt eftersom han flög så mycket i jobbet) men då ville jag ut på stan, upptäcka saker, gå och ströva i butiker,  gå och fika och drog och drog i honom så han fick aldrig det lugn och ro han önskade. Min nyfikenhet på världen och all  överskottsenergi som hade samlats under resan behövde få komma ut. Jag bokstavligen studsade runt mellan väggarna inne på hotellrummet. Ibland skrattade han kärvänligt åt mig, andra gånger blev han oerhört irriterad på mig, vilket jag faktiskt kan förstå idag. 

Det jobbigaste i det hela var att vi var väldigt lika på många punkter, men redan från början visade han upp väldigt konstiga sidor, sake4 som han aldrig nömnt för mig såsom disträhet, glömde ofta nycklar och passerkort hemma, kom hem med matfläckar på skjortorna, kunde säga oerhört elaka och tanklösa saker till mig utan att visa någon ånger eller förståelse när jag blev ledsen, han glömde mig mer än en gång kvar i butiker när vi var ute och handlade tillsammans, glömde ringa och berätta att han jobbade över och han var oerhört besatt av sitt jobb. I starten på vårt förhållande trodde jag att mycket utav detta berodde på mig, eller att han var ovan vid förhållanden. Jag spenderade mycket tid med att reflektera över mig själv, och varför han inte ens kom hem om kvällarna som alla andra pojkvänner utan att jag fick ringa honom flera gånger. Mitt självförtroende dalade återigenom med hiskelig fart. Poletten föll ned hos mig när han syster fick diagnosen ADD.  Jag såg på honom och insåg att detta var det sista jag hade tänkt mig. En kväll frågade jag honom om han inte hade reflekterat över om han också har ADD och o det inte skulle vara på sin plats att vi bägge gör en utredning för ADD/ADHD. Och jag gav motivationen varför jag tyckte drdett var en bra ide. För att bägges betende tärde på vårt förhållande. Hans svar var att han visste inte varför han betedde sig som han gjorde, och kanske hade han ADD men att det nog var för sent att ändra hans beteende nu så han var inte intresserad utav att göra en utredning. Punkt slut. 

Ett år senare, ett par månader efter mitt missfall efter vårt andra IVF-försök, hade min sambos kärlek för mig plötsligt dött ut. Han hade friat till mig på alla hjärtans dag ett år tidigare och hade bedyrat att vi skulle vara tillsammans för alltid. Nu hade hans kärlek dött ut mitt under vår senaste IVF-behandling. Han orkade inte ta hänsyn till någon annan hette det först.  Någonstans misstänkte jag att han hade träffat någon annan och helt sonika beetämt sig för att börja om på nytt blad. 

Med krossat hjärta och nere i en djup svacka där jag vissa dagar ville ta livet av mig, flyttade jag ned till Skåne, till staden där min pappa kom ifrån. Jag bestämde mig för att äntligen följa mitt hjärta ochs sluta göra som alla andra ville. Skåne hade pockat på mig sedan jag var liten och om det var någonstans jag skulle må bra så var det Skåne, där jag tillbringade mina somrar under uppväxten. Trots avståndet till min före detta sambo bestämde jag mig för att försöka slåss för vår relation och inte ge upp så lätt och jag bestämde mig för att göra något åt min person, allt det mitt ex inte stod ut med. Det gick en hel månad innan jag lyckades repa mod nog för att hos vårdcentralen begära att få göra en utredning. De första veckorna tog jag långa promenader utmed stranden i iskall vinterkyla, ältandes allt jag gjort fel i mitt förhållande och allt min sambo gjort fel. Oftast skyllde jag på mig själv och min oförmåga att bete mig som normala människor gör. Det var mitt i allt självhat som jag ringde vårdcentralen och bad att få göra en utredning.

Jag fick tid till läkaren på vårdcentralen inom en vecka. Det var svårt att ta sig dit. Jag sov dåligt om nätterna, grät i stort sett all min vakna tid och mitt självförtroende vägrade ta sig i kragen. Jag kände mig helt värdelös.

När jag hade satt mig i stolen på andra sidan skrivbordet, bad han mig berätta varför jag hade sökt läkarvård. Jag berättade om separationen, min efterföljande ångest, sömnlösheten och att jag var på väg ned i en djup svart svacka och kämpade varje dag för att hålla mig uppe, hålla mig vid liv. Och jag berättade också om att det kändes som att min sambo gett upp om oss pga mitt beteende. Och sa helt helt frankt att jag i 10 års tid hade misstänkt att jag har ADHD, men inte sökt hjälp tidigare. Men kände jag mig tvungen att göra något åt det då min sambo uppenbarligen inte stod ut med mig, och bästa starten var att gå igenom en utredning.

Jag hade mött på okunskap många gånger förr, men den här gången slog läkarens brist på kunskap om ADHD, mig med häpnad.

Läkaren såg på mig och sa sen:

”Jag förstår inte varför du tror att du har ADHD, du kan ju uttrycka dig.  Du är som det verkar på mig, mycket duktig på att tala för dig. ”

Min haka bokstavligen föll ned till golvet och jag stirrade på honom, medan jag undrade om det han sagt var menat som ett skämt.

Kanske hade han bara en dålig dag?

Det hade krävts så mycket av mig för att klara att gå ned till Vårdecentralen. Jag skämdes djupt över mig själv och att min sambo inte stod ut med att leva med mig att det kändes som att jag snart skulle landa på botten. Så jag tände till och sa med ilska i rösten:

” ADHD har inget med ens förmåga att kommunicera att göra utan helt andra saker, såsom förmåga att planera, hantera förändringar, strukturera sin vardag, sortera och hantera information, hur man läser av andra människor. Och alla dessa har jag stora problem med.”

Till slut skrev han en remiss till Vuxenpsykriatiska mottagningen här i stan och redan tre månader senare var jag igång med min utredning. Det kändes som en liten vinst i det stora hela.

För mig kändes hela utredningen förnedrande vart eftersom det framgick hur mycket svårigheter jag har som jag inte ens var medveten om. Jag blev arg på mig själv för att jag inte ens klarade så simpla saker som att förklara olika uttryck, eller sätta träklossar i olika mönster. Varje gång jag i mina ögon misslyckades med ett av testerna, dvs inte lyckades med det som psykologen bad mig göra, så grävde det ett ännu djupare hål i min redan urholkade självkänsla. Jag har alltid haft höga krav på mig själv, på grund av min mammas hackande på mig. Och nu föll allt sönder runt omkring mig. Ibland ville jag resa på mig mitt under ett test och gå därifrån. Trots att psykologen inför varje test påminde mig om att oavsett hur det går med testerna, så ska jag inte lägga något värde i detta utan de ska vara ett sätt för dem att mäta om jag har ADHD, så tog jag det oerhört hårt.

Det som höll mig uppe och hjälpte mig under utredningen och tiden efter var en liten egensammansatt grupp med tjejer och kvinnor i blandad ålder som höll till på plattformen ”Familjeliv”.  Det gemensamma för alla där var att de hade gått igenom utredning eller väntade på utredning. De höll mig uppe över vattenytan tillräckligt mycket för att jag skulle se nyktert på saker och lyckas ta mig igenom utredningen utan att hoppa i havet. Vi garvade åt oss själva och delade svåra händelser med varandra. Vi pratade om våra egenheter och svagheter, spruckna förhållanden, hur våra ex  och familjer hanterade våra sidor. Det härliga var alla i stort sett alla hade en skön självdistans, vilket jag inte hade överhuvudtaget. De andra som gått igenom utredningen berättade hur det känts när de fått sin diagnos och hur tiden efteråt varit för dem. Jag lärde mig genom deras berättelser att tiden direkt efteråt fortfarande kommer vara kaos. Om jag fick diagnosen ADHD eller ADD så skulle jag fortfarande vara samma person när jag kommer ut från mottagningen som när jag klev in genom dörren. För inget hos mig har förändrats, det är bara det att jag har fått ett namn på det som särskiljer mig från andra.

Så kom dagen då jag skulle få mitt resultat. Jag gick in på mottagningen med nervösa fjärilar fladdrandes runt i magen. Det kändes som en dom som skulle läsas upp för mig. Jag ville ha förklaringen, men samtidigt ville jag bara gömma mig. 

Psykologen gick grundligt igenom de olika testerna, mina resultat och vilka gränser det fanns för de olika nivåera utav ADHD/ADD, och avslutade det hela med:

Så dina resultat visar på att du är ett skolexempel på ADHD. Du ligger mitt på skalan mellan dem som har en mildare variant och de som har en svårare typ utav ADHD.”

Jag vet inte hur andra reagerar när de får sitt resultat, sin livsdom, förklarade för sig. Men jag satt tyst i total chock.

Jag såg på tavlan med skalan psykologen ritat upp på tavlan, och insåg att jag aldrig skulle bli som alla andra. Att den lilla förhoppningen jag bar inombords att jag trots allt var normal aldrig skulle visa sig vara sann. 

Jag visste att jag borde säga något, men kände mig helt utskuffad från världen. Jag hörde inte till lämgre. Jag reste mig, tackade psykologen och lämnade mottagningen.

Ute på trottoaren såg jag mig omkring, på bilar och människor som rörde sig runt omkring mig. Jag kände mig avtrubbad, som om jag var i en bubbla, helt avskärmad från alla andra som gick förbi. I det ögonblicket kände jag den mest fruktansvärda smärta inombords när innebörden gick upp för mig och jag var så nära att sjunka ned och lägga mig i fosterställning på trottoaren och storgråta.

För jag hade just insett att jag alltid skulle stå ut i en grupp människor och alltid vara annorlunda hur mycket jag än ansträngde mig för att passa in. Det jag var, var inte normen. Jag var en avvikelse.

Och inget i hela världen skulle kunna ta bort detta ifrån mig. Innerst inne hade jag hela tiden hoppats på att jag inte skulle ha ADHD, utan något helt annat. Något annat som gick att bota.

Men nu hade jag det jag svart på vitt. Det jag hade, gick inte att operera bort som en svulst. Detta satt djupare och i helt andra delar av mig.

Jag la mig aldrig ned på trottoaren utan satte mig på min cykel och trampade långsamt hem. Där fyllde jag vattenkokaren med vatten och gick sen och la mig i sängen och stortjöt.

Vid 35 års ålder hade jag fått diagnosen ADHD.