Så länge jag kan minnas ville jag vara som alla andra. Att jag kände mig udda och utanför som barn är en underdrift. Jag var superblyg, hade näst till ingen social träning med mig i bagaget, pratade med en mix av skorrande R och läspningar vilket gjorde att jag uttalade flera bokstäver helt uppåt väggarna. Ovanpå det hade jag två dysfunktionella föräldrar som fick mitt liv och hela världens där ute att te sig oförutsägbart och fruktansvärt skrämmande. Men det var inte fören när jag gick i mellanstadiet som jag började ana att jag inte var som andra barn.

 

Jag befinner mig i vårt klassrum. Troligtvis går jag i fjärde eller sjätte klass. Vi har lektion och vår lärare har just delat ut våra matteböcker efter att ha rättat vår senaste hemläxa. Matte var och är fortfarande ett knepigt ämne för mig. Men den här gången hade jag varit säker på att jag inte skulle få röda markeringar på sidan och hade glatt väntat på att få min bok i handen så jag kunde se efter.

 

Min mattebok ligger uppslagen framför mig på min skolbänk. Mina kinder har färgats röda och i halsen börjar en klump av tårar formas. Jag döljer mitt ansikte bakom en gardin med långt hår medan jag ser på den lutande meningen skrivet med rött bläck. När läraren pratar blir orden till en luddig massa som försvinner ut i luften. Jag blinkar till medan jag försöker förstå den stora frågan VARFÖR?

 

När vi fick vår läxa på svarta tavlan hade jag tittat på den och tänkt att det var en lätt läxa och den skulle gå snabbt att göra. Det fanns massor av tid att träffa bästa kompisen efteråt. Räkna 6 tal framåt från tal xxx, hade läraren sagt åt oss och sedan skrivit upp vilket tal vi skulle starta med. Inget svårt över det.

 

Och jag hade räknat 6 tal.: 234a, 234b, 234c, 234d, 235a, 235b

 

Jag tyckte att det var lite konstigt att vi skulle sluta mitt i en talgrupp när det fanns två tal till att räkna i den som började med 235, men tänkte att läraren hade sagt att vi bara skulle räkna 6 tal. Sen hade jag tyckt att jag var jättesmart som faktiskt räknat ut svaren på dem.

Men någonstans medan läraren pratade och skrev så hade väsentlig information gått mig förbi. Det hade gått mig förbi med en milsvidd.

 

 

Nu sitter hon där på huk bredvid bänken, med huvudet stöttad mot handen, och ser på mig med en blick som om jag har sagt att månen är blå och jag kommer från planeten Mars. Ögonen är fulla av oförståelse och jag kan riktigt ana hur hennes tankar går. Vad är det för fel på henne? Hur kunde hon få 6 tal till.. ..det här? Hon gör inget. Säger inget. Utan fortsätter stirra på mig. Hon har redan ställt frågan. Hur tänkte du egentligen? Hennes röst hade varken varit vänlig eller hjälpsam. Irriterat hade hon med fingret pekat på talgrupp efter talgrupp och sa slutligen: Ni fick dem här i läxa. Du har inte ens gjort hälften av dem.

 

Det är nu jag börjar misstänka att jag är korkad. Obehaget inombords fortsätter formas och nu vill jag helst springa hem och gömma mig. Den stora klumpen med gråt i min hals vägrar försvinna och jag kan knappt svälja. För då kommer jag börja gråta. Stammande hade jag yttrat orden: Men. .. Men jag räknade ju 6 tal.

 

Och därför stirrar hon nu på mig utan att säga något mer. Jag förstår att hon inte vet vad hon ska göra med mig. Jag förstår också att något är fel på mig eftersom ingen av de andra i klassen hade fått läraren att sätta sig på huk bredvid deras skolbänkar.

Talen hon nyss visat för mig var i grupper om 3-4 tal. Totalt skulle vi ha räknat 6 st sådana grupper. När jag tolkade det som 6 tal, så pratade min lärare om 6 grupper av tal. Alltså totalt mellan 15-20 tal. Ett litet misstag, men skammen rann igenom mig för var minut som läraren fortsatte titta på mig.

 

Jag skämdes över mig själv och min oförmåga att förstå. Jag skämdes över att jag inte är som min klasskompisar som aldrig missförstår instruktioner. Jag skämdes över att jag inte har normala, vanliga föräldrar som hjälper deras barn att förstå läxorna.

Mina klasskompisar hade snabbt fått sina böcker och var nu upptagna av att prata med varandra i väntan på att lektionen skulle fortsätta. Men vår lärare var inte intresserad av att fortsätta lektionen. Hon var fullt upptagen med att stirra på mig. Och jag övergår till att stirra ned i bänken när resten av klassen tystnar och börjar stirra på oss. Och skamkänslan inom mig djupnar.

 

Ovanstående situation hände i mitten på 80-talet, men tragiskt nog så möts barn än dag av samma oförstående reaktioner från omgivningen som jag fick från min klassföreståndare. Hon fick mig att känna mig oerhört dum. Ju äldre jag blev så tycktes mina oförmågor bli fler och fler. Och skammen växte och växte. Till slut började jag imitera andras beteende för att inte det skulle märkas hur mycket jag stod ut i mängden. Skammen över att jag inte är som andra ”normala” mänmiskor sitter så djupt. Att alltid komma pinsamt för tidigt till allting är ju toppen men jag saknade förmåga att planera, kunde inte läsa ansiktsuttryck, klarade inte av när miljön omkring mig blev för stimmig, höga ljud skrämde livet ur mig, jag hade stora problem med acceptera visa smaker på mat, förstod inte skämt, avbröt andra som pratade, tappade lätt koncentrationen, dagdrömde, hade svårt med impulser, kunde inte hantera plötsliga förändringar, fick raseriutbrott som fick väggarna att skallra hemma hos oss. Listan kunde göras lång. Det mesta skylde jag på mina föräldrar. En del berodde säkert på dem och alla de trauma som jag fick uppstå under uppväxten. ( jag kommer ev öppna upp om detta längre fram, i en separat blogg) Men ingen verkade försöka ta reda på varifrån mitt beteende stammade eller pratade med mig om det. Och därför trodde jag det berodde på min uppväxt, som jag kände djup skam över och aldrig pratade om. Men när jag senare som barnskötare en dag jobbade med ett barn som hade ADHD fick jag upp ögonen för att det faktiskt kunde finnas en bakomliggande orsak till alla mina svårigheter. Jag kände igen hans reaktion i en situation så väl, då jag insåg att jag själv hade reagerat likadant. När jag läste på om ämnet blandades mina skamkänslor med en smula hopp. En ADHD utredning för snart 10 år sedan hjälpte mig förstå mitt beteende och varför det blir lite fel ibland.

 

Men jag skäms fortfarande ibland för mig själv. Gömmer mitt riktiga jag bakom välinövade rörelser, säger bara det jag absolut måste bland personer jag inte känner riktigt väl. Ibland slinker mitt riktiga jag ut och jag möts av en undrande blick och en rynkad panna, och snabbt lägger jag locket på igen. Den där jävla skammen kommer alltid förfölja mig.