Jag har ADHD

 

 

Att få en diagnos och sedan acceptera den är inte helt lätt, även om man en längre tid har misstänkt att man har just den diagnosen.

Det är mycket som ska falla på plats inom en, en helt ny identitet ska skapas och man ska förlika sig med den. Det är inte som med ens jobbindentitet, jag är barnskötare – det är det jag jobbar som, men är inte vem jag är som person. Här har jag något jag är, som förklarar mitt beteende och till viss del min personlighet.  Det är svårt när man upptäcker att man inte är som alla andra runt omkring. Den isolation man känner är fruktansvärt jobbig. Nu hade jag i och för sig känt mig väldigt isolerad under större delen av min uppväxt men i och med den nyutfärdade diagnosen hade jag fått det svart på vitt att jag inte var som alla andra. Vissa dagar efter mitt möte med psykologen så gick jag som i en bubbla och kände mig helt avskärmad från andra runt omkring. Jag var redan i ett känslomässigt kaos efter separationen och mitt missfall och kände absolut ingen i min nya hemstad. Ibland var jag arg och förbittrad, nagelfor mina föräldrars beteende för att hitta vem av dem som hade gett mig den här skiten.  Bägge uppvisade under sin livstid väldigt många tecken på ADD eller Aspberger men dessa kunde ha tillkommit på andra sätt och behövde inte alls stamma ifrån ett NPF. Andra dagar kunde jag konstatera att jag har ADHD för mig själv och se en förklaring till varför jag gör på det eller det sättet, eller varför det och det hänt tidigare i mitt liv. 

Vart eftersom tiden gick så gick det bättre. Jag gick för mig själv och rastade hundar, bollade mina tankar med mig själv och började långsamt förlika mig med att jag har ADHD. Ibland såg jag mig som en alien här på jorden, en egen sort i människorasen.

En av de stora faktorerna till att jag också kom vidare och började acceptera vem jag är, var de möjligheter jag fick till att reflektera över och förstå mitt beteende, dels tillsammans med den grupp av tjejer och kvinnor online som jag hade lärt känna under våren och som jag hade väldigt kul tillsammans med.

Men sedan så hade jag turen att bli tillfrågad om jag under hösten samma år ville ta del i ett pilotprojekt som man just då höll här i Helsingborg tillsammans med Karolinska Institutet (har jag för mig att det var)  där man deltog i gruppterapi tillsammans med andra som också precis fått diagnosen ADD/ADHD. Det var en liten, som jag förstod det noga utvald grupp av patienter som blev erbjudna denna typ av behandling. Man förband sig till att delta i så och så många behandlingstillfällen, skulle vara ok med att  samtalen alltid skedde i grupp under ledning av en psykolog och en psykiatriker och man skulle komma i tid till samtalen. Och man skulle vara införstådd med att det far psykoterapi som bedrevs. Jag sa ja tack. Jag hade ingen aning om hur jag annars skulle komma vidare. Under den terminen som behandlingen höll på så var jag med på varje behandlingstillfälle utom ett och fick bra mycket mer acceptans för mig själv än jag tror att jag skulle ha fått annars. Jag fick också i den lilla gruppen på 10 personer möjlighet till att relatera hur jag är i förhållande till andra personer med ADD eller ADHD. Det fanns de som inte hade absolut någon kontroll över sig själva, och lät sin diagnos styra dem hur som helst. Ville de slå någon på käften i krogkön så gjorde de det. Ville de gå ut och shoppa fast de inte hade pengar så plockade de fram kreditkortet och tömde det till max. Ett par deltagare dök bara upp vid strötillfällen för att de hellre låg i sängen hela dagen. Det var som att befinna sig i en grupp med  egensinninga tonåringar som alla gjorde som de själva behagade utan någon tanke på konsekvenser. Ibland när jag lyssnade på de andra deltagarna så undrade jag om det bara var jag som var normal, tills jag insåg det ironiska i det tänkesättet.

Vi sysslade mycket med övningar, där vi skulle reflektera över olika saker som ex ilska och upprymdhet och hur detta yttrar sig hos oss, vad är det som triggar igång detta och hur gör vi för att kontrollera detta. Vi pratade om sömn och kost och hur viktig den är för att hålla jämnt humör och jämn sockernivå, hur man gjorde för att koncentrera sig i omgivningar där det var stimmigt runt omkring, hur hanterar vi förändringar, vad är ironi, vilka svårigheter vi har med att avläsa ansiktsuttryck, relationer, skolgång, arbetsliv. Det var många sådana där saker som de flesta nog inte reflekterar över ens, men för oss med ADHD/ADD kan stjälpa ett helt lass. Det var intressant att höra hur andra hade det och hur de försökte överleva vardagen med ADHD. För det är just det vi alla gjorde. Försökte överleva på bästa sätt.

Och så sysslade vi med Mindfullness och det var något jag tidigare ansett inte passade mig och som jag var oerhört skeptisk till. Men var det något som äntligen stillade mina tankar och det konstanta flödet utav negativa reflektioner så var det det. Att bara vara här och nu, låta tankarna komma och gå utan att relektera över dem eller lägga något värde i dem, sen låta dem försvinna, det var något nytt för mig som tidigt genom min mammas verbala attacker lärt mig det negativa tankesättet och att konstant bedömma andra och min omgivning.  Och det är nu först när jag skriver detta som jag inser hur det hänger ihop, vem jag lärt mig detta beteende utav.

Genom Mindfullness lärde jag mig sluta bedöma om något var dåligt eller bra, jag lärde mig gå förbi hus utan att bedömma om de var fula eller slitna eller tråkiga. Jag slutade se på människor på samma sätt. När jag inte bedömde saker längre så slapp jag många utav de negativa nedförsbackarna som jag oftast åkte på i humöret.  Det var som att någon äntligen ströp det negativa inflödet i min hjärna. Att lära mig sluta ge saker och ting ett känslomässigt värde är en av de bästa saker som hänt mig.  Det har hjälpt mig ofantligt, så jag är glad åt att jag inte backade ur när Mindfullness kom på tal.  Nu för tiden tillåter jag endast positiva tankar, för jag vet att det är så oerhört lätt att jag halkar dit och blir negativ och deppig om jag låter något annat ta plats. Därför kommer jag alltid behöva vara försiktig med vilka jag umgås med, för det är lätt att ta efter och följa andras dåliga mönster. Det är inte helt lätt, särskilt i arbetslivet, dät jag redan har slutat ett jobb för att det var alldeles för negativt  på arbetsplatsen för att jag mentalt skulle må bra av det i längden.

Nu mera är jag ok med att jag har en ADHD-personlighet, det är så jag kallar det. När man säger att man har ADHD så låter det som att man har en sjukdom, vilket vårt samhälle gärna vill att vi ska tro. Vi ska känna att vi avviker från normen och inte är som andra. Men jag tror snarare att det är så här många av oss har varit genom generation efter generation. De kvalitéer jag har var säkert sådant som behövdes  för länge sedan när vi levde ett helt annat liv ute på stäpper och savanner.  Min, som i dagens samhälle ses som något negativt, svårighet att fokusera på och komma ihåg detaljer, kanske var livsnödvändig för tusentals år sedan när man satt och väntade på ett byte och för att inte missta allt som rörde sig i buskarna för ett byte så behövde man sålla bort all oväsentlig information.  Min kreativitet som jag är så stolt över, kanske behövdes för att man skulle hitta nya sätt för att fånga byten, skapa skydd mot vädrets makter, den kanske spelade med i hur människorna för länge sedan roade sig när de träffades i sina sammankomster inom sina klaner.  Det är så lite vi vet om hur alla dragen hos oss med ADD och ADHD uppstod men vetskapen om att jag har denna ADHD-personlighet  den underlättar i allafall för mig och gör mig snällare mot mig själv. Jag kommer aldrig vara ”perfekt”, dvs falla inom normen för majoriteten utav popultationen, men jag har så många andra egenskaper som jag är jättesstolt över och som många andra inte besitter, så jag antar att jag  är helt okej med att ha ADHD. ☺️

 

Vår oerhört viktiga sömn I, aka det är ljust ute hela natten

Hej hopp i sommarvärmen!

 

Skåneland badar i sol och värme, vilker är djupt efterlängtat hos moi eftersom jag inte är en vintermänniska. Till detta har vi fått flera timmar extra med dagsljus efter tidsomstälningen i våras. Med allt extra dagsljus som kommit till så vill man bara vara ute till midnatt, eller i allafall stanna uppe halva natten. Och det tänkte jag beröra lite i denna post idag (kväll, för hon är efter 21 när jag skriver detta..) för det är säkert fler än jag som har problem med detta. 

På grund av min ADHD, så är jag oftast vintertid mer eller mindre död redan kl 7 på kvällen och lika död när jag vaknar när klockan ringer strax efter 6 om morgonen. Jag kan sova 8 timmar i sträck eller 5 och är lika död oavsett. Och grinig som få. Och har Sveriges sämsta koncentrationsförmåga utan mina 9 timmar i sängen, så jag försöker hålla en ganska strikt rutin med att senast lägga mig kl 22 om vardagarna så att jag funkar någonlunda som en normal människa och inte utmärker mig för mycket åt något håll.

Men det har inte blivit så mycket av att gå och lägga mig i tid de senaste veckorna. I den nya lägenheten är det fortfarande massor som ska fixas, och så tittar man ut genom fönstret, eller iafall jag gör det för att orientera mig tidsmässigt, och så är det fortfarande ljust ut. Vilket får mig att tro att jajajmensan jag kan vara uppe ett tag till, det är ju fortfarande ljust ute.

Tills jag ett bra tag senare kollar på klockan ovanpå bokhyllorna och till min fasa ser att den är långt efter 23!!!

Jepp, händer varje kväll. 😹😅

För jag känner mig inte trött kl 20 eller kl 22 när det är så galet ljust ute som det är nu. Jag funkar likadant som småbarnen uppenbarligen, vars föräldrar varje år river sig i håret när deras barn inte vill eller kan sova efter vår omställning till sommartid. Jag vet barn som får ta Melantonin för detta bara för att de, och förmodligen deras stackars föräldrar, ska få en blund om nätterna.

Nu tar jag redan en uppsjö mediciner och tillskott för alla tänkbara sjukdomar och vill verkligen inte lägga till mer utav den varan, så att börja med Melatonin är inte att tänka på även om det är något vi egentligen själva har i kroppen.

Men häromkvällen när jag ställde larmet på mobilen inför nästa morgons väckning så slog det mig att jag faktiskt skulle kunma ställa alarmet på mobilen så att den ringer när jag ska gå och sova, precis som Skalmans behändiga Mat-och Sov-klocka gjorde lite titt som tätt. Hans ringde väl lite extremt ofta, men vafan han var ju en sköldpadda, de behöver väl sova mer än oss, vad vet jag.

Jag har ofta önskat mig just en egen Mat-och-Sov-klocka, för att jag verkligen behöver hjälp med att bli påmind om att äta mina 6 gånger om dagen för att undvika konstanta dippar i sockret, dåligt humör och en gnagande hungerskänsla var 3:e timma på grund av min snabba förbränning. Nu börjar jag inse att jag nog borde börja ställa mobil-larmet så att jag går i säng i tid nu på sommaren, annars kommer jag vara uppe till 24.00 varje kväll och pula med min släktforskning, fixa småsaker i lägenheten eller hitta på något annat att fixa med tills klockan är efter midnatt. Nu är jag egentligen inte en vän utav olika larm då de gör att mitt liv känns extremt uppstyrt och tråkigt, (ve och fasa för rutiner), så de senaste kvällarna har jag istället toktittat på klockan hela kvällen för att ha bättre koll på när jag ska gå i säng. Några dagar har jag klarat att lägga mig till 21.30 men ibland har klockan blivit 23 innan jag har fixat det sista med katterna och mig själv. Jag somnar dock bums som vanligt när jag lägger huvudet på kudden. Vilket känns jätteskönt, så trött är jag nog fast jag inte känner av det på samma sätt som under mörka vinterkvällar. Lite gladare har jag känt mig om dagarna sedan och mer har jag också orkat när jag kommit till gymmet efter jobbet. Så jag har lovar mig själv att verkligen försöka ta mig i kragen, och fram till semestern om en månad göra mitt bästa för att gå i säng i tid  (även om det inte blev så just i kväll), fast det känns tråkigt att missa alla de extra ljusa timmarna vi har fått till skänks.

 

Vi får se hur det har gått om en månad. Kanske lyckas jag med min föresats. Eller så lyckas jag tråckla mig ur min egna överenskommelse för att jag kommer på massor av andra roliga saker som jag kan göra under sommarnätterna, och som jag ju inte hinner med om jag lägger mig i tid. 🙄